Av Simon Davidsson
Martin doktorerade från Handelshögskolan i Stockholm år 2009. Han har sedan dess bland annat blivit docent på institutet för Ryssland- och Eurasiensstudier vid Uppsala universitet. Han tillbringar i dagsläget sin huvudsakliga tid som biträdande chef för Centrum för Östeuropastudier vid Utrikespolitiska institutet (UI), där han varit verksam sedan 2015. Utöver sin roll på universitetet och UI är han författare till ett antal fackböcker om Rysslands historia.
JAG TRÄFFAR MARTIN KRAGH en kall oktoberdag på UI:s kontor i Stockholm. När vi hälsat visar han vägen till Försvarshögskolans cafeteria, då UI nämligen delar lokaler med dem. Miljön bidrar med en för samtalet passande inramning, omgivna som vi är av officerare i full uniform. Även om det är rysk ekonomi och politik som mina frågor berör så sker intervjun i skuggan av det alltjämt pågående kriget, Rysslands anfallskrig mot Ukraina.
Med varsin kaffekopp i handen sätter vi oss ned i den halvtomma cafeterian. Jag trycker igång inspelningen och sedan behövs det inte mycket från min sida innan Martin börjar berätta. Det märks att han är en van föreläsare. Jag ställer min första fråga och han börjar förklara:
— Hur hårt har de västerländska sanktionerna slagit mot Ryssland? Och i vilken utsträckning har Ryssland avvärjt dem?
“Med sanktionerna är det så att olika länder, olika regioner och olika delar av världen har reagerat på olika sätt. Västländerna och ett antal allierade som Japan och Sydkorea har mer eller mindre helt skrivit under på de här sanktionerna. De har i stor utsträckning börjat bojkotta rysk energi och sett till att företag lämnar Ryssland och så vidare. Det har å ena sidan satt ett enormt tryck på den ryska ekonomin, som har försvagats kraftigt; vilket gör att det blir svårare för Ryssland att bedriva sin krigföring.
Men du har också ett antal länder, sådana vars ambitioner på många sätt liknar Ryssland, som Kina till exempel. Kina handlar för fulla muggar med Ryssland och utnyttjar den här situationen i hög grad till sin fördel. De får förmånliga priser på olja och gas. Kina kan göra anspråk på att köpa upp strategiska tillgångar i Ryssland, till exempel raffinaderier eller annat som Ryssland tidigare varit ovilliga att sälja; men som de nu går med på. Kina är ett land som anser sig kunna gynnas av det som händer.
Men du har också andra länder, BRICS till exempel, det är förutom Ryssland: Kina, Brasilien, Indien och Sydafrika (Organisationen attraherar också andra länder). Länder som Brasilien och Indien har kanske inte försvarat Rysslands beteende, men de har inte heller anslutit sig till västvärldens sanktioner. Det gör att Ryssland, tack vare det direkta stödet från länder som Kina och Nordkorea, och det här indirekta stödet från länder som, Indien och Brasilien, har kunnat fortsätta att handla för att få in intäkter till statskassan. Intäkter som de sedan använder för att finansiera kriget.
Då ska man ha klart för sig att utgifterna för kriget utgör nu, tillsammans med intern säkerhet, polis och liknande, någonstans runt 40–45 % av alla statliga utgifter. Ryssland lägger idag nästan halva statsbudgeten på krig och säkerhet. Det är en enorm ökning. Det skulle inte Ryssland klara av om de inte hade fortsatt att handla med i alla fall halva världen. Sanktioner är trubbiga, så länge du inte har en total uppslutning från omvärlden så kommer du alltid kunna kringgå sanktionerna.”
— Om man ser på sanktionerna och den ekonomiska situationen för Ryssland. Är det en situation de håller på att ta sig ur, med till exempel nya avtal och utbyggnad av infrastruktur eller kommer sanktionernas effekt att synas med full kraft först senare? Går kurvan uppåt eller nedåt för den ryska ekonomin?
“Effekten av sanktionerna är kumulativa, de blir värre över tid. Vad som händer är dels att du stadigt minskar intäkterna från olja och gas. Och dels att de finansiella sanktionerna gör att det inte finns några som helst direktinvesteringar i Ryssland. Räntorna har gått upp mycket vilket gör att konsumtionen och investeringarna i Ryssland krymper. Du har väldigt låg innovation, väldigt liten ny teknik som investeras i och ingen forskningsutveckling. Över en miljon ryssar har lämnat landet sedan 2 år tillbaka och många av dem är högutbildade människor som kan få jobb utomlands. Det är ingenjörer, det är programmerare, det vill säga precis de sektorerna som hade kunnat vara betydelsefulla nu. De här sektorerna har de inte ens en reell förmåga att utveckla. Så länge Putin är vid makten och det här trycket består så kommer Rysslands ekonomiska förmågor att krympa.”
— Om man går in i Ryssland, är det framför allt civilbefolkningen eller statsapparaten som tar den största smällen av de ekonomiska förlusterna?
“Så länge Putin har intäkterna från olja och gas, som är helt centrala, vi pratar minst hälften av intäkterna till statskassan som är från olja och gas. Så länge de består, så kan han fortsätta att betala ut pensioner och löner till lärare och läkare och så vidare. Det är basen för hans politiska system att han kan upprätthålla stabilitet. Men år för år, sedan 2014 i alla fall, har människors reala löner urholkats, inflationen har gått upp, importvaror har blivit dyrare och så vidare. Människor i Ryssland har fått det sämre, men än så länge så har staten kunnat absorbera de värsta chockerna. Ett auktoritärt land med en svag, väldigt okonkurrenskraftig ekonomi skulle inte klara sig; men Ryssland gör det för att de har olja och gas, det är det som är deras räddning.”
— Om vi går vidare till det politiska: I vilken grad är Ryssland helt isolerat och som vissa säger, en politisk paria?
“Putin är det i viss mån, framför allt i väst. Länder som tidigare hade ganska nära relationer till Ryssland säkerhetspolitiskt och ekonomiskt, har börjat vända sig bort från Ryssland. Ett sådant exempel nyligen är Armenien och Moldavien är ett annat exempel. Det finns så många dimensioner. Du har en stor del av jordens länder som Putin inte kan besöka just för att han skulle bli utlämnad till den internationella brottmålsdomstolen ICC för att han är efterlyst för krigsbrott. Men det bryr sig inte exempelvis Kina om. Han är en paria, men inte alla länder har vänt sig ifrån honom. Man kan ta ett exempel som nästan blev komiskt: Det var nyligen i ryska Fjärran Östern som Putin möter Kim Jong-un, Nordkoreas diktator. De kom med varsitt tåg och möttes där i ett stort rymdcentrum. Det såg verkligen lite ut som en scen från en Marvel Comics serie, när två skurkar ska mötas och göra upp sina ondskefulla planer. I det här fallet: Vad de gjorde upp om var Nordkoreas leveranser av ammunition till den ryska militären. Det visar vilken typ av samarbeten Ryssland har. En gång i tiden, för inte så länge sen, hade man goda relationer med Tyskland, Frankrike och Italien. Nu sitter han och förhandlar om vapenleveranser från Nordkorea. Då handlar det inte om nya moderna vapen, det handlar om att köpa tillbaka ammunition som Nordkorea köpte från Sovjetunionen för 40 år sedan.”
När samtalet börjar lida mot sitt slut ber jag Martin att sammanfatta de globala konsekvenserna av kriget och den ryska isoleringen. På samma sätt som tidigare svarar han med en heltäckande och detaljerad utläggning som jag nu gör mitt bästa att sammanfatta.
Han börjar med att förklara hur kriget påverkar omvärlden i flera dimensioner. Kriget är ett brott mot folkrätten och när olika länder slutar respektera de folkrättsliga principerna blir det ett recept för fler konflikter. Martin frågar sig om Putins storskaliga invasion av Ukraina därför kan hänga samman med andra konflikter. Han pekar på hur Azerbajdzjans intervention i Karabach och Hamas attack på Israel följde väldigt snabbt på kriget i Ukraina. Martin menar att våldsutbrotten kanske hade hänt ändå, men att det finns många paralleller. Han förklarar att det finns en internationell trend mot ett mer anarkiskt internationellt system, med hans ord:
“Vi har en internationell ordning som blir mer och mer anarkistisk och mer och mer präglas av oordning snarare än ordning. Det är en slags övergripande trend i världen.”
En trend Martin menar också kan ses i Kinas agerande i Sydkinesiska havet där folkrätten kränks när Kina försöker tillskansa sig kontrollen över vad som är internationellt vatten. Ett agerande Martin menar inte bara bidrar med säkerhetspolitisk instabilitet utan också hotar en av världens viktigaste handelsleder. Han påpekar att all handel och alla investeringar i grunden bygger på förtroende och tillit till staten och det internationella systemet. Fler konflikter menar han också kommer leda till krigsflyktingar och humanitära påfrestningar. Martins avslutande kommentar manar till att försöka förstå de här frågorna i sin helhet. Att humanitära kriser, ekonomin och säkerhetspolitik ska betraktas i en gemensam kontext.
Jag pausar inspelningen och tackar Martin. Vi pratar lite innan han får ett samtal och måste gå. Jag tackar igen innan Martin går ut förbi säkerhetsvakterna och försvinner. Kaffet hade jag helt glömt bort, det har kallnat i sin mugg.
Av: Simon Davidsson
Bild: Utrikespolitiska institutet
