I efterdyningarna av terrordåden i Paris och Bryssel hamnade världens strålkastarljus på stadsdelen Molenbeek i Bryssel. De flesta av terroristerna som hade utfört dåden kom nämligen därifrån och ganska snart visade det sig även att platsen hade högst antal IS-resenärer i Europa. Politikerna i Belgien var chockade. Hur hade det här kunnat hända i “lilla Belgien”? I skuggan av detta, endast 20 minuter med tåg norrut från Molenbeek, hade man gjort en annorlunda upptäckt. Staden Mechelen hade inte haft någon IS-resenär – hade man lyckas stoppa radikaliseringen?
Mechelen var för 20 år sedan en av Belgiens mest kriminella städer. Arbetslöshet och misskötsel hade gjort staden känd som landets “sjuke man”. Integreringen av de 13 000 invandrare som bosatt sig i staden hade misslyckats och det fanns stora sociala spänningar mellan människor. Politikerna hade inte lyckats bemöta den otrygghet som fanns, och stödet för högerpopulistiska Flamländska blocket ökade. Men till allas förvåning vann uppstickaren och liberaldemokraten Bartolomeus “Bart” Somers valet 2001. Den nya unga borgmästaren, vars släkt hade bott i Mechelen sedan 1600-talet, hade en tuff upgift framför sig: att få “den sjuke mannen” på fötter igen.
Bart Somers och hans kollegor utarbetade en modell för att skapa trygghet i Mechelen. Modellen, som gäller än idag, bygger främst på multikultur, lag och ordning. Men att etablera modellen gick inte friktionsfritt. Förtroende för politiker och polis var lågt, och dessutom fanns det en utbredd rasism i Mechelen som försvårade integrationen. Werner van Herle är integrationsansvarig och minns de svårigheterna som de hade i början av projektet.
“Tillit mellan människor med olika bakgrunder, eller mellan polis och människor, är inte något som växer fram under en natt”, säger van Herle. “Det handlar om att ta det steg för steg. Men grundbulten har alltid varit en stark polis. Vi har tydliga regler i Mechelen, och polisen här är inte som brandkåren. De kommer inte bara in när de händer saker. Vi vill att polisen ska vara en precis lika naturlig del av samhället som till exempel en brevbärare.”
Dessutom finns det en nolltolerans mot rasism, sexism och homofobi. Enligt Werner van Herle handlar det om att vara konsekvent när det gäller hat, och vikten av att skapa ett ramverk om vad som är okej och inte okej.
“Det finns vissa normer som vi förväntar oss att folk ska respektera, något som ibland kan vara svårt i ett multikulturellt samhälle. Människor kan få tycka vad de vill, men på offentliga platser ska man visa respekt.”
Med tydliga regler menar Wener att det skapar en viss trygghet i samhället, vilket också har förenklat arbetet kring att integrera människor. Genom att främst investera i social infrastruktur försöker Werner van Herle och hans medarbetare skapa trygghet mellan människor.
“Integrationen har byggt på små saker”, säger Werner. “Det handlar om att skapa miljöer där människor kan mötas. Vi pratar med boenden i olika områden och frågar vad de vill ha. Pensionärerna kanske vill ha fler bänkar och ungdomarna en fotbollsplan. Sen försöker vi göra en gemensam yta, där människor känner ett gemensamt ‘ägarskap’. Vi vill skapa en känsla av att vara en småstad fast vi är en storstad”.
Werner van Herle menar att genom dialog, människor emellan, blir det mycket lättare att skapa tillit och förtroende till samhället. Till exempel var det tidigare svårt att nå stadens moské med bil. Kommunen erbjöd sig således att bygga en ny väg till moskén för att underlätta och göra det säkrare för besökare att ta sig dit. Som motkrav ville kommunen att besökarna som lämnade moskén skulle försöka vara lite tystare, då den ligger mitt i ett bostadsområde. Van Herle menar att det kanske inte var den största ansträngningen, men att komunen visar moskébesökarna att de bryr sig om dem. Att komunen vill hjälpa till. Med små handlingar och dialoger skapas förtroende mellan befolkningen och de styrande i Mechelen enligt van Herle.
“När islamistiska organisationer som Sharia4Belgium då kommer till staden och säger att ‘väst’ behandlar er dåligt blir det svårare för människor att köpa det narrativet. Detta eftersom muslimer i Mechelen har andra erfarenheter från vardagen. I fallet Sharia4Belgium slutade det faktiskt med att ungdomar jagade bort dem, ingen ville ha dem här.”
Om framtiden är Werner van Herle försiktigt optimistisk. Han vet att det finns ett brett stöd att bekämpa radikaliseringen i samhället och menar att många politiker blir handlingsförlamade eftersom de är rädda att bli klassade som rasister.
“Jag vill inte att vi ska klappa oss för mycket på axeln över att vi inte har haft någon som åkt till Syrien här i Mechelen”, avslutar Werner van Herle. “Men om vi inte hade ändrat vår politik 17 år sedan så hade Mechelen förmodligen varit en av de städer i Belgien med flest IS-anhängare. Jag hoppas verkligen att Mechelen blir en positiv förebild för andra städer runt om i världen.”
