Av Josefine Säfström
Vardagsrasism och diskriminering på grund av hudfärg är ett problem i Sverige. Afrofobi tar sig uttryck i diskriminering på bland annat bostads- och arbetsmarknad, men även i rena ärekränkningar där n-ordet är vanligt förekommande. Våldsbrott på grund av mörk hudfärg är ett av Sveriges vanligaste hatbrott. 2016 gjorde brottsförebyggande rådet, BRÅ, en sammanställning av hatbrott i Sverige. I rapporten har man kunnat se att anmälningar om afrofobi under de senaste fem åren har ökat med 34 procent, och att den vanligaste formen av dessa hatbrott var olaga hot och ofredande på allmän plats i eller i anslutning till den utsattas hem eller arbetsplats. Parallellt med denna sanning finns en stark självbild bland många personer i Sverige om att de är öppenhjärtiga, mottagande personer som bara ser människor – inte färg. Vithetsnormen präglar den vita svenskens liv så hårt att det kan vara svårt att se att den som bryter normen dagligen utsätts för ifrågasättanden av sin tillhörighet eller trovärdighet i det svenska samhället. Inom den svenska självuppfattningen ryms inte bilden av ett land som inte kan anpassa sig efter den utveckling som sker bland den svenska befolkningen. Genom denna oförmåga att se kvarlevande rasföreställning får den som genomlever afrofobi eller diskriminering på grund av hudfärg svårare att uttrycka sina upplevelser och få gehör för dem. Personer som påpekar att hudfärg påverkar en människas erfarenheter i samhället kan ibland ses som paranoida eller överkänsliga. I Sverige används förklaringar som kulturkrock eller olika etniska bakgrunder när det diskuteras olikheter mellan invånare eller svårigheter att samsas och interagera. Utan att förringa detta bör det dock påpekas att diskriminering mot personer på grund av deras hudfärg inte har med etnicitet att göra. En person kan vara etniskt svensk, det vill säga den kulturella bakgrunden hos denna individ är svensk, men diskrimineras på grund av sin hudfärg. Föreställningen om den etniska problematiken kan i dessa fall inte användas som en förklaring till varför denna person skulle ha en annan upplevelse av det svenska samhället än en annan etniskt svensk som råkar ha hudfärgen vit.
Det finns en kolonial och rasbiologisk historia i Sverige som ännu inte har gjorts upp med. Bland annat grundades under början av 1900-talet världens första rasforskningscentrum i Uppsala. I samband med detta upprättades rashygieniska lagar som gick ut på att bevara och stärka den vita rasens unika renhet och enhetlighet som ansågs vara exklusiv för Sverige. Christian Catomeris skriver i boken Det ohyggliga arvet att det så sent som 1954 stod i gymnasiala geografiböcker att begåvningsmässigt är den ”negroida rasen den vita och den gula underlägsna” och att den ”negroida rasgruppen” hör till de lägst stående folken på jorden. Under 50-talet togs större delen av de avsnitt som handlade om rasegenskaper bort ur läroböckerna, men en bit in på 60-talet fanns det fortfarande sektioner om ras med inslag av exotifierande nidbilder i dem. Något som varit långt kvarlevande, ända in i det nutida Sverige, är den rasbiologiska termen ”neger”, en kränkande term som många vita svenskar anser sig ha rätten att använda i vardagligt tal. Det finns en viss irritation hos den vita svenska befolkningen över att inte få använda ord som ”alltid använts”, samt en självpåtagen rätt att definiera vad som kan räknas som rasism. Det finns fall där nidbilder av svarta kroppar har ifrågasatts samt förslag om förändring i populärkultur som innehållit nidbilder eller ärekränkande ord, men som mötts med stor kritik från en vit befolkning.
När rasifierade svenskar har försökt väcka debatt om hur det är att se annorlunda ut i relation till den vita normen har detta ofta mötts av irritation från vita svenskar eftersom de menar att det inte finns någon anledning till att bli upprörd, dessa stereotyper handlar inte om rasism. Först år 2006 infördes en klausul i Svenska Akademiens ordlista där det står att n-ordet kan uppfattas som kränkande, men det står dock att det inte utan vidare bör stämplas som rasistiskt. Detta i kontrast till att alla personer som blivit kallade för n-ordet svarat att de anser detta vara förnedrande och rasistiskt, i en undersökning genomförd av Ombudsmannen mot etnisk diskriminering. Sveriges koloniala och rasbiologiska historia ligger och pyr under ett samhälle i förnekelse, som låter några fånga upp och föra vidare de idéer som funnits historiskt i form av öppen främlingsfientlighet, rasism och nazism.
Med detta menar jag inte att Sverige som nation är rakt igenom rasistiskt. Många tar avstånd genom att delta i antirasistiska motståndsrörelser vilket bevisar att det finns en genuin vilja till ett samhälle där utseende inte är avgörande för hur man bemöts. Sverige har potential att komma förbi rädslan för ”den [påhittade] andre”. Ett stort steg i rätt riktning för alla som vill ta avstånd från den vardagsrasism och strukturella rasifiering som personer i Sverige får utstå dagligen, är att erkänna det oönskade arv som genomsyrar Sveriges samhälle. “Istället för att hävda en färgblindhet, som förbiser rasistiska upplevelser, bör man uppmärksamma det rasistiska arv Sverige har och de skadliga konsekvenser detta för med sig.” De som upplever vardagsrasism, afrofobi och diskriminering på grund av hudfärg bör höras, deras upplevelser uppmärksammas och erfarenheterna tas på yttersta allvar. Detta för att på riktigt kunna skapa ett samhälle där hudfärg inte ligger till grund för utanförskap, diskriminering och hatbrott.
Av Josefine Säfström
