Av Fredrik Nilsson
Nationsgränser ses som en fundamental del av världen vi lever i och de påverkar våra liv dagligen. Många tillbringar hela sina liv inom en stats gränser, och gränsdragningar mellan nationer uppfattas som något naturligt. Det är därför viktigt att lyfta fram de fåtal gränslösa och ofta förbisedda områden, inom vilka ingen stat har jurisdiktion och vars miljö inte får exploateras. Dessa områden brukar ofta benämnas “mänsklighetens gemensamma arv” (the common heritage of mankind) vilket innebär att dessa platser tillhör hela mänskligheten och att de ska bevaras för framtida generationer. Dessa gränslösa områden är Antarktis, världshaven och yttre rymden. Deras självständighet skyddas i en rad internationella fördrag.
Det första steget mot att göra dessa platser gränslösa togs år 1959 i och med signerandet av Antarktisfördraget. De tolv länder som gjort anspråk på kontinenten, däribland Norge, Argentina och Sydafrika, signerade Antarktisfördraget i försök att undvika territoriella dispyter. Värt att poängtera är att man i Antarktisfördraget aldrig i klartext definierade kontinenten som mänsklighetens gemensamma arv, även om man ofta hänvisar till Antarktis som sådant. Istället nöjde man sig med att förbjuda territoriella anspråk på kontinenten; “it is the interest of all mankind that Antarctica shall continue forever be used exclusively for peaceful purposes and shall not become the scene or object of international discord”.
Yttre rymd-fördraget undertecknades 1967 för att kringgå att rymden skulle bli ytterligare en plats för den dragkamp som pågick mellan öst och väst under kalla kriget. Inte heller i det här fördraget skrev man explicit ut rymden som mänsklighetens gemensamma arv, utan nöjde sig med att det skulle gälla “for the benefit and in the interests of all countries” och att “outer space shall be the province of all mankind.”
Det sista fördraget att undertecknas, men det första att i klartext avsätta det avsedda området som hela mänsklighetens gemensamma arv, är havsrättskonventionen, “The law of the sea”, undertecknat 1982. I fördraget skrivs det uttryckligen i artikel 136: “The area and its resources are the common heritage of mankind”.
Tack vare dessa fördrag har Antarktis, rymden och världshaven lyckats undgå uppstyckning och gränsdragning, men frågan är om de kommer att vara tillräckliga i framtiden?
Det första man måste ha i åtanke när man försöker besvara denna fråga är att förutsättningarna i de tre regionerna är mycket olika. Rent juridiskt är till exempel världshaven mer skyddade än Antarktis. Världshaven är otvivelaktigt utanför alla staters jurisdiktion eftersom de är klassade som mänsklighetens gemensamma arv, medan Antarktis är fast i ett slags limbo mellan gränslöshet och lätt kolonisering.
Prue Taylor, professor vid The University of Auckland, skriver i sin bok Common heritage of mankind: A bibliography of legal writing om meningsskiljaktigheter angående begränsningen av rymden mellan de stora ekonomierna och utvecklingsländerna. Stora rymdnationer vill ge privata aktörer rätten att utnyttja rymden relativt fritt medan länder utan egna rymdprogram gärna ser en enhetlig och neutral organisering och förvaltning. Vetenskapsjournalisten Loren Grush skriver i The Verge om USA:s “US commercial space launch competitiveness act” vilken underlättar för amerikanska företag att bedriva verksamhet i rymden. USA hävdar att detta är i enlighet med FN-fördraget medan andra länder uppfattar amerikanska statens agerande som stridande mot rymdfördraget.
I likhet med rymden har Antarktis blivit allt mer tillgängligt på senare år, idag bor uppemot 1000 personer på kontinenten året om. Om man kartlägger det ständigt växande antalet forskningsstationer ser man att de flesta länder bygger sina anläggningar inom de gränser som gällde före 1959. Andra länder, till exempel Kina, bygger där de behagar – helt i enlighet med det fördraget säger om att kontinenten tillhör alla lika mycket.
Havsbotten är inte heller utan överhängande intressekonflikter. Naturjournalisten Lisa Drew skriver i artikeln “The promise and peril of seafloor mining” i Oceanus Magazine att företag tar allt större steg mot att börja exploatera havsbotten medan forskningssamfundet värnar om dess frihet.
Att dessa regioner har lyckats hållas fria är en av internationellt samarbetes stora vinster. Exploatering av naturresurser, förstörande av forskningsmaterial samt eskalering av existerande konflikter är alla scenarier som har undvikits tack vare att världssamfundet valde att se den stora bilden. I framtiden måste fördragen uppdateras för att dessa områden ska förbli orörda även för kommande generationer.
Av Fredrik Nilsson
Bild: Nigel Howe
