Då os brancos, de vita, först kom till dagens Brasilien fördömdes och i vissa fall förbjöds traditionella läkemedel och ritualer som använts av ursprungsfolken i alla tider. De sades vara djävulskap och os Pajés, medicinmännen, påstods vara besatta av demoner. Men somliga traditioner har visat sig vara seglivade. Även om det ceremoniella i urfolkens läkekonst till stor del slutat användas har vissa traditioner absorberats av det övriga samhället.
Varför förbjöds traditionell läkekonst? En del av svaret är ett återkommande tema i kolonialismens historia: ena partens övertygelse om sitt bättre vetande och en idé om att de andra behöver ”civiliseras”. Kolonisatören kom med den ”sanna” religionen och den exakta vetenskapen medan traditionella trossystem och kunskaper utdömdes som irrläror och myter. Thomas Hobbes tanke om den ”primitiva” människans liv som ”kort, brutalt och elakt” och nödvändigheten av ett socialt kontrakt ekar i resonerandet.
Urfolkens egna system för läkande gjorde dem oberoende av omvärlden vilket urholkade den vite mannens makt. Detta kunde inte accepteras av kolonisatörerna. Undergrävandet av medicinmännens inflytande blev ett viktigt led i tvångsinförandet av den västerländska statsapparaten. Läraren Marli Peme Arara, som tillhör Arara-folket i hjärtat av Amazonas, forskar kring traditionella högtider och betonar vikten av dessa Pajés, medicinmän, för urfolkens överlevnad. Hon menar att de som vi i väst kallar medicinmän eller schamaner har en nyckelroll i sina samhällen, inte bara för läkekonsten, utan även som spirituella ledare, historiker, rådgivare och kommunikatörer. De utgör också en viktig länk till den andliga världen.
Kolonisatörernas försvagande av medicinmännens position innebar därför också ett försvagande av folkens förhållande till religion och läkekonst eftersom kropp och själ är ett inom många urkulturer. Det blev då så mycket lättare att splittra folken och stärka deras beroende till ett nytt, centraliserat maktsystem.
Begreppet ”traditionell medicin” är vagt och på samma gång generaliserande. En övergripande definition skulle ändå kunna vara att det är den praxis som växt fram kring sjukdom och hälsa inom en grupp. Men trots de stora skillnaderna i allt från riter och klädsel till religionsutövande så kan en helhetssyn på hälsotillståndet ses som gemensam för många urfolksgrupper. Den bygger på idén att kropp, själ och natur är oskiljaktigt sammantvinnade med varandra. Intresset för att sammanföra denna holistiska hållning med den vetenskapliga världsåskådning som växte fram i väst under 1500-talet (och som i mångt och mycket fortsatt vara den dominerande) har minst sagt varit svalt. I västvärldens vetenskaper har bara entydiga och mätbara resultat ett värde, och de nås genom experiment där föremål isoleras från sin omgivning snarare än tvärtom.
Få av oss skulle förneka modern medicins verkningskraft. Men innebär det att traditionell medicin och dess kontexter per automatik bör uteslutas i sökandet efter hälsa och välmående? I en artikel om traditionell kunskap och dess bidrag till modern medicin frågar sig den colombianske läkaren och forskaren Germán Zuluaga varför det inom det vetenskapliga samfundet fortfarande finns ett motstånd mot att tillskriva den traditionella medicinen någon akademisk status. Han menar att den på ett orättvist sätt uppfattas som ett hot mot vetenskapens själva grundvalar men också mot den enskilda forskarens trovärdighet. Mer fruktbart, menar Zuluaga, vore att föra en interkulturell dialog, där traditionell och modern medicin inte är oförenliga med varandra utan båda är verktyg för läkande.
Demoniseringen av andra kulturers läkemedel är inte unikt för Sydamerika. En liknande utveckling kan ses under britternas kolonialisering av Sydafrika där man 1896 införde The Witchcraft Supression Ordinance. Syftet var bland annat att stoppa de ”häxdoktorer” som utförde rituella mord och utgav sig för att besitta magiska krafter. I praktiken kriminaliserade lagen medicinmän som grupp och pekade ut dem som utövare av häxkonst och djävulsdyrkan.
Trots försök att underkänna och förbjuda traditionell medicin är användandet utbrett. Aime Mekakenane, som kommer från en urfolksby i brasilianska delstaten Amazônia, berättar att när hon reser för att sälja hantverk använder hon remedios dos brancos, de vitas medicin, men hemma i sin by väljer hon traditionella läkemedel. De flesta indígenas jag träffar säger samma sak. Vidare visar en undersökning gjord av WHO att upp till 90 procent av befolkningen i Ghana, Mali och Zambia i första hand använder traditionella läkemedel.
Parallellt med motviljan att erkänna somliga traditionella läkemedel har andra blivit framgångsrika produkter. Ta till exempel guaranábäret, som traditionellt ätits innan jakt för att stävja hungern och ge energi, som på senare tid marknadsförts i Europa som ”super food”. Sedan har vi kinin, ett ämne från kininträdets bark som länge använts av urfolk mot malaria och som idag är den aktiva substansen i kommersiell malariamedicin.
Ofta går dock symboliken och den rituella aspekten om intet i kommersialiseringen. Hur kontexten skalas bort ser vi med tobaken, som ursprungligen användes som rökelse i religiösa riter. Enligt reseberättelser från 1500-talet ska den ha kallats för ”den heliga örten” för sin kraftfulla verkan som smärtstillande och mot förkylning. Sedan kommersialiseringen har den som bekant fått en annan roll.
I andra fall har ceremonierna fått ett uppsving. Med ceremoni menas en formaliserad handling som har en symbolisk betydelse för den som utför den. Ayahuasca-brygden är ett exempel. Drycken, som går under många namn (Santo Daime, Yagé, Hoasca) och består av några potenta regnskogsväxter, har i årtusenden använts i ceremonier bland Amazonasfolk som en portal till den andliga dimensionen och sägs ha medvetandehöjande och läkande egenskaper. Frikyrkan União de Vegetal (ungefär Plantornas union) som bildades under 1960-talet i Amazonasstaden Porto Velho har tagit denna tradition till sig och ceremonierna har blivit ett viktigt sakrament. Makarna Pamela och Rafael som är medlemmar av União de Vegetal berättar att för dem handlar det om andlig evolution.
– Ayahuascan manar till självreflektion och visar dig vad du behöver. Den påminner oss om bortglömd kunskap och om vår koppling till naturen, säger Rafael.
– Det är en övning i djup mental koncentration, menar Pamela, det är meditation.
Intresset för ayahuascaceremonier växer även i övriga samhället och har gett upphov till en ny bransch: ayahuasca-turism. Förespråkare menar att ayahuascan kan hjälpa mot posttraumatisk stress, depression och beroendeproblematik. Botanikern och forskaren Dennis McKenna, känd för sitt arbete med hallucinogena plantor i Amazonas, går i en intervju med The Guardian så långt att han säger att ayahuascan har potential att vara pådrivare i ett globalt skifte i människans medvetande. Samtidigt har ayahuasca-turismen öppnat upp för en marknad av falska schamaner som skor sig på dem som söker tillfälliga rus snarare än medvetandeförändrande resor i andliga dimensioner. Återigen: kommersialiseringen har sitt pris.
Kanske är fördrivandet av traditionell kunskap en naturlig del av samhällsutvecklingen. Men det kan också ses som en kulturell homogenisering, där kolonialiseringsmentaliteten om det “bättre vetandet” fortfarande frodas och bidrar till skapandet av en mänsklig monokultur. Detta försvagar hennes motståndskraft. Den som betraktar naturen ser nämligen att liv upprätthålls av oräkneliga system som samspelar med varandra, att mångfald är nyckeln till resistens. Och motsatsen till mångfald: är inte det enfald? Acceptans för traditionella mediciner är viktigt därför att kulturella olikheter stärker människan som art. Vad händer med det samhälle som utrotar olikheter och glömmer sitt förflutna, som är helt beroende av en centraliserad maktstruktur? Den som lever får se, sägs det.
Mest begrundansvärt och hoppfullt är kanske ändå de mänskliga traditionernas särartade sätt att överskrida nationsgränser och lagstiftningar och hur de, generation efter generation oförtröttligt vandrar vidare i historien genom det mänskliga sinnet.
