Av John Öberg
I den finska staden Rovaniemi sägs tomten bo med sin familj. I Rovaniemi finns också Finlands nordligaste järnvägsstation – men det kan det snart bli ändring på. Det finns storslagna planer på att etablera en ny järnväg mellan Rovaniemi och norska Kirkenes. Infrastrukturprojektet har skapat starka motsättningar. Det hyllas av vissa som en skänk från ovan, medan andra närmast ser en apokalyptisk ryttare i full galopp. På många sätt är denna konflikt talande för förhållandet mellan urfolk och stat, miljövärden och ekonomisk tillväxt. Samtliga parter har starka argument. I slutändan handlar det om vem som har mest makt.
Den finska regeringen, flera lokalpolitiker och företrädare för industrin tillhör dem som allra varmast vurmar för järnvägen. Enligt dem skulle den ha näst intill mirakulös inverkan på de nordeuropeiska ekonomierna,, samt påskynda den regionala utvecklingen och öka livskvalitén för de som lever i Finland norr om polcirkeln. Finland sitter på stora mineralfyndigheter och i princip hela landet täcks av taigans timmerrika barrskog. Europas industrier skriker efter råvaror och Finland planerar att tillgodose den växande efterfrågan. Även Norges regering är positiv och hoppas kunna nyttja järnvägen för att frakta fisk från norra ishavet till den europeiska marknaden. Vidare förväntas skogsbruk och gruvdrift skapa nya jobbtillfällen i de nordfinska kommunerna där det nu råder hög arbetslöshet. Även turistnäringen lyfts av förespråkare som en sektor med stor potential i och med förbättrad kommunikation. Finland marknadsför sig internationellt med Finnish Lapland – Ett exotiskt orört landskap i arktiska Europa. Världsunika naturupplevelser, aurora borealis och samisk kultur utlovas.
Den främsta orsaken till varför det planeras att satsas miljarder på järnväg i EU:s mest glesbefolkade region är dock varken för att locka franska fjällvandrare eller tyska industripampar. I kölvattnet av den smältande packisen etableras en ny handelsrutt via Nordostpassagen. Idag fraktar stora lastfartyg råvaror och gods fram och tillbaka mellan Europa och Asien via Suezkanalen. Att istället ta vägen över nordostpassagen är betydligt kortare, billigare och snabbare. Visionen är att den norska hamnstaden Kirkenes ska tilldelas en nyckelroll och att den finska järnvägen ska axla ansvaret som supportive character i den ekonomiska duett som utspelar sig mellan den europeiska och asiatiska marknaden. Men dramat är mer invecklat än så.
Greenpeace International är starkt kritiska till nordostpassagen och järnvägen. De argumenterar att den tunga fartygstrafiken skulle störa den marina faunan och att risken för föroreningar skulle öka avsevärt. Oljespill i lågtempererade vatten får ödesdigra ekologiska konsekvenser då oljan bryts ner betydligt långsammare där än i varmare vatten. I början av september i år hölls demonstrationer mot planerna i den nordfinska staden Inari där Greenpeace deltog. Miljöorganisationen uppmanar till motstånd med motivationen att järnvägen skulle bidra till ökad exploatering av olja och naturgas från det smältande arktis samt leda till omfattande skövling av den finska urskogen. Följderna av det skulle bli ökade utsläpp, påskyndade klimatförändringar och förlust av viktig biologisk mångfald.
Begreppet urfolk kanske känns främmande eller exotiskt, associerat med Amerikas ursprungsbefolkning, nordpolens inuiter eller australiens aboriginer. Det är ett begrepp sammanflätat med en minoritets ojämna kamp mot statsmakten eller en intressekonflikt mellan ekonomisk vinning och naturvärden. Frågan om modernitet, utveckling och kultur väcks naturligt. Skandinaviens samiska befolkning är medräknade i de nära 370 miljoner människor som enligt FN tillhör ett urfolk. Deras mångtusenåriga historia sträcker sig till innan nationalstatens bildande och har kantats av förtryck och marginalisering från majoritetssamhället. Rennäringen har en central roll i den samiska kulturen, men samerna har aldrig ägt den mark på vilken de bedriver renskötsel. Finsk lag ger dem dock rätt att driva renarna på de marker de traditionellt använt enligt “urminnes hävd.” Renskötsellagen skyddar också renbetesmarkerna från verksamhet som skulle medföra “betydande olägenheter” för rennäringen. Begreppet betydande olägenhet är inte konkretiserat utan möjliggör tolkningsutrymme som oftast vrids till samernas nackdel; järnvägsplanerna är ett tydligt exempel. Tiina Sanila-Aikio, president i det finska sametinget, menar att järnvägen skulle ha förödande effekter på den finska rennäringen vilket i sin tur skulle få ödesdigra konsekvenser för hela den samiska kulturen. Järnvägen skulle gå rakt genom renarnas vandringsleder och skogsbruket samt gruvdriften skulle störa renarna. Enligt svenska jordbruksverket dog 2 341 renar i svensk tåg- och vägtrafik bara under 2014, vilket motsvarade nästan 8 miljoner i statlig ersättning.
Det ligger i järnvägsmotståndarnas intresse att porträttera det samiska folket som en enad front – ett stolt homogent folk som lever under konsensus. Naturligtvis är verkligheten en annan. Majoriteten av samerna försörjer sig inte på rennäringen och är heller inte medlemmar i samebyar; rennäringens ekonomiska föreningar. Århundraden av diskriminering och marginalisering har påverkat det samiska folket negativt med skamkänslor, avståndstagande och psykisk ohälsa som följd. Idag kan dock ett tydligt trendbrott påvisats. Samiska ungdomar väljer att studera det språk deras föräldrar skämdes för att tala. Samiska högtidskläder göms inte undan utan bärs på bröllop, studentbaler och examensfiranden. I takt med att det samiska självförtroendet stärks höjs också flera röster mot olägenheter i relationen mellan den samiska nationen Sapmí och finska staten. Ständigt närvarande är frågan om samernas rätt till självbestämmande och inflytande. Sanila-Aikio menar att det är fel att regeringen beslutar om gruvor och järnväg på platser som de aldrig besökt själva, platser där samer levt och verkat i årtusenden. Beslut som direkt påverkar rennäringen fattas över huvudet på de berörda, menar hon. De bjuds varken in till samtal eller diskussion.
Motståndare hävdar att järnvägen skulle betyda slutet för den samiska kulturen, nådastöten efter ett halvt millennium av statligt förtryck och diskriminering. Andra hävdar att gruvor och järnväg skulle skapa jobb samt goda förutsättningar för turism. Miljövänner kritiserar planerna på exploatering och konsumenterna vill ha billiga varor från Asien. Samtliga parter har starka argument, men i slutändan handlar det om vem som har mest makt.
John Öberg är en norrbottning som nyligen bosatt sig i Uppsala. Hans hjärta klappar extra för miljöfrågor, ungdomsinflytande och internationella samarbeten. Förutom studierna i idéhistoria viger han hösten åt goda vänner, politiskt engagemang och till att fördjupa sig i allsköns samhällsfrågor.
Illustratör: Ylva Holmberg
