Söndagen den 7 maj 2017 kommer att bli ihågkommen som dagen då Emmanuel Macron vann stort över nationalistiska och främlingsfientliga Marine Le Pen i det franska presidentvalet. Macron kommer att bli den åttonde presidenten i den femte republiken och efterträder den extremt impopulära socialistiska presidenten François Hollande. Det som är unikt för Macrons vinst är att han inte tillhör något av de två dominerande partierna, Socialistpartiet och Republikanerna, som båda åkte ut i första valomgången. Istället representerar Macron en nybildad socialliberal rörelse – En Marche!
En del hävdar att Macrons seger i det franska presidentvalet sätter punkt för antiglobaliseringstrenden som har sköljt in över västvärlden under det senaste året. En populistisk våg som har skördat framgångar i både Brexit-omröstningen i Storbritannien och valet av Trump i USA. Men är verkligen Macrons seger en dödsstöt för populismen? Det återstår att se. Svaret på den frågan kommer bero på hur väl Emmanuel Macron genomför sitt presidentskap och hans utlovade politiska reformer.
Den nyvalde franska presidenten står inför stora utmaningar. Valresultatet i Frankrike visar på ett splittrat land, där en majoritet av folket visserligen röstat för globalisering och öppenhet, men där en stor del samtidigt har röstat mot globalisering och för protektionism. Ungefär var fjärde fransman har inte röstat över huvud taget. Dessutom stöds Macron inte helhjärtat av flera av sina väljare; många fransmän röstade på honom i syfte att stoppa Marine Le Pen från att bli president. Macrons huvuduppgift blir att försöka ena det splittrade Frankrike – en uppgift som är minst sagt komplicerad.
En första prövning för Macron är ombilda sin politiska rörelse till ett parti och ta plats i nationalförsamlingen i de stundande parlamentsvalen i juni. Macron behöver en parlamentarisk majoritet för att ha mandat att att driva igenom sin politik. Med tanke på Frankrikes komplexa valsystem och de stora partiernas maktdominans i parlamentet, kan detta bli svårt och han kommer troligen att tvingas till pragmatism och kompromisser. Det faktum att presidentens parti inte har egen majoritet i parlamentet har inträffat tidigare, men att en fransk president kommer från ett utomparlamentariskt parti är ett helt nytt fenomen.
Macrons fördel i detta läge är hans profil som en mittenkandiat, uppskattad av en del etablerade höger- och vänsterpolitiker. Men samtidigt retar hans politiska framgångssaga upp det politiska etablissemanget i Paris, vilket kan minska möjligheter till samarbeten. Utanför parlamentet växer också en folklig opinion mot den nyvalde “bankiren” Macron. Människor på vänsterkanten oroar sig för att hans marknadsliberala ekonomiska politik ska leda till fler avregleringar, sänkningar av företagsskatter och en urholkning av arbetsrätten. På högerkanten, med Front National i spetsen, organiserar sig en stor del fransmän i en nationalistisk motståndsrörelse mot Macrons positiva inställning till globalisering och EU. Båda dessa sidor kommer att göra allt för att Macron inte ska lyckas driva igenom sin politik, som de antingen menar är “arbetarfientlig” eller “frankrikefientlig”.
I sitt segertal på söndagskvällen sa Macron att han ska göra allt för att fransmännen inte ska rösta högerextremt i nästa val. För att Macron ska infria det löftet och bli en lyckad president måste han besvara den oro som miljontals människor i Frankrike känner för sin framtid, presentera kraftfulla politiska åtgärder och reformera Frankrike i grunden. Den politiska kraft med hopp om förändring som tagit Macron till Éllyséepalatset, kräver helt enkelt att han också infriar sina vallöften. Om han misslyckas kommer istället populismen att frodas och vinna ny mark. En tuff tid väntar nu Emmanuel Macron. Han har förutsättningarna att bli en lyckad president, men det gäller att han spelar sina kort väl. Annars riskerar hans politiska framgångssaga att bli en kortlivad historia.
