Av Vendela Runold
“Why not cash?” I en studie om kontantstöd, cash transfer, i det humanitära biståndet uppmanar tankesmedjan Overseas Development Institute biståndsgivare att ställa sig denna fråga när de väljer metod att ge bistånd. De anser att kontanter som bistånd bör övervägas, och ställer följdfrågan — “if not now, when?”. Om inte kontantstöd kan ges nu, när kommer det i så fall att kunna ges?
Som begrepp innefattar kontantstöd, eller cash transfer, olika typer av bistånd såsom barnbidrag, pensioner eller andra typer av rena kontantutbetalningar. Men det finns gemensamma nämnare för alla typer av direkt kontantstöd: att dela ut fysiska eller elektroniska pengar till privatpersoner och familjer, med liten eller ingen begränsning av vad de får införskaffa för pengarna.
Förespråkare framhåller effektiviteten, transparensen och möjligheten till självbestämmande som direkt kontantstöd ger mottagarna, till skillnad från villkorat bistånd. Exempelvis har forskarna Amy Margolies och John Hoddinott visat att den relativa kostnaden för att ge kontantstöd är betydligt lägre jämfört med kostnaden för att ge bistånd i form av livsmedel. Deras studie över fyra länder visade att 18 procent fler kunde hjälpas i motsvarande situation om personer tilldelades kontanter istället för mat. De menar därför att kontantöverföringar kan få ett begränsat humanitärt bistånd att räcka längre. Så varför ges inte mer humanitärt bistånd i form av direkt kontantstöd?
En av anledningarna är såklart att företeelsen är relativt ny som biståndsmetod. Men denna förklaring räcker inte för att förklara det stora motstånd och den misstro som direkt kontantstöd har bemötts med — trots lovande forskningsresultat. Skepsisen mot cash transfers har istället ofta visat på en underliggande misstänksamhet gentemot mottagarnas duglighet och förmåga att på ett rationellt sätt hantera pengar. Misstankar om att kontantbiståndets mottagare bara kommer lägga pengarna på “fel” saker, som alkohol och tobak, har varit tongivande inom kritiken, liksom att pengarna skulle leda till lathet och ovilja att arbeta. Det är nedvärderande farhågor som inte visat sig ha några belägg — tvärtom. Detta påpekar flera studier från UNICEF:s forskningscenter Innocenti. Bland annat visade Luisa Natali med flera att villkorslöst barnbidrag till mödrar i Zambia ökar möjligheten till sparande, vilket kan leda till en långsiktig förbättring både av kvinnors ekonomiska förhållanden och hela hushållets situation.
Cash transfers möjliggör alltså ökad självständighet för biståndets mottagare, men det kan även medföra en positiv förändring i biståndsgivares sätt att se på biståndets mottagare. Att ge mer eller mindre ovillkorat kontantstöd innebär en förändring: man lämnar idén att biståndsmottagare inte har kapacitet eller insikt nog att själva veta vad som är bäst för dem. Istället förlitar sig ett system med cash transfers på att även utsatta människor gör medvetna och rationella val, bara de har möjlighet att själva välja.
Trender har kommit och gått inom det humanitära biståndet. Nya buzzwords har dykt upp för att sedan bli obsoleta, och som verksamhet har biståndet ofta brottats med problematik kring utvärdering och transparens. Denna problematik kan cash transfers till stor del komma runt, enligt dess förespråkare. Genom att vara ett flexibelt och effektivt sätt att distribuera bistånd är det åtminstone ett alternativ som är väl värt att investera i, och de senaste årens ökade kontantstöd visar att fler beslutsfattare och policyrådgivare fått upp ögonen för det.
Som alla former av bistånd är cash transfers inte en universell lösning som kan eller bör tillämpas i alla kontexter men de många fördelarna väger, enligt de flesta studier som gjorts, klart tyngre än kritiken. Det är både effektivt ur givarsynpunkt och ger människor som tar emot kontantstödet makten att själva hushålla med sina resurser. Och om det inte är nu det är dags att förändra det humanitära biståndet för att ge fler människor möjlighet till självbestämmande — när?
Av Vendela Runold
Bild: Pingnews on Flickr
