Av Malin Aspberg
Internets utveckling från 1990-talet tills idag har varit minst sagt revolutionerande för mänsklig kommunikation. Aldrig tidigare har människor kunnat uttrycka sig och kommunicera så pass fritt världen över. Tidiga internetentusiaster, som poeten John Perry Barlow, framhöll just internets framväxt som skapandet av en allmänmänsklig plattform frikopplat från nationella gränser. År 1996 skrev han texten Självständighetsförklaring för cyberrymden. En vision om ett internet utom räckhåll från “regeringar världen över, ni trötta jättar av stål och kött” vars “fabriker inte längre behövs för den globala förmedlingen av tankar”. I stor utsträckning har internet också utvecklats i enlighet med den visionen – fritt, globalt och marknadsstyrt. Kännetecken som nu befinner sig under hot. Somliga av de trötta jättarna verkar i själva verket ha piggnat till och vara i full färd med att erövra cyberrymden.
Under förevändningen att upprusta den nationella säkerheten försöker nämligen allt fler stater ta kontroll över internets informationsflöden. Viljan att censurera internet är egentligen inget nytt, men de senaste årens utveckling har gjort censuren avsevärt mycket effektivare och mer omfattande. Med hjälp av lagstiftning och ny teknik kan stater numera manipulera internet inifrån, på kabelnivå. Där man tidigare försökt filtrera informationen som kommer in i landet kan man nu stänga av informationsflödet helt. Rent tekniskt består internet av sammankopplade vägnät av kablar, genom vilka datorer kan kommunicera med varandra. Söker man efter en hemsida finner en “adressbok” (domain name system, DNS) IP-adressen för den server hemsidan kan nås från. När IP-adressen är lokaliserad färdas datan genom kabelsystemet mellan dator och server. På vägen finns vägkorsningar som kallas internet exchange (IX). Dessa fungerar som gränspunkter där internettrafiken flödar ut och in mellan länder och dirigeras till lokala kabelsystem. Stänger man ner dessa gränspunkter går det inte längre att skicka in eller ut data från landet. Det är kontroll över denna infrastruktur som länder såsom Ryssland är på god väg att ta.
Ett viktigt steg mot statligt övertagande togs när det ryska parlamentet klubbade igenom “lagen om ett suveränt internet” år 2019. Lagen stiftades med motiveringen att öka cybersäkerheten och tvingade internetoperatörer att installera ett statligt centraliserat tekniksystem. Det gav ryska myndigheter tillgång till IX-punkter och makten att enkelt blockera internettrafik från omvärlden. Ungefär samtidigt påbörjades projektet att skapa ett eget DNS med endast ryska webbadresser. I praktiken innebär det att när en användare exempelvis söker efter google, blir den istället omdirigerad till den Ryska motsvarigheten Yandex. Rysslands mål befaras vara ett nationellt isolerat internet under statlig styrning. Inspirerade av Rysslands exempel försöker sig nu flera regimer på liknande projekt. Enligt en kartläggning från Florida International University befinner sig många länder i gråzonen mellan ett öppet och stängt internet. Israel, Iran, Indien och Brasilien lyfts som exempel på länder som drar åt det isolerande hållet. Även om planerna inte nödvändigtvis är lika långtgående som i Ryssland är ambitionen fortfarande att kontrollera invånarnas tillgång till information och deras kommunikation med omvärlden.
Kina är sedan länge den stora influensern när det kommer till slutna nätverk, inte minst för den ryska regeringen. De har lyckats skapa ett tungt övervakat nät där utländska sidor är onåbara och staten har full kontroll över de kinesiska alternativ som finns. Emellertid är det kinesiska nätet designat att vara isolerat från början. Därmed har de sluppit svårigheterna som kommer med att stänga ett redan öppet system. Eftersom de flesta länder är beroende av system utanför gränserna för att fungera även på nationell nivå kräver en nedstängning grundliga förberedelser. Exempelvis krävs ett självständigt bank- och betalkortsystem, annars går det inte längre att genomföra betalningar när kopplingen till det internationella nätet bryts. Än så länge är övertagandet av internets infrastruktur dyrt och svårt för mindre stater. Det har gjorts försök, som när Egyptiska myndigheter försökte stänga ner IX-punkter i samband med den arabiska våren. Visserligen lyckades de strypa kontakt med omvärlden en stund, men även internettrafik inom landet havererade och de tvingades snart öppna internet igen. Dessutom finns ännu kryphål för de som önskar att nå det globala nätet från ett slutet land. Till exempel är användandet av VPN-tjänster för att dölja ens IP-adress mycket vanligt. Det finns dock ingen garanti för att dessa möjligheter kommer bestå i framtiden.
Internationellt har Kinas president Xi Jinping anammat retorik som förespråkar “varje lands rätt att respekteras inom sitt internet-territorium”, liksom man respekterar det geografiska territoriet. En retorik som står i stark kontrast till John Perry Barlows självständighetsdeklaration och de principer som det globala nätet konstruerades efter. I linje med dessa uttalanden har Kina lagt fram flera tekniska förslag under namnet “New IP” till FN-organet Internationella Teleunionen. Sammantaget öppnar förslagen för en omvandling av internet så att övervakning och blockering av informationsflöden blir en del av själva grundstrukturen. Förslagen påvisar Kinas ambition att konkurrera med framförallt USA:s inflytande över internets design. Det är oklart hur långt dessa förslag kommer gå inom FN, som egentligen inte har så mycket inflytande över internets utveckling. Genom att använda FN:s plattform för att propagera för New-IP har Kina dock skaffat sig allierade i sin framtidsvision. Ett nämnvärt projekt är till exempel den “digitala sidenvägen” där Kinesiska företag bygger ut nästa generations internet i flera Afrikanska länder. Den tekniska grunden, i kombination med spidandet av synen på internet som statens terriorium kan vara spiken i kistan för World Wide Web.
Nämnas bör att det inte bara är auktoritära stater som söker en utökad makt över internet. Det intresset finns även i demokratiska länder med hänvisning till olika säkerhetspolitiska skäl. Det kan handla om rädslan för utländskt spionage eller sabotage, vilket motiverade den stora bojkotten av kinesiska Huaweis 5G-utrustning i Europa och försöken att förbjuda Tiktok i USA. Det kan också handla om att pressa privata företag såsom Facebook att censurera samt stänga av konton som anses vara ett säkerhetshot. Även om det inte är fråga om isolering så motverkar även detta statliga inflytande den globalt öppna och fria kommunikation som internet initialt designades för.
Så vad händer när information inte längre kan flöda fritt mellan olika länder och staten har tillgång till infrastrukturen? Till att börja med försvårar ett fragmenterat internet internationella proteströrelser och visselblåsning. Sociala medier har varit av stor vikt vid exempelvis den arabiska våren, där protesternas spridning över nationsgränser skedde till stor del via just sociala medier. Möjligheten för liknande rörelser krymper i takt med att statlig styrning ökar. Det kan bli svårt nog att sprida kampanjer inom ett slutet nät och än svårare att sprida det över gränser. Begränsningen av yttrandefrihet och kommunikation kommer därmed förstärka auktoritära regimers makt och minska andra länders möjlighet att reagera på saker som händer inom landet.
Möjligen kan cybersäkerheten stärkas i den mening att utländska påverkanskampanjer kan stoppas, men till priset av att inhemsk propaganda kan breda ut sig allt mer. Det kan underlätta rättfärdigandet av utrikespolitik som drabbar den egna befolkningen, exempelvis handelskrig. Vidare förstärks internets roll som spelplan för utrikespolitik. Att blockera hemsidor och stänga av kommunikationerna mellan länder blir ett verktyg för påtryckningar mot andra länder. I vår uppkopplade värld är det ett verktyg som mycket påtagligt begränsar ekonomiskt och kulturellt utbyte. Ju fler länder som begränsar invånarnas tillgång till det globala nätet, ju mindre relevant blir begreppet World Wide Web. Med de statliga jättarnas fälttåg genom internet riskerar 90-talisternas fria cyberrymd reduceras till ett gäng reglerade cyberstater. Ett stort baksteg för globaliseringen och yttrandefriheten.
Bild: Markus Spiske
