Av Anton Golovko Hjälm
TURKIET HAR EMELLANÅT beskrivits som en bro mellan öst och väst, ett land som ligger i både Europa och Asien, som är både muslimskt och sekulärt. Detta är bilden som Turkiet själva har målat, och som Europeér sedan länge gärna har trott på. Men med Erdogan – som nu har styrt landet i två decennier – så har den bilden börjat spricka.
För en västerlänning målar ordet ”islamism” upp en monströs bild av terrorism, kvinnoförtryck och strikt religiös fundamentalism: en ideologi som karaktäriserar många diktaturer och auktoritära stater. Men i Turkiet, på 1990-talet, var islamistiska politiker som Erdogan del av en liberaliserande våg som stod i opposition mot det auktoritära sekulära system som dominerade Turkiet genom principerna av en enda allsmäktig ideologi: Kemalism. Kemalismen skapades av, och är döpt efter, Mustafa Kemal Atatürk, var en Turkisk general som ledde landet efter nederlaget i första världskriget. I de blodiga och kaosartade åren efter kollapsen av det Osmanska riket drev Kemal igenom en revolution som avskaffade monarkin (och dess associerade Kalifat), etablerade den turkiska staten som en centraliserad ekonomisk och politisk drivkraft, gav kvinnor rösträtt och sekulariserade samhället. Vägen till sekularism i muslimska samhällen har aldrig varit en lätt resa. Den hårdhänta ansträngningen från Kemal och hans efterträdare att knuffa ut religionen karaktäriserades av en omfattande politisk repression; med andra ord ”västernisering” uppifrån och ner, folkets vilja till trots om nödvändigt.
Därför var Erdogans första politiska seger så viktig. 1992 ställde han upp som kandidat för borgmästare i staden som en gång i tiden kallats för ”staden av världens önskan”, medeltidens Konstantinopel – dagens Istanbul. Som borgmästare i Istanbul kunde han visa att islamister kunde styra på ett kompetent sätt. Han var modern; han städade gatorna, förbättrade transporten, levererade tjänster, planterade träd. Han var en man av folket, ett tecken på ett land i förändring. Necmettin Erbakan, ledare för Erdogans parti vid den tiden, blev statsminister 1995. Men det Kemalistiska etablissemanget hade makt bortom val; Erdogan fick bemöta sin första utmaning. Två år senare tvingade militären Erbakan att avgå. En domstol förbjöd deras parti. Erdogans karriär som borgmästare avslutades med ett fyra månader långt fängelsestraff, samt ett förbud från att någonsin delta i politik igen. Hans brott var ”mot sekularismen”: han hade läst upp en dikt av en islamistisk poet.
Av den anledningen var Erdogans och hans nya parti AKPs (Rättvise- och Utvecklingspartiet) seger i parlamentsvalet 2002 alltmer historisk. Koalitionen som levererade Erdogan hans jordskredsseger bestod av många av de som den Kemalistiska regimen hade behandlat fientligt: konservativa muslimer, små- och medelstora företagare, kurder och allmänt liberala väljare. AKPs inträde till makten skulle komma att markeras av det ambitiösa målet att göra Turkiet till del av det Europeiska projektet. Erdogans första decennium som statsminister såg en virvelvind av reformer som ämnade att tillfredsställa EU-ledare angående mänskliga rättigheter, exempelvis, det totala avskaffandet av dödsstraffet 2004, lättade restriktioner på kulturella minoriteter och lagändringar som strävade för ökad separation av makt mellan statliga organ. Detta medföljde en omfattande diplomatisk tur av Europeiska länder, som delvis skulle lugna rädslorna av en ”islamistisk” ledare, men som också lovade förändring i ett kritiskt område: utrikespolitik.
Erdogan besökte Grekland, Turkiets ständiga rival, och lovade harmonisering av förhållanden. Han lovade en lösning av Cypernfrågan, att arbeta med FN och andra för att återförena den uppdelade ön; signifikant, då ön varit uppdelad ända sen Turkiets invasion 1974. Han lovade fred med kurderna, att erkänna deras rättigheter som en minoritet, att avsluta den turkiska statens mångåriga försök att kulturellt utplåna dem (under lång tid erkände inte Turkiet kurdernas existens; statens föredragna term för minoriteten var istället ”bergsturkar”). Erdogan hade potentialen att bli ett mellanting för Turkiet, ett fenomen som kunde bygga en bro mellan dess konservativa muslimska och sekulära befolkning; att spegla i muslimska Turkiet den europeiska kristna demokratin; att skapa en modell för andra muslimska stater att följa.
Men mot slutet av 2000-talet började den positiva trenden vändas. AKP kom återkommande i konflikt med militären och det statliga Kemalistiska etablissemanget. Dessa moment – 2007, 2008, 2016 – kom som slag mot Erdogan-regeringen, prövningar för han och hans parti att testa deras demokratiska värderingar. Tragedin har varit att Erdogan konsekvent använt dessa ödesfyllda moment, inte för att förstärka och utveckla Turkiets demokrati, utan för att utrota sina fiender och omvandla kemalisternas järngrepp om staten till sitt eget. I 2007 utmanade den turkiska militären Erdogan: de uttryckte sin opposition mot AKPs val av kandidat för presidentposten, Abdullah Gul. Försöket att sätta Erdogan på plats misslyckades. Han använde momentet för att återskapa en starkare variant av 2002-koalitionen och använda den för att vinna en ännu större jordskredsseger i ett hastigt tillkallat parlamentsval.
Med detta mandat tog Erdogan ett strypgrepp mot hans fiender i det nu ökända Ergenekon-fallet, då hans regering använda statens rättsorgan för att utrota en påstådd militär komplott att utföra en statskupp (inte orimligt i sig: Erdogans politiska hjälte, Adnan Menderes, hade avrättats av militären efter en sådan statskupp år 1960). Men när utredningens bredd utvidgades, och dess trovärdighet försvagades, blev det tydligt att detta var en politisk utrensning. Detta pågick samtidigt som ett annat rättsorgan, konsitutionsdomstolen, väckte ett ärende 2008 som nästan förbjöd AKP helt, och som stoppades med endast en rösts marginal (istället bötfälldes partiet 20 miljoner dollar). I respons har Erdogan använt folkomröstningar för att förändra grundlagen, 2010 för att inskränka domstolars självständighet och, efter försöket till statskupp 2016, en ny grundlag som flyttade Turkiet flera steg närmare en diktatur.
Framstegen i den kurdiska frågan var stadiga, om än långsamma, under Erdogans första decennium. Medan ett fåtal reformer kom efter valet 2002, var det efter valet 2007 som momentumet ökade som resultat av den så-kallade ”Demokratiska Öppningen” när en statlig Kurdisk TV-kanal sändes för första gången, och restriktioner på det kurdiska språket avslappnades både inom mediavärlden och inom akademivärlden. En dialog öppnades över de kommande åren som kulminerade i fredssamtal med PKK-rebellerna (Kurdistans arbetarparti). Detta vände dock i takt med Erdogans auktoritära sväng. Fredssamtalen föll ihop, och konflikt blossade upp ännu en gång. Försoningsprocessen har fallit tillbaka in i ett försök att strypa ihjäl den Kurdiska rörelsen, med Erdogan vid rodret; något som sträcker sig bortom Turkiets gränser, exempelvis genom hans krav på att Sverige utlämnar Kurdiska aktivister (som Turkiska staten, legimitimt eller inte, bedömt vara brottslingar). Inte heller har Cypernfrågan rört sig: trots löftena på tidiga 2000-talet förblir gränsen där den varit sedan den turkiska invasionen, frysta i tid, som dag för dag cementerar splittringen av ön och dess folk. Det Armeniska folkmordet, som länge förnekats av Turkiet, kunde likväl varit en sådan fråga där den reformistiske Erdogan kunde ha agerat för att läka sår. Istället så rev han upp såret när han, år 2010, i reaktion till USA och Sverige erkände det som ett folkmord och hotade att kasta ut Turkiets resterande armeniska befolkning. Turkiets många demoner, som var del av anledningen som stoppade Turkiets potentiella inträde i EU, fortsätter att hemsöka landet även idag.
Turkiets relationer med västvärlden har aldrig varit sämre. Erdogan, som efter valet 2002 var en av de mest tillmötesgående ledare i NATO när USA krävde hjälp för att invadera Irak, behandlar nu alliansen endast som ett verktyg för att driva Turkiets intressen som en del av en utrikespolitik som ofta kallats ”Neo-Ottoman”. Detta började redan 2009, när Turkiet la veto mot förslaget att Danmarks före-detta statsminister skulle bli NATO-chef, då han vägrat att tidigare censurera de danska tidningar som hade ritat teckningar av profeten Muhammed. Trots att USA till slut övertygade Erdogan att lyfta sitt veto, var detta ett tidigt tecken på vad som skulle komma: en oroväckande evolution som varit glasklar när Turkiet har stoppat Finlands (nu insläppt) och Sveriges inträde in i NATO. Detta inblandande har Turkiet själva medgett är som resultat av ett missnöje över hur Sverige sköter sin inrikespolitik, bland annat över koranbränningarna och de tidigare nämnda kurdiska aktivisterna.
Erdogan har fullbordat sin transformation från en begåvad och lovande reformist till en muskelspännande auktoritär ledare. Kanske borde detta inte vara förvånande. Erdogan själv kallade demokrati för ”en farkost, inte ett mål” redan på 90-talet, som signalerar att hans demokratiska trovärdighet alltid varit misstänksam. Kanske drömmen om en islamisk demokrati alltid kommer att förbli sådan. Kanske idén om Turkiet som en bro mellan öst och väst alltid varit falsk. Just nu liknar den mer en tunnel: en rörledning för att pumpa gift in i NATO och Europa. AKP vann nyligen ännu ett val som säkrade deras makt i flera år till, ett styre utan slut som blivit som en ständig huvudvärk för västvärlden. Och Erdogan, som nu regerat i över 20 år, kommer för evigt vara en påminnelse om Turkiets öde som ännu en illiberal makt som gör världen mörkare: en missad chans, ett misslyckande, och en tragedi. Turkiet ringer, Turkiet ringer, Turkiet ringer…
Av: Anton Golovko Hjälm
Bild: UNAOC Rio Forum
