27 februari 2014: maskerade ryska trupper marscherade in i Ukraina och tog över Krimhalvön. Revolten mot Viktor Janukovytj, Ukrainas tidigare president, gav Putin den rökridå han behövde för att mobilisera trupper och gå in i Krim. Ryssland tog kontroll över parlamentet, utropade Krim som självständigt och införde en marionettregering. Kort därefter höll ryssarna en omröstning i Krim där invånarna fick rösta om de skulle fortsätta tillhöra Ukraina eller bli en del av den Ryska federationen. Valresultatet visade att 96,77 procent av Krims invånare ville integreras med Ryssland, men ryska medier avstod från att rapportera om att valurnorna var bemannade av beväpnade soldater. Europeiska unionen menade att annekteringen av Krim inte respekterade invånarnas grundläggande fri- och rättigheter. Precis en månad efter annekteringen röstade FN:s generalförsamling igenom en resolution som fördömde Rysslands agerande; internationell media har anklagat Ryssland för att agera odemokratiskt och EU har vägrat erkänna Krim som del av den Ryska federationen.
Fördömandet av Ryssland har dock inte varit obehindrat utan lett till att EU tryckts upp mot väggen. Man vill inte utlösa en väpnad konflikt genom att militärt göra motstånd mot Ryssland och man vill inte heller ge sken om att vara svag inför det europeiska folket. EU har därför valt att införa vissa sanktioner mot Ryssland; man har fryst ett antal ryska näringslivstoppars tillgångar, begränsat import och export av vapen, stängt av Rysslands tillgång till EU:s kapitalmarknader samt hindrat landets tillgång till teknik för oljeproduktion. Ryssland har i sin tur svarat med ett importförbud gentemot EU, USA, Australien och Norge. Importförbudet har haft stora konsekvenser och tvingar in EU i ett läge där man förr eller senare måste ta till drastiska åtgärder. EU:s totala export har minskat med cirka 0,12 procent vilket motsvarar en i stort sett betydelselös summa. Exportörer inom specifika branscher drabbas dock hårt, framförallt bönder som exporterar mjölk och kött samt grönsaks- och fruktodlare.
Konsekvenserna av importförbudet har haft stora politiska konsekvenser, framförallt i EU. Under februari 2016 protesterade franska bönder mot de rasande priserna och den minskade efterfrågan på deras produkter. I revolt upprättade en del av dessa vägbarrikader i staden Vannes, Bretagne. Bönderna har kommit i kläm mellan stormakterna och protesterar mot att politiska konflikter har gått ut över deras jobb. Därför har EU bestämt sig för att stödköpa dessa bönders varor — troligtvis i förhoppningen att lösningen inte kommer att behöva vara långvarig. Detta stödköpande gör skattebetalare i Frankrike och andra EU-länder upprörda eftersom de har svårt att förstå varför deras skattepengar ska användas till att köpa varor som ingen efterfrågar. Bönderna är i sin tur upprörda eftersom de inte fullt ut kompenseras för att ha förlorat en så stor andel av sin marknad till följd av importförbudet. EU-kritiska partier har därmed gynnats av Rysslands importförbud.
De som drabbas värst av Rysslands importförbud är dock inte europeiska bönder och producenter, utan de ryska invånarna. Ryska konsumenter får utstå ökade kostnader som motsvarar cirka 55 miljarder euro. Tomater från Nederländerna, mjölk från Sverige och kött från USA är exempel på varor som de ryska invånarna inte längre har tillgång till. Ryska regleringar förbjuder dessutom innehav av produkter som inkluderas av importförbudet i landet. I augusti 2015 förstördes 73 ton europeiska persikor och nektariner i Ryssland.
EU utsätts dagligen för kritik för sin jordbrukspolitik men är kritiken verkligen rättfärdigad när grunden till det ökade stödköpandet är rysk aggression? Dessa stödköp inom jordbruk är orsakade av att en stor marknad plötsligt försvann, och därför kan stödköpandet lätt rättfärdigas. Ingen i väst vill att krig ska bryta ut eller att Ryssland ska fortsätta expandera in i Europa, vilket begränsar EU:s handlingsutrymme enormt. EU måste gå en balansgång mellan två mardrömsscenarion: att ge vika för Ryssland eller gå in i krig.
En konspirationsteoretiker skulle kunna säga att Putin indirekt försöker gynna populistiska partier genom att bidra till att kritik riktas mot EU:s jordbrukspolitik. Putin har dessutom uttryckt en vilja att samarbeta med de populistiska partierna inom EU-länderna, exempelvis Marine Le Pen i Frankrike.
Men även om man inte är konspirationsteoretiker kan man lätt förstå att ett kaotiskt politiskt landskap i väst gynnar Putin. Därför är det oerhört viktigt att de sprickor som skapats inom EU som konsekvens av importförbudet inte förgör hela samarbetet, trots att exempelvis Storbritannien redan valt att lämna. Men lösningen är inte att lyfta på sanktionerna. Situationen är väldigt komplex men att ge vika för Ryssland och acceptera annekteringen av Krim genom att lyfta sanktionerna är att acceptera Putins diktatoriska metoder. EU-länderna har en plikt att gemensamt agera mot Putins förtryck och Rysslands brist på demokrati.
