Av Fredrik Nilsson
Den globala uppvärmningen är vår tids stora utmaning. En multitud av internationella konferenser och toppmöten har organiserats de senaste årtiondena för att tackla denna fråga. Även om framsteg har gjorts verkar det som om världens länder aldrig riktigt kan komma överens. Kan spelteori hjälpa oss förstå varför detta är fallet och ta oss närmare en lösning?
Spelteori är den matematiska studien av interaktionen mellan rationella beslutsfattare. För vårt syfte kan vi tänka att spelteori hjälper oss att mer konkret förklara konflikt och samarbete. En spelteoretiker tittar på global uppvärmning och ser att det i praktiken är ett ganska simpelt spel mellan världens länder. Klimatet kan ses som en finit resurs som vi alla delar på. Ungefär som en sjö med ett begränsat antal fiskar vilken inte får utfiskas för att undvika kollaps måste världens länder konsumera på ett ansvarsfullt vis. Detta för att undvika en kollaps av klimatet.
Problemet i båda dessa fall är att ingen enskild aktör har incitament att märkbart minska sin konsumtion trots att kollektivet har incitament att begränsa konsumtionen. Sjön i exemplet och vårt klimat är bägge exempel på allmänningar: resurser utan äganderätt som kan konsumeras av alla. En allmänning är icke-exkluderbar eftersom alla får konsumera den. Men däremot finns det rivalitet eftersom en persons konsumtion av allmänningen påverkar en annans möjlighet att konsumera samma allmänning. När en allmänning konsumeras ohämmat kallas det för allmänningens dilemma. För att omvandla detta till konkreta termer vi kan använda, säger vi att alla länder får en viss nytta när de använder smutsig energi och en annan nytta när de använder ren energi. Alla länder gör ett val och vi kommer till en jämvikt när inget land längre kan göra ett val vilket ger dem en högre nytta. I spelteori kallas denna jämvikt för en nashjämvikt. Den nashjämvikt världen befinner sig i för stunden är att alla länder konsumerar smutsig energi eftersom det maximerar den egna nyttan. Inget land har incitament att gå från den högre individuella nyttan som fås av att konsumera smutsig energi till den lägre nytta som fås av att konsumera ren energi även om det är i kollektivets intresse.
Spelteori berättar för oss att vi kan ta oss ur denna prekära situation genom att ändra spelet så att nashjämvikten flyttar från smutsig konsumtion till ren konsumtion. Enligt spelteori kan vi undvika ett allmänningens dilemma om vi ändrar på ländernas respektive potentiella nytta när de gör valet mellan smutsig och ren konsumtion. Utsläppsrätter är ett tydligt exempel på hur vi sätter ett pris på klimatet och minskar nyttan av att konsumera smutsig energi. Att vi inte flyttat vår nashjämvikt än betyder att dessa mekanismer måste bli fler och hårdare.
Ett annat problem som måste tacklas är det så kallade free rider-problemet. En free rider är en aktör som åker snålskjuts på andras arbete. Om det finns free riders som inte tar sitt miljöansvar minskar incitamenten för alla länder att ta ett kollektivt ansvar. Free rider-problemet kan tacklas genom att hitta lösningar som straffar detta beteende och göra det olönsamt att undvika sitt ansvar. Ett exempel på en sådan lösning är att krav på lägsta nivåer av utsläppsminskningar sätts upp, där de som inte uppfyller kraven bötfälls. Till sist berättar spelteori för oss att samarbete är nyckeln till att undvika en miljökatastrof. För att komma till en ny nashjämvikt måste världens länder känna att de kan lita på varandra. De måste kunna lita på att de andra länderna, i praktiken deras rivaler, inte avviker från den kollektiva nyttan för en högre egen nytta.
Sammanfattningsvis kan vi säga att utifrån ett spelteoretiskt perspektiv är den globala uppvärmningen ett spel som för stunden för oss mot en säker undergång. Men samtidigt är inte allt hopplöst eftersom det finns lösningar vi kan implementera som skulle rädda vårt klimat.
Av Fredrik Nilsson
Illustration: Magnus Lundström
