Av Rut Berling
I december 2017 kom beskedet: svenska elever har blivit bättre på läsförståelse i internationella jämförelser, trenden har äntligen vänt. De som prompt hävdat barns tidiga introduktion till internet och sociala medier som bidragande orsaker till den tills nu negativa utvecklingen verkar onekligen ha gått bet. Orosmolnen har dock inte blåst förbi, tvärtom har kritikerna till internetanvändande i tidiga åldrar ännu all anledning att lägga pannan i djupa veck. Sedan november kretsar rädslan för effekterna av barns digitala närvaro kring fenomenet Elsagate, uppkallat efter den världsberömda prinsessan Elsa i Disneyfilmen Frost. Företeelsen som uppkommit på YouTube och som framkallar stort obehag hos barn och deras föräldrar – också långt bortom de svenska skolbänkarna – handlar om att barn luras att se videoklipp där deras favoritfigurer utsätts för våldsamma, ofta sexuella, situationer.
Låter det besynnerligt? En första invändning skulle kunna vara att de här skräckinjagande videorna borde kunna undvikas, genom att man helt enkelt avstår från att klicka sig in på dem. Men systemet låter sig inte luras så lätt. De drabbade föräldrarna uppger att videoklippen spelas upp automatiskt efter ett barnvänligt klipp, eller dyker upp som en rekommendation baserat på vad barnet brukar titta på. Det senare möjliggörs dels av att att klippens titlar är långa och innehåller olika Disney-, Pixar- och Marvel-karaktärers namn, dels av att titlarna formuleras som att de har ett pedagogiskt syfte. Youtubes algoritmer manipuleras sålunda att spela upp de här klippen automatiskt, efter att ett med liknande “innehåll” visats – ett system som anses uppmuntra till och upprätthålla toleransen för våld på sajten. Ett av de mer uppmärksammade exemplen på våldsbejakande videor är då den tecknade Greta Gris torteras grovt hos tandläkaren. Författaren och konstnären James Bridle, som intresserat sig för fenomenet, menar dock att detta är ett av de mer oskyldiga klippen. Det åtföljs troligen av ett avsevärt grövre, kanske där Greta “is eating her father” eller “is drinking bleach”. I ytterligare ett exempel kan man se Spindelmannen och just prinsessan Elsa, där den senare attackeras av den förre på ett sätt som för tankarna till överfallsvåldtäkt.
Sedan upptäckten har YouTube översköljts av anklagelser, med anledning av vilka internetgiganten infört tydligare åldersbestämmelser på material där karaktärer från familjeunderhållning används på olämpliga sätt. Specifika videor har också rensats bort allt eftersom. Redan före ändringarna i regelverket hade policies antagits om att förbjuda sådant material från YouTubes annonsutrymmen, med förhoppningen att det skulle minska de ekonomiska incitamenten att skapa och sprida olämpligt material. I klartext innebär det att YouTube ville sätta stopp för möjligheterna att tjäna pengar på utnyttjandet av små barn. De nya reglerna har hittills fått marginell effekt; att videorna passerar trots strängare regler visar hur sårbara digitala system är, som förlitar sig på algoritmer istället för på mänskligt omdöme och kontroll.
Kanske framstår denna industri hur om helst som mindre besynnerlig om den betraktas som en industri vilken som helst, styrd av ekonomiska intressen. De våldsamma klippen på Youtube Kids (alltså den app som ska fungera som ett vänligt, tryggt och pålitligt forum, långt från illvilliga nättroll i internets allra mörkaste vrår) började cirkulera i samband med att YouTube gjorde det möjligt att tjäna pengar på reklam på YouTube Kids. Små barns beteenden är förutsebara – de reagerar på endimensionella signaler som färger och favoritfigurer – och därmed ett verktyg att tjäna lätta pengar.
Ett uppenbart problem är att resurssvaga föräldrar drabbas värst av Elsagate, eftersom dessa är mer benägna att låta smarttelefoner och surfplattor agera barnvakt i brist på betalversioner – en effekt att rädas i sig. Mindre uppenbart är däremot: varför detta våldsuppmuntrande innehåll? De ekonomiska incitamenten är otvetydigt starka, men det finns väl inget som säger att det obehagliga materialet skulle generera fler klick och därmed större provision, om nu barn reagerar på signaler som färg och form och titlarna är formulerade för att dölja det egentliga innehållet? James Bridle skriver i ett blogginlägg att
“Someone or something or some combination of people and things is using YouTube to systematically frighten, traumatise, and abuse children, automatically and at scale, and it forces me to question my own beliefs about the internet, at every level.”
Min reaktion är snarlik Bridles. Oavsett antagna policies om åldersgränser på videor med det för barn skrämmande materialet, så är viljan till skrämsel obegriplig och obehaglig i sig.
Elsagates mångbottnade karaktär ger vid handen hur vanskligt det kan vara att ge sig in i det svarta hålet av ljusskygga nättroll. Risken finns att man slukas fullkomligt. Den flerdimensionella problematiken frapperar – att ställa en eventuell skurk inför rätta kan verka lockande, men än mer intressanta är syftena bakom Elsagate, likaså mekanismerna som möjliggör dess gång och den skada det vållar. Det finns all orsak att reflektera över vilka medel människor är beredda att ta till för att tjäna pengar, och därmed också all orsak att se över möjligheterna som erbjuds för att tjäna pengar. Det råder inga tvivel om att det går att göra vinst på vad som helst, frågan är bara om det alltid är önskvärt. I ljuset av skräcken som Elsagate sprider skruvar vi på oss, inte övertygade. Det är barn som blir de verkliga förlorarna, när YouTube som ofrivillig torped på uppdrag åt en automatiseringsälskande samtid, spelar upp klipp efter klipp efter klipp … Det är föga förvånande att vi blir hypnotiserade.
För egen del upplever jag det avsevärt mer oroväckande att formbara barnhjärnor utsätts för visuellt våld vars effekter vi inte kan föreställa oss vidden av, än att de blir sämre på att läsa. Svenska elevers framsteg i läsförståelse är värd all berömmelse, men det världsomspännande internetanvändandet hos barn kan uppenbarligen ge upphov till betydligt mer skrämmande upplevelser än vad bottenskiktet i PISA-undersökningen gör.
Av Rut Berling
