Av Tove Henriksson
Det är nu drygt ett och ett halvt år sedan Sveriges nya sedelserie sattes i omlopp. För att motverka pengaförfalskning uppdaterar de flesta länder med jämna mellanrum sina pengar, och efter trettio år med Jenny Lind och Carl von Linné var det dags för dessa ikoner att ge rum för en ny uppsättning kulturpersonligheter. Vem, eller vad, som väljs att tryckas på sedlar är något man i vardagslivet oftast inte reflekterar över. De utvalda motiven har dock ett stort symboliskt värde och kan säga mycket om hur en stat vill uppfattas inom och utanför sina gränser.
De fysiska sedlarna vi använder i vardagen är en av få produkter som är statens egna, som produceras av en stat för att användas inom staten. Få objekt manifesterar en stats osynliga gränser på samma sätt som sedlar gör, där de på ena sidan av en gräns har ett värde. En enkel förflyttning över gränsen förvandlar dem till värdelösa papper som måste växlas in, till papper med ett nytt utseende, för att återfå sitt värde. För att sedeln ska uppfattas som legitim och tillskrivas ett värde inom statens gränser måste den därför vara representativ för nationen; det ska helt enkelt vara tydligt vilket land den tillhör. Sedlarna reproducerar därmed föreställningen om att varje stat har en övergripande nationell identitet, som slutar där statens gränser slutar. Till skillnad från andra statliga produkter, som frimärken, kan det bara finnas ett visst antal motiv i omlopp vid samma tidpunkt. Valet av motiv blir därmed en slags destillerad bild av den nationella identitet en stat vill förmedla vid en viss tidpunkt.
På grund av detta är det inte helt ovanligt att använda sedlar som analysmaterial när man vill förstå vilken nationell identitet en stat vill uppmuntra och utstråla, särskilt eftersom det är ett analysmaterial under ständig förändring. En forskare som har skrivit åtskilligt om detta är Jacques Hymans, professor vid University of Southern California. Han menar att alla sedlar har två ikonografiska funktioner. Dels fungerar de som en slags propaganda av den nationella identiteten inom en stat, och dels fungerar de som en slags marknadsföring av staten på en internationell arena. Sedlarna blir ett sätt för stater att hävda sig internationellt — att visa att man är en stat som följer med i tiden.
Enligt Hymans märks denna delade ikonografiska funktion i den politiska trendkänslighet som styr de europeiska sedlars utseende. Han identifierar ett antal skiften där större delen av de europeiska länderna ändrat sina sedlars ikonografi. Dessa skiften sammanfaller med att den politiska diskursen i Europa bytt riktning. Hans forskning börjar vid 1800-talets slut där den rådande trenden bland de europeiska sedlarna var att en kvinnlig gestalt personifierade nationen. I Sverige porträtterades moder Svea på sedlarna en lång bit in på 1900-talet, i Storbritannien trycktes Britannia och i Frankrike prydde Marianne, symbolen för Frankrike, sedlarna. En bit in på 1900-talet, efter världskrigen, sker ett skifte i sedlarnas ikonografi. Dessa kvinnliga gestalter byts då ut mot representanter för statsmakten, där främst kungar och presidenter trycks på valörerna. I Sverige pryder bland annat Gustav Vasa och Gustaf II Adolf våra papperslappar under denna period. Detta skifte kopplar Hymans ihop med att bilden av nationalstaten förändras från det sena 1800-talets nationalromantiska uppfattning av nationen som en självklar kraft i sig, till att ses som ett samhälle som byggts av de individer som styrt samhället.
Framåt 70- och 80- talet, när nyliberalismen alltmer färgar Europas politiska landskap, byts dessa statsmän ut mot individer som varit framstående inom vetenskap och kultur. Här menar Hymans att stater vill uppvisa att de håller sig à jour med denna politiska trend, vars tyngdpunkt ligger i staten som uppbyggd av entreprenörer . Och det är här, på det tidiga 80-talet, som Carl von Linné och gänget väljs ut för att representera Sverige.
Sveriges senaste byte av sedlar är en del av en större trend som Hymans anar sig se börja vid millennieskiftet. I och med detta trendskifte menar han att det blir allt viktigare att visa att man är en ‘medveten stat’ som lyfter upp kvinnor och minoriteter, som innan 90-talet lyste med sin frånvaro. Det blir också allt vanligare att kulturpersonligheter får representera nationen, vilket kan ses som en del av europeiska politiska diskurs idag — att skapa kunskapssamhällen. Kanske är det just det som reflekteras i valet av individer som Sverige gjorde i och med skiftet för ett och ett halvt år sedan. De nya sedlarna, med sin tydliga könsbalans och sitt urval av kreativa personer, överger äldre kultur- och statssymboler, som Carl von Linné och Karl den XI. Istället ges nu plats för individer som symboliserar ett kreativt kunskapssamhälle: ett nydanande och självmedvetet Sverige.
Av Tove Henriksson
Bild: Pixabay
