Av Hanna Soldal
Det känns som en vårdag, men det är bara mitten av februari i den israeliska kuststaden Haifa. Trots vårvindarna, sitter alla vi följeslagare i grupp 78 samlade i ett konferensrum, djupt inne i nunneklostret Stella Maris. Blickarna är fästa på Sari Arraf, samtidigt som han gör sitt bästa för att förklara för oss utländska fredsaktivister hur verkligheten ser ut för palestinier i Israel.
– Det juridiska systemet i Israel kontrollerar palestinier oberoende av om de är israeliska medborgare eller om de är bosatta i de ockuperade palestinska territorierna, Västbanken och Gaza.
Som följeslagare för Kyrkornas världsråd är det mitt uppdrag att under tre månaders tid, genom preventiv närvaro, solidaritet och informationsarbete bidra till en rättvis fred mellan Israel och Palestina, för båda folkens skull. En del av uppdraget är att möta israeler och palestinier som verkar för ett slut på ockupationen. Sari Arraf är en sådan person.
Sari arbetar som jurist för människorättsorganisationen Adalah. Organisationen vill försvara de mänskliga rättigheterna i Israel generellt och särskilt för den palestinska minoriteten, av staten kallade ”israeliska araber” bosatta i ”arabiska samhällen”.
– I Israel avgörs din socioekonomiska situation av var du bor. Utbildning, arbetstillfällen, infrastruktur… De fattigaste kommunerna är de arabiska. Segregationen är enorm, säger Sari.
Endast en minoritet av palestinierna i Israel vill kallas för ”israeliska araber”. Majoriteten föredrar ”palestinier i Israel” och en del vill kallas ”palestinska araber” och inte alls kännas vid kopplingen till Israel. Den palestinska identiteten är för de flesta betydligt starkare än det israeliska medborgarskapet. Men Sari menar att staten gör sitt bästa för att ändra på den saken.
– Palestinier i Israel undervisas inte i palestinsk historia i skolan. Israel vill inte att vi ska identifiera oss som en enad grupp utan försöker splittra oss genom att kategorisera oss som muslimer och kristna eller araber och araméer… Men vi är ett folk!”
Adalah är det första palestinska, juridiska centret i Israel och den enda palestinska organisationen som arbetar för palestiniers mänskliga rättigheter både i israeliska domstolar inuti Israel och i det ockuperade Palestina. De kämpar för palestinier, oavsett om de är israeliska medborgare eller ej. Organisationen har bland annat tagit fram en databas med israeliska lagar som diskriminerar palestiniers rättigheter. De vill göra fler uppmärksamma på den diskriminerande lagstiftningen och utmana uppfattningen om Israel som en demokratisk stat.
Då jag möter Sari har jag levt och arbetat på Västbanken som ekumenisk följeslagare i en månad. Jag har redan hunnit uppleva den palestinska ståndaktigheten, sumud, i form av den enorma palestinska flaggan som vajar över staden Tulkarem och genom graffitin på muren som omringar staden Qalqiliya. Men framförallt genom möten med palestinska fredsaktivister, ofta bönder, som fortsätter att plöja sina åkrar och plocka sina oliver, trots det ständiga hotet om trakasserier från israeliska bosättare och militär. Jag har mött åldringar som levt i flyktingläger sedan staten Israel grundades 1948. De minns katastrofen som följde, al-Nakba, hur de tvingades lämna sina hembyar för att aldrig mer få återvända. Jag har mött deras barnbarn som säger att de kommer från Jaffa och Miska. Platser i dagens Israel, som de aldrig har fått besöka och som i vissa fall inte bär många spår av att där en gång låg ett palestinskt samhälle. Jag har hört palestinska män och kvinnor berätta om hur de aldrig kommer att lämna sin mark, hur de aldrig kommer att ge upp.
Men jag har inte ägnat många tankar åt vad som hände med dem som inte flydde till Västbanken, Gaza eller utomlands under krigen. Jag har inte tänkt på de palestinier som blev kvar på israelisk mark.
Sari berättar att under al-Nakba fördrevs över 700 000 palestinier från sin mark. Trots att de många gånger bara flydde undan den israeliska militären till en grannby räknades de ändå som frånvarande och deras hem och tillgångar konfiskerades. Palestinierna, varav de flesta var självägande bönder, förlorade sin jordbruksmark och blev arbetskraft åt israeliska arbetsgivare och beroende av den israeliska staten. Ändå påpekar Sari att de palestinier som är israeliska medborgare fortfarande har det bättre än de som flydde till Västbanken och Gaza, där många fastnade i flyktingläger och ockupationen försvårar livet ytterligare, även för dem som inte är flyktingar.
Dagen efter att vi mött Sari får vi följeslagare följa med nunnan Syster Marie* till hennes hemby Ma’alul i Galileen i dagens Israel. Det enda som återstår av byn är två kyrkor och en halvt riven moské. I övrigt rymmer höjden planterad skog, en militärbas och en motocrossbana. Hon låser upp den katolska kyrkans port. En kyrka, som efter många års kamp återigen får användas av byns familjer. Syster Marie knäböjer vid altaret.
– De vill kalla mig aramé eller arabisk israel, men jag är palestinier. För oss kristna i Israel är det svårt att hitta en plats i samhället och många utvandrar. Om man inte känner till markens historia och saknar känslan av tillhörighet så är det lätt att släppa taget. Men här hör jag hemma. Här väcks jag till liv.
Sari från Adalah sade att det var svårare för de palestinier som flydde till Västbanken än för dem som blev kvar i Israel. Baserat på det som jag upplevde under min tid som följeslagare kan jag på många sätt hålla med. Och samtidigt funderar jag över vad som är svårast. Att som Syster Marie bo en bilresa bort från sin familjs mark, men vara förbjuden att besöka den mer än vid ett fåtal tillfällen om året. Eller att som åldringarna i flyktinglägret på Västbanken leva med minnet av den levande bygd som de lämnade bakom sig och få föra det minnet vidare till barn och barnbarn. Adalah kämpar vidare för palestiniernas rättigheter. Som följeslagare är allt jag kan göra att lyssna till och imponeras av Sari när han berättar om deras arbete. Han, som levt med konflikten under hela sitt liv orkar fortsätta kämpa. Då måste jag, som bara är på ett kort besök i Det heliga landet, också tro att en rättvis fred är möjlig. Jag måste våga tro på Adalah. Adalah betyder rättvisa på arabiska.
* Syster Marie heter egentligen något annat
Av Hanna Soldal
Bild: UN Photo
