Av Frida Lindberg
“Var och en har rätt till åsiktsfrihet och yttrandefrihet. Denna rätt innefattar frihet att utan ingripande hysa åsikter samt söka, ta emot och sprida information och idéer med hjälp av alla uttrycksmedel och oberoende av gränser.” Så står det i den nittonde artikeln av FN:s allmänna förklaring om de mänskliga rättigheterna från 1948. Av detta att döma bör världens alla människor ha rätt till att åtnjuta denna frihet, oavsett var de befinner sig. Så är dock inte fallet idag. Trots att vi alla är människor äger vi friheten i olika utsträckning, många av oss saknar den till och med helt. Det verkar därmed som att ordens gräns, i bemärkelse av språkliga begränsningar, sammanfaller med de territoriella gränser vi befinner oss inom.
Journalistyrket kan sägas vara ämnat att sprida det fria ordet. Ett sätt att mäta graden av yttrande- och pressfrihet i världen kan därför vara att titta närmare på i vilken grad journalister i olika länder är fria att yttra sig och sprida tankar och idéer, i enlighet med citatet ovan. 2017 World Press Freedom Index har sammanställt en lista med över 180 länder, vilka har rankats utifrån hur stor pressfrihet journalisterna i respektive land har. Medan Norge toppar listan, ligger Nordkorea i botten. Det faktum att det förekommer sådana skillnader regioner emellan, synliggör den geografiska betydelsen för graden av yttrande- och pressfrihet. Detta strider mot artikel 19 i FN:s allmänna förklaring om mänskliga rättigheter, som ju menar att friheten ska garanteras alla, oberoende av gränser.
Att Norge står som listetta i rankningen skulle kunna förklaras med att pressfriheten garanteras av grundlagen. Människor som bor i Norge behöver inte kämpa för att uttrycka sig eller att fritt ta del av information. Många länder har däremot inte alls någon sådan garanti förankrad i sin konstitution. Istället för att fastställa ett långtgående skydd för människors rätt till friheten händer det att dessa länder, enligt Amnesty International, lagfäster inskränkningar av yttrandefriheten i syfte att skydda den nationella säkerheten. I dessa länder finns dock människor som väljer att riskera sina liv och utmana denna begränsning i hopp om att ta sig runt den, med målet att göra sin röst hörd, ta del av information eller att helt enkelt hävda sin rätt. I Nordkorea, till exempel, är det förbjudet att lyssna till utländska radiostationer, och de människor som trotsar förbudet riskerar att sättas i koncentrationsläger. Det verkar som att medan en inskränkning av yttrande- och pressfrihet betraktas som ett brott av staten i Norge, då det vore att gå emot landets konstitution, är förhållandena de motsatta i Nordkorea, där en sådan gräns kan ses som en rättighet för staten att utöva.
Dessa länder utgör två extremer på skalan över hur stor press- och yttrandefriheten är i olika regioner. Det finns givetvis områden vars grad av frihet hamnar någonstans mellan dessa extremer, i ett slags gråzon. I dessa länder uppges individen vara “fri” att uttrycka sig och ta del av information, så länge detta sker inom ramen för den av staten dragna gräns för vad som tolereras. När människor censurerar sig själva i tal eller skrift för att inte straffas för något som egentligen är en mänsklig rättighet, tvingas de anpassa sig till dessa av staten definierade gränser.
Om en individ tar upp kampen för en högre grad av yttrande- och pressfrihet än vad staten tillåter, kan det sägas att individens gräns, det vill säga hur långt denne är beredd att gå för sin rätt till friheten, utmanar statens gräns. När dessa gränser kolliderar uppstår problem, då ett folkligt uppror skulle tyda på att statens legitimitet ifrågasätts, vilket i sin tur utmanar statens stabilitet. Huruvida individens motståndskraft är tillräckligt stark för att utmana och vidare sätta statens språkliga begränsning ur spel, beror sannolikt på den gällande kontexten inom territoriet i fråga. Territoriella gränser spelar än en gång en nyckelroll i frågan om var gränsen för det fria ordet dras.
Huruvida och i vilken grad en individ utmanar statens språkliga gräns, är dock inte bara en fråga om vilja eller mod, utan handlar också om vad som är praktiskt möjligt. Särskilda förutsättningar, exempelvis befintlighet av en viss grad yttrande- och pressfrihet, underlättar för att denna språkliga strid överhuvudtaget ska kunna tas upp av folket. I denna strid ställs regimens åtstramningar av yttrande- och pressfrihet mot individens strävan efter att fullt ut kunna åtnjuta den frihet som, enligt den nittonde artikeln i FN:s allmänna förklaring om mänskliga rättigheter, ska gälla alla, även där det fria ordet idag har en gräns.
Frida Lindberg, who comes from Dalarna, is studying political science, after a few years of Chinese studies. When she isn’t singing in choir or hanging out with family and friends, she likes to spend time in the nature, especially running in the woods.
Image: Marina Dokken
