De var i Grekland för att filma ett tv-reportage när de tre SVT-medarbetarna träffade en syrisk pojke som bad dem ta med honom till Sverige. Journalisten Fredrik Önnevall och hans team blev rörda av pojkens historia och bestämde sig därför för att färdas med 15-åringen hela vägen till Sverige, där han hade släktingar.
I november 2016 åtalades teamet för människosmuggling och en möjlig påföljd av deras altruistiska handling kan bli fängelse.
I ett annat fall förra året dömdes tre män för människosmuggling och organiserande av människosmuggling. Dessa män hade tjänat mellan 20 och 30 000 kronor per dag när de smugglade 180 människor till Skandinavien.
Hur kommer det sig att båda fallen behandlas likadant av den svenska lagstiftningen, trots att det ena motiverades av vinst och det andra ideellt?
Faktum är att den svenska lagstiftningen inte lägger fokus på syftet bakom smugglingen. Enligt utlänningslagen kan den som ”uppsåtligen hjälper en utlänning att olovligen komma in i eller passera genom Sverige (…) döms för människosmuggling till fängelse i högst två år.”
Varför behöver asylsökande över huvud taget smugglas?
Asylrätten aktiveras först när asylsökanden befinner sig i landet de vill söka asyl, det går inte att ansöka om asyl på en ambassad utomlands. Först när personen har passerat gränsen har staten enligt flyktingkonventionen skyldighet att ge denne mat och tak över huvudet, även om gränsen har korsats utan tillstånd. Flyktingen kan inte heller straffas för detta.
Paradoxen ligger i att det är mycket svårt för asylsökande att på lagliga vägar ta sig in i landet. Eftersom syftet inte är något tillfälligt besök får asylsökande inget visum för att resa till EU. Dessutom utkrävs ett så kallat transportöransvar av alla resebolag med vilka människor färdas in i Schengenområdet. Detta innebär att bolaget måste se till att alla passagerare antingen har visum eller ett medborgarskap som inte kräver visum. Om någon färdas utan tillstånd riskerar företaget höga böter. Alltså avstår bolagen generellt helt om någon tvekan finns.
Mot bakgrunden av detta kan man förstå varför människosmuggling spelar en stor roll för flyktingar för att kunna ta sig ut ur konflikthärdar och in i Europa.
När det gäller EU finns det dock en laglig skillnad om smugglingen sker över Schengens inre eller yttre gränser. I princip är det olagligt att smuggla någon över alla statliga gränser, men när det gäller Schengens yttre gränser finns möjlighet till undantag av humanitära skäl. Om det inte finns något vinstsyfte för smugglaren och om målet är att söka asyl går smugglaren ostraffad. Grunden till detta är att personen har rätt att få asyl vid gränsen, vilket innebär att resan inte sker olovligen. Däremot blir smugglaren enligt svensk lagstiftning straffbar om den korsade gränsen är en inre gräns, exempelvis gränsen mellan Danmark och Sverige. Detta även om smugglingen är ideellt motiverad. Anledningen till att resan i detta fall anses vara olovlig är att flyktingen lika gärna kunde ha fått asyl i Danmark som i Sverige. Dublinkonventionen förordnar att asylansökan ska prövas i den första EU-staten som asylsökanden kommer till. Det finns dock ett EU-direktiv som ger alla EU-stater möjlighet att göra humanitära undantag också för inre gränser, men Sverige har valt att inte göra det.
I fallet med SVT-medarbetarna kan man dock argumentera för ett humanitärt undantag av två ytterligare anledningar. För det första var pojken minderårig, vilket innebär att hans ansökan enligt EU-domstolen ska prövas i det sista landet han har kommit till, istället för det första som Dublinkonventionen förordnar. För det andra smugglades han från Grekland, och Grekland tillhör den grupp av länder som EU:s andra medlemsstater är förhindrade att återsända asylsökanden till. Detta enligt förordningar från både EU-domstolen och Europadomstolen som har slagit fast att Greklands system för att motta asylsökande är bristfälligt och att det således strider mot europeisk och internationell rätt att återsända människor dit.
Tyvärr är det främst flyktingarna själva som drabbas av både människosmuggling och av de lagar som kriminaliserar det. Förutom den uppenbara motsägelsen i att asylrätten först aktiveras när landet nås samtidigt som regelverket gör att det är näst intill omöjligt att nå dit, bidrar EU:s migrationspolitik direkt till flyktingars lidande och i värsta fall till deras död. Frånvaron av humanitär hjälp i konflikthärdars grannländer bidrar till att fler och fler människor tvingas fly vidare till Europa. Samtidigt innebär EU:s alltmer vattentäta gränser att resan dit blir svårare och mer riskfylld. Detta leder i sin tur till att vinstdrivna smugglare får större utrymme för allt grövre kränkningar mot mänskliga rättigheter, exempelvis genom tortyr, prostitution, tvångsarbete och inhumana reseförhållanden.
Förhoppningsvis kan SVT-fallet uppmana det svenska rättsväsendet att våga ta hänsyn till helhetsbilden och göra fler humanitära undantag även om smugglingen sker över en inre gräns, speciellt när det gäller ensamkommande barn.
