Av Rut Berling
I krig råkar inte sällan civilbefolkningen illa ut. Våld, särskilt sexuellt våld och våldtäkt används mer eller mindre uttalat som krigsstrategi mot en obeväpnad befolkning. Värst drabbas kvinnor – och barn. Ofta omnämns detta systematiska våld i första hand som en effekt av mellanstatliga konflikter, istället för vid dess rätta namn: ett uttryck för en underliggande universell maktrelation oberoende av statsgränser.
Genusforskning har bidragit med alternativa perspektiv på internationella relationer. Bland de mest centrala är det faktum att det är manliga upplevelser som socialiseras till att representera de mänskliga, då grundantaganden inom internationella relationer baseras på mäns analyser – kvinnors upplevelser förbises omedvetet. Feministiska infallsvinklar har sålunda vunnit kraft i den kritik som riktats mot användandet av säkerhetsbegreppet. Är stater, och stater endast, de enheter vars säkerhet kan och måste analyseras i mellanstatliga konflikter? Svaret blir ett enhälligt nej från den feministisk-kritiska disciplinen. Individens säkerhet är oundvikligt relevant, då vi ser till inomstatliga säkerhetsrelationer där män innehar maktpositioner medan kvinnor utnyttjas och exploateras. Jag vågar påstå att så fort vi adderar “kön” som analyskategori får vi ett obekvämt och omskakande uppvaknande: kvinnor drabbas, oavsett vilka aktörer som deltar i en konflikt, alltid värst av krig.
Det förbryllar mig hur vi kan betrakta mellanstatliga konflikter, konstatera att det sexuella våldet främst drabbar kvinnor, kanske gå så långt som att bekräfta att kvinnokroppen reduceras till mannens slagfält, och ändå stå fast vid att våldet är en fråga om maktstrategier nationer emellan? Vi benämner traditionellt kvinnors utsatthet som ett resultat, som en återkommande olycklig följd av något vi betraktar som ännu värre – staters överordning i diskursen får oss att tro att det måste vara något annat än en könsmaktordning som är grunden för förtrycket. Förklaringsmodellen utgår från en felaktig kausalitet, där den mellanstatliga konflikten i sig antas vara det sexuella våldets orsak. Istället bör våldsutövandet betraktas utifrån två korrelerande (eller konkurrerande) maktdimensioner. Systematiskt utnyttjande av kvinnor i väpnade konflikter är inte bara det yttersta beviset för genusstrukturens befintlighet, utan också för dess överordning.
Mellan 1998 och 2003 pågick vad som kom att kallas det första afrikanska världskriget, ett till viss del kongolesiskt inbördeskrig som utöver Demokratiska Republiken Kongo involverade bland andra Rwanda, Zimbabwe och Angola. Dessförinnan hade DR Kongo genomlevt ett flertal presidentmord och oräkneliga statskupper; år 1994 skedde folkmordet på tutsierna i Rwanda vilket – mycket sammanfattat – bidrog till en accelererande konflikt med DR Kongo vars dåvarande president tog ställning för hutuerna för att skydda dessa. Det råder konsensus om det första afrikanska världskrigets i huvudsak etniska konfliktgrund, och om allvaret i antalet liv som skördats. Det kommer knappast heller som någon nyhet att situationen i DR Kongo, vad det långtgående våldet beträffar, är fortsatt kritisk efter krigets officiella slut. Under och efter kriget begicks (läs: rapporterades) drygt 250 000 våldtäkter, och så sent som 2015 uppdagades att FN:s egna styrkor gjort sig skyldiga till sexuella övergrepp.
DR Kongo har en lång historia av kolonialism, en process som tillhör de mest avskyvärda tillvägagångssätten för maktutövning. Mitt mål här är inte att förringa kolonialism, imperialism eller det maktfundament som nationalstaten utgör och utgjort. Jag förkastar givetvis inte heller att konflikter mellan etniska grupper är uttryck för frågor om makt. Vad jag försöker säga är att det rör sig om konflikter i flera lager; skalar vi av den mellan statsgränser eller folkgrupper pågående konflikten, når vi ett orubbligt inre av könsförtryck.
Individens säkerhet i DR Kongo är uppenbart äventyrad om det sexuella våldet mot kvinnor fortsätter, trots att det är förbjudet enligt de FN-konventioner om mänskliga rättigheter som antagits sedan år 2005. De fredsavtal som under 00-talets början slöts mellan parterna, bröts och slöts igen har delvis förflyttat konfliktens dimension till att utspela sig på lokal nivå. Våldet förklaras ibland med att de stridande rebellgrupperna saknar utbildning och därmed disciplin, men perspektivet brister då det inte borde gå att tillämpa på FN-styrkorna, samtidigt som resonemanget i sig väcker associationer till postkolonialt betingade fördomar.
I en artikel skriven av statsvetaren Suruchi Thapar-Björkert, stötte jag på följande citat:
… we can understand the metaphor of the rape of the nation through the rape of the woman. Rape constitutes an instrument of militarized, masculinized nationalism, and it’s on a woman’s body that the politics of the nation are mapped.
Det här förhållningssättet till sexuella övergrepp i väpnade konflikter sätter fingret på vad som ofta förbises. Genom att förgripa sig på “motståndarens” kvinnor, förgriper man sig på motståndaren som nation, just eftersom övergrepp på kvinnor är ren och skär maktutövning. Ofta beskrivs attacker mot krigsmotståndarens kvinnor som det mest förnedrande en nation kan uppleva – men inte för kvinnorna själva, märk väl, utan för kvinnornas män som tvingas erkänna att deras egendom äventyrats dem.
Sexuellt våld ska betraktas som ett redskap snarare än ett resultat. Att förklara sexuellt våld som en effekt av nationalism, är ett sätt att legitimera den förhärskande könsmaktordningen. Sexuellt våld bidrar till vidmakthållandet av kvinnans underordning.
Hur ska vi mot bakgrund av argumenten ovan försöka förstå efterverkningarna av det första afrikanska världskriget? Demokratiska institutioner har inrättats i DR Kongo efter krigets officiella slut, vilket vid det här laget borde ha lett till fred om traditionell teori varit tillämplig. Men glappet mellan teori och verklighet är talande; det sexuella våldet i lokala strider är omöjligt att blunda för. En början till förståelse kan vi nå först då vi ser till vad individens fortsatta utsatthet verkligen beror på; ihållande våldsamheter möjliggörs av de inomstatliga, men universella, maktrelationerna baserade på kön.
Krig pågår mellan stater, mellan etniska och religiösa grupper – över gränser och konfliktlinjer som tenderar att övervärderas i analysen. Internationella konflikter uttrycker en strävan efter makt, vilket alla former av förtryck gör. Sexuellt våld i väpnade konflikter är bevis för en självständig maktordning, samverkande med andra givetvis, men inte ett resultat av något annat än den gränsöverskridande struktur som reducerar kvinnan till mannens egendom.
Rut Berling is a soon to be 20-year-old who studies political science and whose passion lies within questions concerning (gender) equality. Loves: dancing, yoghurt, alliterations and her friends.
Image: Wikimedia Commons
