Av Beatrice Chamberlain
Den 23 januari 2017, i en av sina första handlingar som nyinstallerad president, återinförde Donald Trump den så kallade Mexico City-policyn – en policy som klipper amerikanskt bistånd till organisationer som arbetar med att utföra eller informera om aborter. Ett år har gått, effekterna av policyn har börjat bli verklighet, och jag förundras återigen över hur abortfrågan fortsätter att inspirera till en typ av politik och debatt som helt missar att ta fasta på verkligheten.
Mexico City-policyn infördes för första gången 1984 av president Ronald Reagan. I klarspråk innebär policyn att utom-amerikanska NGOs som tar emot amerikanskt bistånd måste intyga att de inte använder några resurser – finansiella eller andra – till att utföra aborter, informera om abort eller förespråka liberalisering av abortlagar. Viktigt att notera är att detta avser alla resurser, alltså inte bara organisationernas användning av det amerikanska biståndet utan även hur de använder resurser som inte kommer från USA. Alternativet är att förlora sitt bistånd från USA. Sedan Reagans tid har policyn varit föremål för en politisk dragkamp då den avskaffats och återinförts av varje demokratisk respektive republikansk president. Policyn har getts öknamnet ”the global gag rule”, vilket syftar på att den begränsar vårdgivares kommunikation med patienter samt hindrar påverkan av lagstiftning kring abort.
När makten nu pendlat tillbaka till en republikansk president är det alltså föga förvånande att policyn åter trätt i kraft. Denna gång är situationen dock värre, eftersom Trump har expanderat policyn. Tidigare versioner avsåg specifikt det bistånd som går till familjeplanering och reproduktiv vård, men i nuvarande version omfattar policyn för första gången allt amerikanskt hälsobistånd. Eftersom en och samma organisation ofta erbjuder flera olika typer av vård påverkar policyn nu andra vårdområden såsom kvinno- och barnsjukvård, hiv/aids-relaterad vård samt vård för tuberkulos och malaria. Enligt Human Rights Watch handlar det om uppskattningsvis 8,8 miljarder dollar i bistånd. Det är 15 gånger mer än vad tidigare versioner av policyn täckt in.
Konsekvenserna är förkrossande. Så tidigt som i juli 2017 undersökte Human Rights Watch (HRW) effekten av policyn i Kenya och Uganda. Family Health Options Kenya, som drev 16 vårdkliniker i landet, hade förlorat 60 procent av sin budget och redan då stängt en klinik. En annan organisation, Reproductive Healthcare Network Kenya, hade förlorat två tredjedelar av sin budget och börjat nedmontera delar av verksamheten. I Uganda fann HRW att organisationen Reproductive Health Uganda, som varje år ger vård till 1,2 miljoner människor, var i färd med att stänga ner stora vårdprogram. International Planned Parenthood Fund beräknar att de kommer att gå miste om ungefär 100 miljoner dollar under Trumps presidentskap. De pengarna kunde ha förhindrat 20 000 fall av mödradödlighet, 4,8 miljoner oönskade graviditeter och 1,7 miljoner osäkra aborter.
Siffror som dessa leder till en smärtsamt uppenbar slutsats: abortfrågan är en fråga om vård. Som sådan förtjänar den politik som är saklig och lösningsfokuserad, men istället överskuggas frågan av en debatt tyngd av moral. Vad det kokar ner till för mig är detta: abortförbud hindrar inte aborter – det hindrar säkra aborter. I en artikel i Time Magazine citeras Marjorie Newman-Williams, som arbetar med organisationen Marie Stopes International. Hon uttrycker just detta: ‘“Attempts to stop abortion through restrictive laws – or by withholding family planning aid – will never work, because they do not eliminate women’s need for abortion.’”. Att hindra säkra aborter är att förneka verkligheten och acceptera den direkta konsekvensen; kvinnor genomgår osäkra aborter vilket sätter deras hälsa och liv på spel. Det går inte heller att undgå ironin i att behovet för abort kommer att öka i takt med att tillgången till preventivmedel minskar när organisationer förlorar finansiering.
Ett annat stort problem består i att policyn har expanderats. Dominoeffekten är oundviklig: när aborter och preventivmedel görs mer otillgängliga blir det svårare för kvinnor att bestämma om och när de vill få barn, vilket kraftigt begränsar kvinnors valfrihet och möjligheter. Att andra vårdområden nu påverkas förstärker denna effekt ytterligare. Maktordningen mellan biståndsgivare och biståndsmottagare är tydlig.
Trumps återinförande av Mexico City-policyn kastar ljus på att abortfrågan gör kvinnors hälsa till ett politiskt slagfält medan debatten missriktat handlar om moraliska ställningstaganden. Aborter sker, och att de sker på ett säkert sätt är en kvinnlig rättighet liksom en fråga om att möta ett vårdbehov med ansvar.
Av Beatrice Chamberlain
Bild: Siri Christiansen
