Av Jenny Nyman
I april 2016 meddelade det amerikanska finansdepartementet en nyhet med stor symbolisk och historisk tyngd. De amerikanska dollarsedlarna skulle komma att få en ny design till år 2020. Kvinnor hade så långt varit frånvarande från den amerikanska valutan, och nu skulle en svart kvinna för första gången pryda en dollarsedel. Harriet Tubman tillkännagavs som det nya ansiktet på tjugodollarsedeln. Känd som ”Moses of her people” var hon i sitt liv många saker: slav, frihetskämpe, spion, sjuksköterska och kvinnorättsaktivist.
Den första av många biografier om Tubman publicerades redan 1869. Uppvuxen som slav och utan tillgång till utbildning lärde hon sig aldrig att läsa eller skriva. Trots detta var hon själv narrativ i denna skildring av sitt liv, genom att författaren Sarah Hopkins Bradford som dikterade hennes berättelser. Tubmans historia har berättats många gånger, och idag är hon en närmast heroisk ikon.
Harriet Tubman föddes som Araminta Ross i Dorchester County, Maryland, USA tidigt på 1820-talet . Hon uppfostrades på en bomullsplantage som slav tillsammans med sina åtta syskon och föräldrarna Benjamin Ross och Harriet Green. Tubman föddes efter den amerikanska revolutionen, i en tid med tilltagande skillnader mellan nord- och sydstaterna i USA. Det var en tid med nordstatliga idéer om mänskliga rättigheter parallellt med en allt starkare slavekonomi i syd. Under sin uppväxt arbetade Tubman för flera olika slavdrivare, bland annat som husa och sjuksköterska. Ett första motstånd mot slaveriet visade hon i sina tidiga tonår då hon skyddade en annan slav i ett flyktförsök. Hon fick vid detta tillfälle ett tungt föremål kastat i huvudet, vilket gav henne livslånga krämpor med svår huvudvärk och narkolepsi. I ungefär trettio år slavade hon i Dorchester County. 1844 ingick hon i en ”äktenskaplig överenskommelse” med en fri man vid namn John Tubman – det var nämligen olagligt för slavar att gifta sig. Det var också då hon tog sitt välkända namn.
Maryland, Tubmans uppväxtstat, gränsade till de fria staterna Pennsylvania och New Jersey. Detta ökade chanserna att med framgång fly slaveriet. 1849 genomförde hon en lyckad flykt norrut tillsammans med några av sina bröder. Trots att bröderna avbröt flykten tog sig Tubman vidare till Philadelphia med hjälp av en abolitionistisk rörelse, alltså en frihetsrörelse, som hade etablerat en hemlig, underjordisk flyktrutt med stationer längs de förslavade sydstaterna. Denna flyktrutt kom att kallas The Underground Railroad. I biografin från 1869 står att hon helt enkelt följde ”the North star” – Polstjärnan i norr.
Vid tiden för Tubmans flykt hade rörelserna som kämpade mot slaveriet hunnit bli många och välorganiserade. Tubman rekryterades snart som aktivist och konduktör vid The Underground Railroad, där hennes största drivkraft i arbetet för att frita andra slavar var att rädda sin familj. 1850 återvände hon till Maryland för ett första uppdrag. Vid detta tillfälle hämtade hon tre barn, varav ett var hennes syskonbarn. Ett andra uppdrag skedde troligtvis våren, året därpå. Hösten 1851 återvände Tubman en tredje gång till Maryland, till sitt gamla hem i Dorchester County, denna gång för att hämta sin man. Hon möttes dock av att han hade gift om sig med en annan kvinna. Istället vände hon hem till Philadelphia för att framöver fokusera all sin energi på att rädda resten av sin familj från slaveriet.
Vid mitten av 1850-talet hade Tubman gjort sig ett namn i anti-slaverinätverket. I brevväxlingar mellan framstående frihetsaktivister från tiden beskrivs hon som ”mycket framgångsrik” och hade räddat ”17 av sina bröder, systrar och vänner.” Med hjälp av vänner och kontakter som hon skaffat under sina uppdrag vid The Underground Railroad flyttade hon under denna period till Auburn i New York, där hon sedan bodde under större delen av sitt liv.
Sommaren 1860 hade Tubman genomfört åtta eller nio resor tillbaka till Maryland. Samma år hade hon också sin första direkta kontakt med kvinnorättsrörelsen, då hon på ett av deras möten talade om sitt uppdrag för The Underground Railroad. Den sista resan som Tubman genomförde med den hemliga järnvägen ägde rum i början av 1860-talet. Vid denna tid hade slavägare i syd annonserat ett pris på 40 000 dollar för hennes tillfångatagande eller död – den högsta summan för en abolitionist någonsin. Tubman tillfångatogs dock aldrig.
Samtidigt, år 1861, hade inbördeskriget brutit ut i USA. Sydstaterna ansåg att deras rådande system var hotat av den amerikanska administrationen och nordstaterna, vilket ledde till att flera av staterna lämnade unionen. Tubmans erfarenheter gjorde henne till en användbar resurs för nordstaternas armé. Under täckmantel, med officiella uppdrag av humanitär karaktär, arbetade hon som spion bakom fiendens linje för att anskaffa betydelsefull information.
1864 åkte Tubman slutligen norrut. Hon var alltså i sitt hem i nord vid krigsslutet och vid instiftandet av det trettonde författningstillägget i januari 1865, vilket avskaffade slaveriet i hela USA.
Trots den nya lagstiftningen så var – och är än idag – diskrimineringen av svarta fortsatt stor i USA. Efter kriget startade Tubman insamlingar för att hjälpa frigivna slavar. Samtidigt började hon samarbeta med suffragettrörelsen i Auburn.
Tubmans liv, hennes stora bedrifter till trots, präglades av fattigdom fram till hennes död 1913. Hon fick aldrig den utdelning av krigsveteraners pension som hon ansågs förtjäna, och flera vänner uttryckte oro för hennes sviktande ekonomi och hälsa. Efter hennes död hyllades hon dock med en militärbegravning på Fort Hill Cemetery i Auburn.
För två år sedan meddelades alltså att tjugodollarsedelns framsida skulle bytas ut, från dåtidens slavägande president Andrew Jackson till Harriet Tubman. Jackson skulle degraderas till sedelns baksida – en nästan ironisk gestaltning av USA:s janusansikte. Förtryck och ignorans inför sin historia på ena sidan, frihetsanda och progression på den andra. Med Donald Trump i Vita Huset är det inte längre säkert att Tubman kommer att synas på tjugodollarsedeln om två år. I ett brev från finansdepartementet tidigare i år uttrycktes inga garantier på att hon skulle bli sedelns nya ansikte utåt. Tubman sade i slutet av sitt liv: ”Jag kämpade för frihet så mycket min styrka räckte.” Kvar finns att önska att så kallade demokratiska ledare anno 2018 skulle använda sin makt för att göra detsamma.
Jenny Nyman is studying towards a double bachelor’s degree in political science and media- and communication science. She transferred from Uppsala University this fall and is now doing the rest of her degree at Stockholm University. While not studying she enjoys cooking, political discussions and listening to podcasts among other things.
Illustratör: Melinda Nilsson
