Tre år har gått sedan den folkliga resningen i Ukraina som fick presidenten Janukovitj att fly landet. Det efterföljande kriget i landets östra delar, som varit långt bort från medieljuset, har åter blossat upp under den senaste månaden. Omkring 10 000 personer har hittills omkommit i kriget i Ukraina. Med tiden har Väst börjat vända bort blicken och Ryssland har ökat sitt inflytande i närområdet. Frågan är ifall Ukraina har övergetts åt sitt öde?
I den svenska regeringens utrikesdeklaration i förra veckan fördömde Sverige den ryska aggressionen mot Ukraina. Kriget mellan Ukraina och de ryskledda separatisterna kastade om den europeiska säkerhetsordningen i grunden. Tidigare var kontinentens stormakter överens om att respektera varje lands suveränitet, vilket radikalt kom att ändras 2014.
Gnistan till dagens konflikt tändes när Janukovitj beslutade att göra en helomvändning i planerna om att teckna ett ekonomiskt, så kallat associeringsavtal med EU. Avtalet skulle skrivas under i slutet av 2013 men blev inte av på grund av starka ryska påtryckningar. Omfattande demonstrationer följde på Maidantorget i centrala Kiev. Det slutade med att ukrainska säkerhetsstyrkor genomförde en massaker, där omkring 100 demonstranter dödades. I samband med detta flydde Janukovitj landet och oppositionen kunde ta kontroll över institutionerna. Maidanrevolutionen var ett faktum. Några dagar senare invaderade Ryssland Krimhalvön där man sedan tidigare hade en militärbas. Kort därefter startade striderna i de östra regionerna Donetsk och Luhansk, som alltså fortfarande pågår idag.
USA och EU stöttade genast det nya ledarskapet i Ukraina med den nye presidenten Poroshenko i spetsen, och ekonomiska sanktioner infördes mot Ryssland. Framförallt har Väst stöttat Ukraina i reformeringen av den hårt sargade och korrupta statsapparaten. Institutionerna har förändrats i snabb takt under de senaste tre åren, men reformeringen har idag kommit av sig. Dessutom hotas reformerna ständigt av oligarker som motsätter sig att göra avkall på sitt inflytande. Och USA:s och EU:s stöd till Ukraina ses av den ryska administrationen som ett geopolitiskt spel där man försöker bilda en enad front mot Ryssland. Den ryska strategin går ut på att politik är ett nollsummespel, där varje framsteg för Väst är ett bakslag för det egna landet.
Under Maidanrevolutionen fick Ukraina massivt stöd från Väst – ett stöd som med tiden minskat betydligt. Västs uppmärksamhet har istället flyttats till andra dramatiska politiska scener, såsom Brexit och Trumps seger i det amerikanska presidentvalet. Det blir en stor prövning för Ukraina eftersom Trump visade en mer positiv hållning gentemot Ryssland under valkampanjen och har uttalat stöd för att erkänna den ryska annekteringen av Krim. Dessutom vill flera EU-länder upphäva sanktionerna mot Ryssland och tona ner konflikten. Det tidigare så starka stöd för Ukraina från Väst är inte lika självklart idag.
Samtidigt som Västs engagemang vacklar dras Ryssland med sina egna problem som begränsar landets handlingskraft gentemot Ukraina. Den ryska ekonomin fortsätter att stagnera på grund av främst ett lågt oljepris men också Västs sanktioner, vilket har lett till att den ryska försvarsmakten ska få mindre anslag. Detta är anmärkningsvärt eftersom det bryter en lång trend av ökade anslag till försvarsmakten. De ryskledda separatisternas ”autonoma folkrepubliker” i Donetsk och Luhansk präglas dessutom av kaos och svåra levnadsförhållanden, vilket har rapporterats av Organisationen för säkerhet och samarbete i Europa (OSSE). Ett fullskaligt ryskt angrepp mot Ukraina ter sig uteslutet eftersom det skulle kräva enorma resurser att fullborda.
Ryssland har ambitioner om att åter bli en stormakt jämställd med Nato. Redan 2005 kunde dessa tankar skönjas i och med Putins uttalande att ”Sovjetunionens sönderfall är 1900-talets största geopolitiska katastrof.” Interventionen i Syrien visar på att Ryssland har den militära förmågan att agera utanför sina egna gränser. Samtidigt har Ryssland fått den ukrainska befolkningen att vända sig mot inkräktaren, med en gryende ukrainsk nationalism som följd. Ryssland vann onekligen Krim, men förlorade Ukraina. Det hände också i kriget 2008 mot Georgien då Ryssland tog kontroll över de georgiska regionerna Abchazien och Sydossetien.
Ländernas långa gemensamma historia visar att Ukraina måste förhålla sig till sin mäktiga granne, men det hindrar inte landet från att närma sig Väst. Signaler från USA antyder också om att man vidhåller att man inte tänker acceptera annekteringen av Krim. En sak är säker: Ukraina har en lång och osäker framtid framför sig.
