Putins breda stöd i Ryssland förklaras ofta med att landets befolkning har indoktrinerats med propaganda i generationer, att folket är passivt och inte törs forma och uttrycka egna åsikter av rädsla för att begå Orwellianska tankebrott. Det sägs att de inte känner sig berättigade till åsikter om saker som är större än de själva, som de inte förstår sig på, och att de väljer att rätta sig i ledet, lyssna på statsmakten och låter sig bli guidad i sin åsiktsbildning. Detta är en syn som Gulnaz Sharafutdinova motsätter sig i sin bok The Red Mirror: Putins Leadership and Russia’s Insecure Identity, där hon argumenterar för att nyckeln till Putins popularitet ligger i hans stärkande av den ryska identiteten.
Trots stora ryska protester mot Putins krig i Ukraina och massflykten undan mobiliseringen, vilka har fått stor medial uppmärksamhet, kan det vara lockande att tänka på den ryska befolkningen som indoktrinerad genom propaganda. I intervjuer med ”mannen på gatan” är också rena upprepningar av Kremls propaganda vanliga och tycks bekräfta denna bild. Det är lätt att tänka att Rysslands befolkning inte har fostrats i samma ideal av demokrati och yttrandefrihet som vi. Även bland intellektuella, oppositionella och exilryssar förekommer begrepp som ”homo sovieticus”, som riktar tankarna mot den totalitära medborgaren som snällt lyder order och saknar förmågan att göra självständiga moraliska värderingar. Detta tankesätt kan sägas ligga bakom vädjan till bojkott av rysk kultur som har debatterats i Sverige. Man menar att den ryska kultureliten indirekt har stöttat Putins regim och bär därför ett moraliskt ansvar.
Sharafutdinova går dock inte med på att förklara Putins popularitet med att hennes nära och kära i Ryssland som röstat på Putin, skulle vara passiva och sakna moral. Sharafutdinova är uppvuxen i Sovjetunionen, har utbildat sig och levt hela sitt vuxna liv i Europa och USA, men har fortsatta starka band till Ryssland och beskriver sin egen identitet som delad. Det är därför förståeligt att hon har empati med det ryska folket, vilken avspeglar sig i hennes analytiska förhållningssätt. Istället för att lägga skulden på det ryska folket vill hon belysa historiska omständigheter och det delade ansvaret mellan individer och aktörer i maktposition. Hennes målsättning är att förklara ”huvudingredienserna i det hopkok som utgör Rysslands rådande samhälleliga tillstånd”. Hon argumenterar för att den som vill förstå Ryssland behöver ta hänsyn till den historiska, sociala och politiska kontext som är gemensam för majoriteten av befolkningen. Inget lands historia är enkel – det gäller även Ryssland.
Det ryska folket har genomlidit svåra perioder, från medeltidens livegenskap till Stalins terrorvälde, men dagens ryssar har framförallt starka negativa minnen av årtiondet efter Sovjetunionens kollaps. ”Det vilda nittiotalet” förknippas i allmänhet med oordning, kriminalitet, fattigdom och en svag, kollapsande statsapparat, vilket medfört en rädsla för liberala reformer av den typ som infördes under Boris Jeltsins tid som president. Men att det mäktiga sovjetiska imperiet upphörde att existera och att det efterföljande styret förnekade dess storhet anser Sharafutdinova vara av än större symbolisk betydelse. Att bygga en ny nation baserad på skam över det förflutna kan knappast ha varit en enkel uppgift. Hon menar att folket även behövde något att kunna känna stolthet över, och att det var något som Putin förstod när han fick makten.
För en svensk läsare kan det vid första anblick ses som paradoxalt att Sovjetregimens fall skulle sörjas av folket. De hade äntligen befriats från årtionden av förtryck och fått chansen att utvecklas till en liberal demokrati. Var identiteten som stormakt mer eftersträvansvärd än som liberal demokrati? Det är något som kan vara svårt att tänka sig som svensk. Och det är den här typen av frågor som Sharafutdinova, genom övertygande argumentation, ger svar på.
Sharafutdinova vidhåller att stärkandet av rysk identitet har varit Putins främsta bedrift som president och är nyckeln till hans breda stöd. Genom att ta tillvara gemensamma känslor av skam och förödmjukelse från nittiotalet, men vända dem till stolthet, patriotism och exceptionalism har Putin rent av lyckats förkroppsliga rysk identitet. En tidigare avsaknad av kollektiva minnen att känna stolthet över har ersatts med väl valda narrativ kring såväl Tsarrysslands stordåd, som Sovjets seger över fascismen i andra världskriget – något som är särskilt synbart i det pågående propagandakriget.
Utmålandet av nittiotalet som ett kollektivt ”valt trauma” och segern över fascismen som en kollektiv ”vald ära” förenar landet i gemensamma känslor av såväl lidande som berättigande och anspråk gentemot en ansvarig motpart. I sin retorik refererar Putin regelbundet till förlust, skam och förödmjukelse beträffande Sovjets kollaps och nittiotalet. Många känner till hans uttalanden om att ”Sovjets upplösning var århundradets största geopolitiska katastrof” och att ”den som inte ångrar Sovjets upplösning har inget hjärta…”. Han har vidare framgångsrikt nyttjat sådana kollektiva känslor i utformandet av sin politik, som när han nu högst paradoxalt utpekar Ukrainas ledning som en västliberal nynazistisk marionettregim.
Sharafutdinova förklarar på ett lättbegripligt sätt att enskilda händelser inte är kollektivt traumatiska i sig själva, utan upplevs så på grund av de narrativ som kretsar kring händelserna. Kollektiva trauman är inte något som sker och som kan upplevas i stunden, utan konstrueras i efterhand i det kollektiva medvetandet av kulturella och politiska entreprenörer. De är naturligt politiska och konstrueras ofta i syfte att främja social sammanhållning och politisk legitimitet för makthavarna. Trots många ryssars individuella negativa upplevelser under ”det vilda nittiotalet” poängterar hon att den symboliska kollapsen till en början gick obemärkt förbi, och att det var först i efterhand som det uppstådda normativa tomrummet uppmärksammades och fördömdes på grund av en utbredd nostalgi för sovjetiska normer och värderingar.
Boken bjuder på en mycket intressant läsning och jag rekommenderar den till alla som är intresserade av Ryssland eller nationell identitet. Den belyser aspekter ur ett perspektiv som många svenskar troligen inte är vana vid och kan säkert fungera som en effektiv ögonöppnare.
Av Anton Stampe
Bild Unsplash
