”Idag växer en oligarki fram i Amerika,” varnade Joe Biden i sitt sista tal som president. Med ovanlig klarhet beskrev Biden sin oro att ett fåtal miljardärer skulle komma att utöva total makt över resten av samhället, utan hänsyn till demokratins ramverk.
Några dagar senare, under Donald Trumps installation, återskapades bilden som Biden målat upp när Amerikas rikaste män stod tätt intill den blivande presidenten. Den som i särklass stod ut mest var Elon Musk, grundaren av SpaceX, Teslas VD, härskaren av X (f.d. Twitter), och en av Trumps mest uttalade supportrar.
Pengarnas makt inom amerikansk politik är inget nytt. Storföretag och särintressen har sedan länge haft inflytande över val och omröstningar, och gött de kandidater som representerar deras intressen.
Men under senare tid har kapitalets företrädare klivit ut ur skuggorna för att direkt engagera sig i politiken, övertygade om att enbart de har viljan och förmågan att rädda USA – och möjligtvis hela mänskligheten.
Det borde kanske inte vara förvånande. Den privata sektorn med techbranschen i spetsen har varit vilt framgångsrik de senaste decennierna medan successiva regeringar har varit djupt opopulära. Det amerikanska folkets tillit till sina samhällsinstitutioner har dalat och förblir på rekordlåga nivåer.
Elon Musks väg till Trumpismen har varit krokig. Musk föddes 1971 i Sydafrika och flyttade till USA under 90-talet för att bli del av den växande tech-världen i Silicon Valley, Kalifornien.
Silicon Valley har dock länge varit känt för dess Demokratiska lutning. Musk själv donerade pengar till och röstade på demokratiska kandidater, och när Trump först ställde upp i valet 2016 uttalade sig Musk kritiskt om honom.
Vändningen skedde under Bidens mandatperiod, då en spänning uppstod mellan Musk och presidenten. Biden bedrev en ekonomisk politik som var fokuserad på att reglera och bryta upp storföretag (som jag diskuterat här), samt att stötta fackföreningar, något som frustrerade Musk.
Men Musk anser även att Biden personligen nobbat honom, exempelvis när Tesla uteslöts från ett möte med elbilstillverkare i Vita huset, och när Biden inte gratulerade SpaceX på en lyckad rymdfärd.
Till skillnad från Biden (och Harris, för den delen) var Trump engagerad i miljöer som Musk själv är bekant med: krypto-entusiaster, poddar för unga män – bland annat talade Trump med Joe Rogan, en god vän till Musk – och sociala medier.
Sista droppen kom när Trump blev utsatt för ett mordförsök i juli. Själv kom Trump lindrigt undan med ett skottskadat öra, men gesten han gjorde när han blev bortförd – den ikoniska bilden när han sträcker upp näven mot skyn och ropar ”Fight!” – ledde direkt till att Elon Musk stöttade Trump.
I gengäld för stödet (bestående av uppmot 300 miljoner dollar i kampanjdonationer) blev Musk belönad med en central plats i Trumps regering. Tillsammans har de två männen påbörjat en av de mest radikala samhällsomkastningarna i amerikansk historia.
Doge och den ”administrativa staten”
Doge – som står för Department of Government Efficiency – är enheten som bildats för att tillåta Musk att utöva formell politisk makt. Det påstådda målet med organisationen (tekniskt sätt inte ett department, utan ett tillfälligt ämbete) är enligt Musk att ”såga den federala statsmakten” och bemöta det ”existentiella hotet” från den ”inbäddade och ständigt växande byråkratin”.
Som del av detta mål har Musk lovat att “effektivisera” statsapparaten för att skapa besparingar på två tusen miljarder dollar per år, motsvarande cirka 30 procent av nuvarande statsbudgeten.
Och han har redan skridit till verket.
Mejl har skickats ut som uppmanar miljoner av tjänstemän att avgå, samtidigt som hela myndigheter börjat stängas. Nedläggningen av USAID (den största biståndsgivaren i världen, med en budget på 50 miljarder dollar) skapade omfattande kaos utomlands, särskilt i krisdrabbade länder och de som haft långgående samarbeten med USA. Trots larm om förödande konsekvenser valde Trump att välsigna slakten, och beordrade USAID att stängas ned helt.
Men nedskärningarna är långt ifrån slumpmässiga. Musk samlar allierade och tillräckligt med tillträde – och därmed anfallsvinklar – för att tackla den ultimata utmaningen: att nedmontera den ”administrativa staten”.
Begreppet kommer från Projekt 2025, en manual för Trumps andra mandatperiod skapad av ultrakonservativa grupper. Den ”administrativa staten” är en anklagelse riktad mot det amerikanska statsskicket, som påstås styras av okända tjänstemän och deras byråkrati snarare än den folkvalda regeringen. Med andra ord är “problemet” det sättet myndigheter agerar självmant inom sina ansvarsområden, exempelvis när miljöverket förbjuder en miljöfarlig kemikalie.
Nedmonteringen av den ”administrativa staten” innebär i praktiken en nedmontering av statens förmåga att effektivt reglera ekonomiska aktörer och skydda den allmänna välfärden.
För Musk kan detta vara målet; en bortröjning av hinder för egna ambitioner.
Säkerhets- och emissionskommisionen (SEC) har exempelvis stämt Musk för sättet han använt sitt inflytande – bland annat på sociala medier – för att påverka priset av aktier han handlat. Efter Trump tillträdde började SEC kraftigt bantas på personal samtidigt som direktören tvingades avgå. Det paralyserade flera utredningar, inklusive dem gällande kryptovalutor, en tillgång som ofta används i bedrägerier men som Musk länge ägt och förespråkat.
Det amerikanska Konsumentverket, CFBP, har likväl blivit en måltavla. Verket skapades efter finanskrisen 2008 och har varit effektiv i att reglera banker och lån för att garantera rättvis behandling, samt att behandla konsumenters klagomål och utkräva skadestånd till lurade kunder.
Men myndigheten utgör också ett hot mot Musks planer att låta användare på X göra betalningar genom appen (likt Swish). Det är knappast ett sammanträffande att CFBPs kontor stängdes någon månad efter myndigheten fick mandat att reglera just sådana digitala betalningar.
Efter stängningen beordrades allt arbete att upphöra; personalen fick helt enkelt gå hem.
Ännu en utredning mot Tesla – angående diskriminering på arbetsplatsen – upphörde tvärt då den ansvariga myndigheten, OFCCP, plötsligt stängdes.
Samtidigt som staten förlorar sin förmåga att styra Musk, har Musk fått breda befogenheter att styra staten. Federala kontrakt värda miljarder av dollar kan nu förändras eller upplösas av honom. Problematiken ligger förstås i att Musk själv, genom sina firmor, tjänar enorma pengar på dessa kontrakt – exempelvis NASAs avtal med SpaceX, värda 4 miljarder dollar per år – som han nu personligen kan skydda, eller till och med utöka.
Faktumet att Musk tjänstgör som en statlig utredare utan att ha avgått från sina företag görs mer förbryllande av att han inte behöver redogöra för intressekonflikter, eller egentligen vara transparent överhuvudtaget, på grund av hans status som konsult. Granskning av Musks aktiviteter har praktiskt talat gått upp i rök.
Men egenintresse formar bara en del av pusslet – det finns en ideologisk drivkraft inom Musk.
Vad har Elon Musk för ideologi?
Elon Musk existerar i centrumet av ett ideologiskt spindelväv. Runt honom, och runt president Trump, finns teoretikerna av en ny rörelse; det som kallas för den ”Nya Högern”.
Dessa radikala tänkare inkluderar Russell Vought, en huvudarkitekt av Projekt 2025 och nyinstallerad chef för Förvaltnings- och budgetbyrån (OMB), som krokat arm med Musk över deras delade hat för byråkratin. Vought har påbörjat egna korståg mot myndigheter med målet att ”traumatisera” tjänstemän.
En annan är Stephen Miller, en högt uppsatt medlem i regeringen som är hjärnan bakom Trumps många dekret mot invandring. Gruppens mest kända medlem är dock vicepresident JD Vance, som förmodas vara Republikanernas kandidat 2028 och som starkt förespråkar ett mer auktoritärt styrelseskick i USA.
Musk har byggt relationer med alla dessa män för att skapa en allians. Trumps seger har gett dem en möjlighet att utöva makt och krossa deras gemensamma fiende; ”woke”.
Ett ”virus” är hur Musk benämner sin nemesis. Men hans hat mot “woke” – en ”fara för civilisationen” – härstammar från något väldigt personligt. Hans barn Vivian är trans, något Musk aldrig kunnat acceptera, som ledde först till konflikt mellan dem och sen till att kontakten bröts. ”Min son är död, mördad av woke,” är hur Musk uttrycker det. Egentligen lever Vivian, men relationen mellan dem är oreparerbar.
För Musk som för många andra har ”woke” kommit att innebära en svårdefinierad ideologi som tar flera former, alltid med målet att dominera samhället med dess totalitära natur och förstöra allt ”vanligt folk” håller nära och kära.
Musk och den ”Nya Högern” är enade i vissa frågor; avskyn mot ”woke”, lägre skatter, skepsis mot invandring, transfrågor. Men hans prioritering av särskilda specialintressen får honom att avvika från hans medkämpar. För det som frustrerar honom mest är när regler och översyn hindrar hans personliga förmåga att lyckas med sina passionsprojekt.
När detta händer talar han dock aldrig om vinster eller avkastning. Snarare framställer han begränsningar mot hans företag som grundläggande hot mot hela mänskligheten.
”Diversity, Equity & Inclusion” (DEI) – insatser som försöker främja mångfald – har Musk varit särskilt hård mot och prioriterat för ”radering”. Han som många företagare anser att DEI är ett anti-kapitalistiskt projekt som vill bestraffa framgångsrika vita män och förstöra den meritokratin han anser sig vara del av. Han framställer det inte bara som en byråkratisk bromskloss – utan som ett bokstavligen livsfarligt hot.
Organiserade arbetarrörelser är också “woke”, på samma gång en relik från det förflutna och del av det kommande hotet från yttervänstern som skapar oordning och “negativitet” på arbetsplatsen. Hans företag har aldrig tillåtit fackförbund, och i Sverige har Tesla kämpat mot dem i över ett år nu. Regleringar likväl är ”kvävande”, inte bara för företag utan för mänsklighetens mål. ”Detta är existensiellt,” skriver han.
Kort sammanfattat kan man tolka Musks definition av ”woke” som att innefatta den medlande staten, som håller tillbaka innovatörer från deras potential att driva mänskligheten framåt och tvingar dem istället att underkasta sig vänsterliberala institutioner och sedvänjor.
Lösningen för Musk är att stötta ”tuffa” ledare som Donald Trump, som har styrkan att besegra yttervänstern och ”woke”. Det sträcker sig bortom USAs gränser: Musk har goda relationer med president Javier Milei, som genomför en liknande kamp mot byråkratin i Argentina, och vars ikoniska motorsåg Musk lånat.
Mer uppseendeväckande har varit Elon Musks öppna stöd för Alternativ für Deutschland (AfD). När han dök upp via videolänk på ett av deras kampanjmöten för att uppmana tyskarna att ”slåss för Tysklands framtid” och ställde sig bakom partiet, höjdes minst sagt många ögonbryn i Europa.
Men hans intresse är logiskt. AfDs ledare Alice Weidel beskriver partiet som ”libertarianskt”, med betoning på frihandel och fri konkurrens. Partiet förespråkar i sitt manifest avregleringar, lägre skatter, nedskärningar i välfärden och byråkratin – värderingar som Musk delar. Det är inget sammanträffande att Musk är som mest högljudd och inblandad i Tyskland, där Tesla har en av sina största fabriker.
Musks ambition verkar inte främst vara att vinna ett begränsat kulturkrig i USA, utan att frigöra kapitalet på en global skala. Medan många i den ”Nya Högern” är ute efter att erövra staten – att ersätta den nuvarande “liberala eliten” med sin egen – vill Elon Musk snarare röja den ur vägen.
Elon Musk – Amerikas VD?
För tillfället håller alliansen mellan Musk och populisterna, enade i målet att utplåna byråkratin. Men därefter, när det byråkratiska blodbadet saktat ned, när de lätta målen tagit slut? Vad händer då?
Musks libertarianska drömmar må i slutändan vara svårförenliga med den utopin som den “Nya Högern” försöker skapa, där staten spelar stor roll i att upprätthålla konservativa värderingar.
Spår av denna interna konflikt är redan synliga. Tvisten om H-1B, ett visum för de med eftertraktade kompetenser (främst inom tech-branschen) är känslig för Musk – delvis för att hans företag anställer många via H-1B, och delvis för att han själv använde visumet för att invandra till USA.
Kritiker inom Maga-rörelsen menar att visumet gör det svårare för medborgare att få jobb. Att invandringen borde spela en mindre begränsad roll i amerikanskt samhälle kanske Musk håller med om, men inte när det stör hans affärsintressen.
Han skrev att han skulle ”gå till krig” för att försvara H-1B, samt att dess kritiker kunde ”dra åt helvete”. Risken att detta eller liknande gräl eventuellt urartar till en splittring mellan Musk och institutionella tungviktare inom Trumpvärlden – som Stephen Miller – är påtaglig.
Elon Musk har aldrig varit den som kompromissar med sina visioner. När han köpte Twitter var han personligen involverad i att avskeda anställda som han ansåg inte arbetade “hårt nog” (själv arbetar han “över 100 timmar” i veckan, och övernattar ibland i kontoret). 80 procent av arbetsstyrkan fick lämna. Appen är föga igenkänningsbar nuförtiden, och trots att Musk själv medger ekonomiska förluster fortsätter metamorfosen.
Och det är den sanna röda tråden i Musks världssyn; att enbart han vet vad som är bäst, och att enbart han har förmågan och viljan att göra det som måste göras.
För varje utmaning som mänskligheten bemöter just nu finns ett företag skapat av Musk som ämnar att lösa problemet, vare sig det gäller att kolonisera Mars för att rädda mänskligheten från “utplåning” (SpaceX) eller att rädda våra städer med självkörande bilar som kan revolutionera våra transportsystem (Tesla).
Även den nuvarande demografikrisen med fallande födelsetal vill han lösa, både genom att personligen ta upp frågan och sponsra forskning – och genom att själv föröka sig så mycket han kan (Musk har totalt 14 barn, med 4 olika kvinnor).
Musks många fejder visar dock hur farligt och bortstöttande detta tankesätt kan vara.
Doge skulle egentligen ha haft en andra chef: Vivek Ramaswamy, en miljardär som kandiderade till president och sen stöttade Trump. Men samma dag som Trump blev president meddelade Ramaswamy att han inte skulle vara del av organisationen.
Anledningen han själv gav var att han skulle ställa upp i val, men källor rapporterar att det snarare var en försämrad relation med Musk som fällde honom. Sen dess har Musk haft total kontroll inom Doge.
Man kan undra hur lång tid det tar innan han blir frustrerad på sina andra medarbetare. Både Musk och Trump är minst sagt volatila. I slutändan kan Republikanska partiet – Trumpismen – bara ha en ledare.
En sak är säker. I en värld där personligheterna av ett fåtal rika män dominerar politiken, ja, då kan vad som helst hända.
↓ Image Attributions
[1]: “Elon Musk” by Gage Skidmore // Licensed under CC BY-SA 2.0
[2]: “We Choose to Fight: Nobody Elected Elon Protest” by Geoff Livingston // Licensed under CC BY 2.0
[3]: “Unserewahl / Our elections” by conceptphoto.info // Licensed under CC BY 2.0
