Av Carolina Engström
Den politiska konflikten mellan Ryssland och Ukraina känner många till, men vad många inte vet är det även genererat en konflikt inom den rysk-ortodoxa kyrkan. I konflikten har kyrkan blivit ett medel att uttrycka det som på engelska kallas “soft power”, alltså ett sätt att påverka utrikespolitik genom kulturell influens och värderingar.
Ryssland, precis som Ukraina, spårar sitt ursprung och sin kulturs födelse till det Rusiska riket, som var en lös sammansättning av slaviska stammar. Detta kan vara bra att ha i baktanke för att förstå den nuvarande konflikten mellan Ryssland och Ukraina, samt varför ryssar har ett känslomässigt band till Ukraina. I det rusiska riket, som även kallas “Kievrus”, var Kiev politisk och religiös huvudstad. Riket kristnades i slutet av 900-talet av Vladimir I av Kiev, och båda länderna ser honom som en landsfader. När mongolerna sedan invaderade riket på 1200-talet flyttade ruserna norrut och Moskva anlades och blev den nya huvudstaden. Rusernas politiska karta ritades på så sätt om, och på slutet av 1600-talet inkorporerades den ortodoxa kyrkan som utgick från Kiev i Moskva.
Den kyrkliga konflikten har i modern tid pågått sedan Sovjetunionens fall, då den ukrainsk-ortodoxa kyrkan började kräva autonomi. Det ledde till att en del av den ukrainska kyrkan bröt sig loss och krävt erkännande. Kyrkan i Moskva har vägrat att ge den det, eftersom de anser sig vara de rättmätiga beskyddarna av den tusenåriga ortodoxa kyrkan som härstammar från Kievrus. Inte heller kyrkan i Konstantinopel (dagens Istanbul), som fungerar som ett slags överhuvud för alla ortodoxa kyrkor, har velat erkänna utbrytarna i ukrainsk-ortodoxa kyrkan. Därför har det under de senaste tre decennierna funnits två stora ortodoxa kyrkor som verkat parallellt; en som har sitt säte i Moskva och en som har sitt säte i Kiev.
Den politiska konflikten mellan Ryssland och Ukraina har nu pågått i knappt fem år, och ser inte ut att ta slut inom en snar framtid. Relationen mellan ryssar och ukrainare är mer infekterad än någonsin. Annekteringen av Krim och kriget i Donbass har inte endast påverkat den folkliga opinionen utan även kyrkan, vars egna konflikt sedan Sovjetunionens fall har blivit allt allvarligare. Putin har sedan han tog makten i Ryssland kämpat för att få kyrkan på sin sida, och de två maktfaktorerna har kommit att bli nära allierade.
Under det gamla Tsarriket tjänade kyrkan som ett medel för förankring av den ryska statens politik. Sedan Sovjetunionens fall har kyrkan sakta gått tillbaka till att spela den rollen, vilket har gett dem ett enormt uppsving de senaste åren. Under Sovjettiden var kyrkan kraftigt förföljd. Det var farligt att vara kristen och flera viktiga kyrkor revs och förstördes. Den ryska staten har i modern tid kämpat för att lappa ihop såren, och bland annat har kyrkan fått tillbaka stora områden mark och pengar för att bygga upp och renovera kyrkor. Staten har skyddat kyrkan, och i utbyte har kyrkan gett lojalitet och agerat som en väktare för den statliga ideologin och de traditionella värderingarna.
I konflikten med Ukraina har den ryska oppositionen återigen beskyllt kyrkan för att vara statens politiska verktyg. I den pågående konflikten har den rysk-ortodoxa kyrkan konsekvent ställt sig på Kremls sida och stöttat de pro-ryska separatisterna. Valet att stötta Rysslands imperialistiska politik och separatisterna i Ukraina har medfört att många ukrainska troende känner sig svikna.
Den politiska konflikten har på så sätt fått kravet om en kyrklig självständighet att blossa upp på nytt. Ukrainas president Petro Poroshenko bad själv under ett besök i Istanbul i våras den högsta kyrkliga ledaren i Konstantinopel att behandla frågan om autonomi för den Ukrainska kyrkan. När beskedet om en självständig ukrainsk-ortodox kyrka deklarerades i oktober uttryckte presidenten att beslutet var ett ställningstagande ”[F]ör EU och för ett självständigt Ukraina”. Initiativet från Ukrainas sida är ett politiskt signal för Ukraina som ett självständigt land fritt från ryskt inflytande. Det är ett sätt att visa det ukrainska folket att regeringen inte tänker ge vika för Ryssland. När Poroshenko tidigare i år adresserade försöken till kyrklig autonomi menade han att “[D]et är en fråga om vår självständighet. Det är en fråga om vår nationella säkerhet. Det är en fråga om hela den globala geopolitiken.” Kyrklig självständighet är med andra ord ett steg på vägen till den nationella självständigheten som den ukrainska regeringen kämpar för. Han sa även att “[F]år kyrkas självständighet är en del av vår pro-Europeiska och pro-ukrainska politik som vi konsekvent har bedrivit under de senaste fyra åren”.
För Ryssland är detta inte bara en prestigeförlust, utan även ett berövande av flera hundra församlingar, kyrkor och kloster i Ukraina. Dessutom innebär det förlusten av rätten att kalla sig förvaltare av östslavernas ursprung Kievrus. Den ryska kyrkan är väl medveten om sin speciella position – med 150 miljoner medlemmar är det den största av de ortodoxa kyrkorna – och den enda med en betydande statlig uppbackning. Den rysk-ortodoxa kyrkan svarade därför på den ukrainska kyrkans autonomi med att bryta alla band till den ortodoxa gemenskapen. Konflikten mellan kyrkorna har redan kallats för den största kyrkliga splittringen i modern tid. Inom den ortodoxa kyrkan är detta den största splittringen sedan schismen år 1054, då den ortodoxa och den katolska kyrkan skiljdes åt. Patriark Kirill har kommenterat händelsen och uttryckt att detta inte handlar om jurisdiktion, utan är en kamp mot den enda ortodoxa kyrkan i världen som fortfarande har en maktposition. Putin själv menar att den viktigaste uppgiften är att bevara historisk och spirituell enhet mellan det ryska och ukrainska folket. Hur han ska göra det utan den ukrainsk-ortodoxa kyrkan som aktör och medhjälpare återstår att se. Klart är i alla fall att konflikten mellan de båda länderna blir allt mer cementerad och att en lösning inte ser ut att finna inom en snart framtid.
Carolina Engström är en Göteborgare i exil som dricker stora mängder te, försöker lära sig så många språk det bara går och gillar poesi. Hon brinner för nästan alla sorters utrikespolitiska frågor, men Östeuropa, Balkan och Ryssland ligger extra varmt om hjärtat.
Illustratör: Karin Kristensson
