DEN EUROPEISKA UNIONEN är ett nätverk av politisk och ekonomisk natur som sträcker sig över en kontinent. Dess syften är ädla: den ämnar att föra länder närmare varandra. Öppna gränser och sänkta barriärer tillåter ett korsande och tvärsande utbyte av varor, människor, idéer. Regelbundna möten och kooperativ kommunikation lindrar nationella spänningar och skapar nya förbindelser. Men, mitt i Europa, finns det en man som skapar ett eget nätverk. En man som använder öppenheten som en enkelriktad väg för hans ideologi, som använder ekonomiska verktyg för att göda egna intressen. En man som utnyttjar forumet för att svetsa ihop en rörelse av likasinnade. En man som heter Viktor Orbán.
För många liknar Orbán en ohyfsad sabotör, som sätter käppar i hjulet när alla andra är överens; han la veto mot Ukraina-stöd, och var sist med att godkänna Sveriges Nato-ansökan, exempelvis. Men det vore att förminska och underskatta honom. Orbáns ambition är ofantlig; hav skulle kunna fyllas med hans drömmar; eller snarare, en landmassa med geografisk motsvarighet till Europeiska Unionen.
När Viktor Orbáns parti Fidesz vann valet 2010 var det andra gången han blivit statsminister. Första var mellan 1998 och 2002, då Orbán blev Europas yngsta statsminister. I 90-talets atmosfär av optimism och liberal ofrånkomlighet framställde Orbán sig som en regelbunden konservativ politiker. Denna period varade inte länge, då han förlorade nästa val. När de återvände 2010 var det i ett annat politiskt landskap. 90-talets optimism var i sitt slutskede; finanskrisen skakade etablissemanget; Europa närmade sig snabbt ödesåren 2015-16. Fidesz hade absorberat eller tvingat till underkastelse dess tidigare koalitionspartners. Någon slags metamorfos hade hänt under de långa åtta åren av opposition. Orbán suddade ut sin regelbundenhet.
Metamorfosen var sådan: en politiker blev en profet. Innan migrationskrisen, innan Brexit och Trump; år 2014 kände han västvärldens puls och märkte en förändring. I ett numera känt tal i en liten rumänsk stad (Tusnádfürdő) antog Orbán rollerna av intellektuell, teoretiker, visionär och åklagare, samtidigt. Liberal demokrati misslyckas. Istället för gemensamt välstånd finns ökad ojämlikhet, arbetslöshet, fördärv. Människor tvingas välja mellan familj och karriär. Demokratier skjuter sin (vita) arbetarklass åt sidan för att gynna invandrare. Liberal frihet har ”koloniserats av storföretag”. Alla löften var lögner; finanskrisen 2008 var beviset. Dessa artikulationer av alla de populistiska idéer, som kommit att dominera samhällsdebatten, når sin kulm i talet med lösningen. Här, då, lanserade Orbán en modell för en postliberal era: illiberal demokrati.
“Metamorfosen var sådan: en politiker blev en profet.”
Illiberal demokrati innebär främst en ombalansering av staten och civilsamhället. Mer specifikt, en omvändning av perspektivet som staten har: det liberala demokratin värderar mest blir hinder och hot istället. Pluralism blir en platform för liberala skändare. Individualism blir en förrutnelse av samfundet och familjen. Mångkultur blir en störning i folkets enhetliga harmoni. Globalism blir förräderi mot det nationella intresset. Det är just nationella intresset som ska ta prioritet över allt annat. Låt oss se hur det fungerar i praktiken.
Illiberala demokratin behöver en ledare; ett centrum av auktoritet. När Orbán vann en övermajoritet i parliamentet förändrades grundlagen, för att froda illiberalismen och ruinera hans fiender. I de första åren av regeringen Orbán krockade många reformer med konstitutionsdomstolen, som har (hade) makten att tillbakavisa lagar som stred mot grundlagen. Men Orbán, en f.d advokat, identifierade denna heliga ko av liberalism, och ledde den till slakteriet: äldre domare blev tvångspensionerade, utnämningen av nya domare blev en partisk process, platserna utökades och fylldes med lojalister, och dess räckvidd begränsades. Hela rättsväsendet underordnades ett Nationellt Juridiskt Kontor, vars president (tillsatt av Fidesz) utövar stor kontroll. Medierna var näst. Medierådet, med uppdraget att ”garantera tryckfriheten”, är en organisation med breda befogenheter, och vaga gränser för när de får användas. Resultatet (då, förstås, presidenten av Medierådet likväl tillsätts av Fidesz) är att det använts som ett vapen mot kritiska journalister, som fått deras licenser indragna, blivit bötfällda för enorma belopp, och tvingats till konkurs i långa rättsliga tvister. Med slägga krossade Orbán de traditionella motvikterna till staten.
Hämnden är ljuv, och ingen är bortom dess räckhåll. ”Kyrka” är en officiell titel i Ungern som tillför statligt stöd – något regeringen godtyckligt kan frånta. Många minoritetskyrkor har förlorat deras stöd, och DN rapporterade om en kyrka som arbetade med att hjälpa tiotusentals hemlösa (ännu en förföljd grupp) som nu kan tvingas stänga. Pastorn hade nämligen kritiserat Ledaren.
Illiberala demokratin behöver ett parti; en skara av lojala upprätthållare. Men för att fylla demokratins tomrum måste partiet vara ett samhällsgenomsyrande nätverk. Korruptionen i Ungern är en av de värsta i EU: Orbánvänner vinner kontrakt och tillsätts till höga positioner. Miljarder euro i EU-pengar omfördelas fritt av statsministern – något han stolt tågade som en seger för nationella intressen i sitt tal 2014 – in i elitens fickor och i skumma byggprojekt; exempelvis en enorm arena i Orbáns lilla hemstad. Efter att medielandskapet transformerades av Medierådets svedjebruksstrategi, där oberoande medier kapades och brändes ned med böter, kunde regimvänliga oligarker köpa upp kvarlevorna. Många ”donerade” sedan verksamheterna till KESMA, ett enormt mediakonglomerat – i praktiken en propagandamaskin kontrollerat av partiet.
Illiberala demokratin behöver ett folk; att betjäna och dra sin styrka från. Men folket får inte vara vilket som helst. Ungerska nationen är ett samfund med få åtkomstpunkter. När migrationskrisen väl kom utmärkte Ungern sig genom sin extrema respons. Orbán förklarade att Ungern varken behövde eller ville ta emot ”en enda migrant”. Invandringen, menade han, är ett ”gift” för ungerska folket. Folket består av familjer, men inte vilka som helst. Grundlagen omdefinierade ”familjen” som en enhet baserad på ”äktenskap och relationer mellan föräldrar och barn”, med andra typer av familjer uteslutna från skyddet den officiella familjen får; inte för att homosexuella ens får gifta sig. Lagen ingriper inte mot diskriminering p.g.a sexuell läggning, men ingriper för att förbjuda avbildningen av homosexualitet i skolor (något regeringen kallar för ”pedofili”). Folket behöver tänkare, men inte vilka som helst. Ökad kontroll av akademia har inskränkt dess autonomi, underordnat dem statliga råd och stängt universitet som gjort mostånd. Genusvetenskap, en lära hatad av konservativa, har förbjudits som program. Woke-ismen bekämpas hårdhänt i Ungern.
Atmosfären av osäkerhet och rädsla som skapats av detta omfattande angrepp på rättssäkerheten och civilsamhället har bidragit till att cirka en miljon ungrare lämnat landet. Men Ledaren har svaret. Medborgarskap har givits till etniska ungrare i grannländer (nationalister sörjer fortfarande förlusten av dessa territorier), tillsammans med stort finansiellt stöd. I gengäld har Orbán fått en gränsöverskridande väljarkår som röstar på Fidesz. De icke-lojala har jagats ut, de lojala har välkomnats in. Tre saker – den ohämmade ledaren, det trogna partiet, och det smärtsamt precist definierade folket – förenas till ett: det nationella intresset. Och hur kan man ha en intressekonflikt med sig själv?
“Illiberala demokratin behöver ett parti; en skara av lojala upprätthållare.”
Ungern har blivit en förtruppsstat i en dödskamp mot liberalismen som sträcker sig långt bortanför dess egna gränser. Budapest har omvandlats till en global mötesplats där Kung Orbán har sitt hov; dit han bjuder in bundsförvanter och välkomnar pilgrimsfärdare som kommit för att beundra hur förverkligad högerpopulism ser ut.
Orbán stödde exempelvis Trump redan 2016, och deras retorik härmar ofta varandras; Trump, likt Orbán, har anklagat invandrare för att ”förgifta blodet” av folket. Det är ingen slump, utan en medveten strategi: gemensamma fiender kan ena högerpopulismen, och göra nationalism till en internationell rörelse. Orbán blir inbjuden att tala i CPAC, en amerikansk konservativ konferens, där han bland annat tar upp George Soros och hans ”rike”. Soros, en ungersk-amerikansk jude, nämndes inför valet 2018, då Fidesz satte upp affischer med orden ”Låt inte Soros få sista skrattet” och anklagade oppositionspolitiker för att vara ”Soroskandidater”. Samtidigt talade Orbán om en globalistisk ”elit”, som ”saknar hemland, men känner att hela världen är deras”, och ”tror inte på arbete, men spekulerar med pengar”.
Fienderna omger västvärlden: Islam ”rör sig konstant mot Europa”, de länder som tar emot invandrare ”är inte längre nationer: de blir inget mer än en samling av folkslag”. Risken är att Européer blir en ”blandras”; en koalition måste byggas. Ryssland, en ekonomisk och ideologisk partner, har Ungern skyddat från sanktioner. Serbiens president Vučić, som öppet arbetar med att få tillbaka Serbiens ”förlorade mark” i Kosovo och Bosnien, är också en pålitlig vän. Orbáns bundsförvanter i EU är på framåtmarschen. I Slovakien har en populistisk och euroskeptisk regering tillträtt, som slutit upp med Orbán mot Ukraina-stöd. Nederländernas högerpopulistiska Geert Wilders vann överraskande stort nyligen; Marine Le Pen i Frankrike och AfD i Tyskland får bra siffror i opinionen, och så vidare. Om (när?) de får makten, vart kommer de hitta inspiration? I Ungern finns en modell redo att exporteras.
Orbán har förberett Ungern för nästa stegen; att bli högerpopulismens intellektuella centrum. Ungerska staten ”donerar” pengar till organisationer som har i uppdrag att sprida Orbánismen inom hela EU. Tankesmedjan Mathias Corvinus Collegium (MCC) utbildar och tränar högerpopulister i andra länder; nästa generationens högerrevolutionärer skapas. Tillsammans med MCC (som öppnat ett högkvarter i Bryssel) har ett ungerskt medieimperium vuxit fram, för att utmana mainstreamen i EU, ”skaka om status quo”, och ena konservativa europeér.
Den senare tiden har varit tuff får man medge. Fidesz har blivit isolerat i EU-parlamentet. En av Orbáns mäktigaste och mest trogna vänner, Polens Lag och rättvisa (PiS), förlorade valet och makten (Higgins, 2023). Orbán tvingades ta tillbaka sitt veto mot Ukraina-stöd inför ett enat EU; hans förmodade allierade, Italiens statsminister Meloni, var tydligen del av den ansträngningen. Brexit visade osäkerheten av att lämna EU; detta har Orbán förstått. Men som han förutspådde 2014, kommer Européerna snart inse att det är en ny värld vi lever i. När detta moment kommit är Orbán redo att marschera på Bryssel, och erövra EUs institutioner.
I juni är det EU-val. Högerpopulismen går framåt. Etablissemanget förbereder sig; i den nya miljön anses Meloni vara en ”tyngdpunkt” (från neo-fascist till mellanväg, spännande!). Ungern kommer ta över ordförandeskapet av EU-rådet från 1 juli. I höst är det val i USA, och Trump leder; Ryssland rycker fram längs Ukrainska fronten; serbiska nationalister väntar på rätt ögonblick att slå till; skymtarna av den nya världen visar sig. Så medan de kommande månaderna sköljer över oss som böljande vågor, kan vi ställa frågan: är Europa redo för Orbáns ultimata triumf?
