Så gick Putin miste om den klassiska musiken som propagandaverktyg

På högt ansedda musikscener världen runt har många av Rysslands främsta klassiska musiker bojkottats efter Putins fullskaliga invasion av Ukraina. Detta eftersom de anses vara del av den ryska statens propagandamaskineri. Nu bjuds vissa av dem tillbaka upp på scen, och de starka reaktionerna är många.

Det är den 24 februari 2022 och flyglarmen tjuter högt över Kievs gator. Det är återigen krig i Europa. 

Den här dagen i februari skedde ett skifte som på en fundamental nivå kom att förändra hur vi ser på Ryssland som stat, det ryska samhället och den ryska kulturen.

Konserthus, operascener och musikfestivaler världen över tvättades snabbt rena från allt som förknippades med det putinistiska Ryssland. Inom den klassiska musiken, där den ryska traditionen har haft en särskilt utpräglad roll, tvingades plötsligt framstående musiker att ta ställning. Antingen behövde de aktivt motsätta sig sitt hemlands regim och eventuellt flytta, eller passivt haka på Putins propagandavåg. 

Följden blev att de starkast lysande stjärnorna flydde västerut. De musiker som valde att stanna i Ryssland blev i praktiken portade från alla västliga och betydande musikscener på obestämd tid, eller åtminstone till dess att Putin upphör med sin krigföring i Ukraina.

Klassisk musik i den geopolitiska hetluften

Ryska ledare har haft ett komplicerat förhållande till den klassiska musiken genom historien. Inte sällan har de utnyttjat landets musikaliska arv för att främja politiska och diplomatiska syften.

Bland annat lade sig Josef Stalin direkt i vad Sovjetunionens stjärnkompositörer skrev. Dmitri Shostakovichs opera Lady Macbeth från Mzensk var enligt diktatorns smak alldeles för expressionistisk och brutal. Kompositören svarade med att komponera sin ”anpassade” femte symfoni som är betydligt mer positiv och patriotisk. Stalin blev nöjd och tyckte att det visade upp en bättre bild av fosterlandet för både inrikes- och utrikespubliken.

1958 anordnades den första Tchaikovskytävlingen i Moskva, där unga pianister och violinister från 22 länder deltog. Dåvarande Sovjetledaren Nikita Kruschev tyckte att det var en utmärkt idé att landets främsta musikaliska begåvningar fick chansen att visa sig överlägsna mot framförallt amerikanerna. Tävlingen har anordnats vart fjärde år sedan dess, alltjämt finansierad av den ryska staten, och har blivit en av de främsta metoderna för att upptäcka nya stjärnskott inom den klassiska musikvärlden.

Vladimir Putin har fortsatt att gå i sina sovjetiska företrädares fotspår. Valery Gergiev, en nära vän till den ryske presidenten och framstående dirigent på världsscenerna, skickades till exempel till utbrytarrepubliken Sydossetien efter Rysslands angreppskrig mot Georgien 2008. Han ledde en patriotiskt färgad konsert framför det sönderbombade parlamentshuset i regionens huvudstad som fick mycket medial uppmärksamhet.

Under inbördeskriget i Syrien, då Putin hjälpte sin allierade Bashar Al-Assad att driva bort IS med ryska bombräder, skickades cellisten Sergei Roldugin och samma dirigent ut till den återerövrade ökenstaden Palmyra. Där anordnade de en konsert i den antika amfiteatern med Marinskyteaterns orkester inför syrisk och rysk militärpersonal, och några ynka civila. Ack, vad gör man inte för att sprida lite propaganda?

Putins klassiska marionetter bojkottas

Sedan Rysslands fullskaliga invasion av Ukraina har den ryska presidenten behövt tänka om. Hans allierade inom den klassiska musikvärlden har en efter en fått se sig bli bannlysta av väst. Valery Gergiev fick sparken från posten som chefsdirigent för Münchenfilharmonikerna efter att han vägrat att kritisera Putins krig. Han skulle egentligen ha framträtt på en musikfestival i Italien i juli, men efter stora protester blev han återigen bannlyst från kontinenten. Protesterna kom från bland annat Julia Navalny, Alexei Navalnys änka, och EU-kommissionens ordförande Ursula von der Leyen.

Andra internationellt kända musiker som så småningom tog avstånd från kriget har också blivit utestängda i kylan. Den världskända sopranen Anna Netrebko har förvisso inte uppträtt i Ryssland sedan 2022, men stöttade Putins valkampanj 2012. Hon har dessutom tagit emot ett flertal prestigefyllda medaljer från presidenten själv, och har undvikit att kritisera honom direkt. 

Därför har hon av många ansetts vara del av Putins klassiska musik-propaganda, varpå hon sparkades från New Yorks Metropolitan Opera 2022. Hennes medverkan i höstens uppsättning av Tosca vid Royal Opera House i London möttes av stora protester och krav på ett tydligt avståndstagande från hennes sida. ”While Netrebko sings, Ukraine bleeds” skanderade demonstranterna.

Tchaikovskytävlingen blev utkickad ur förbundet World Federation of International Music Competitions på grund av att den finansieras av den ryska staten. Numera betraktas tävlingen som en sorts fälla för den nya generationens musiktalanger. Att åka dit och delta hade totalförstört en ung musikers karriär innan den ens hade hunnit börja.

Borde vi skilja på konsten och konstnären?

Bojkotten av den ryska klassiska musikvärlden, som är mycket anrik och hittills ytterst välrespekterad, är alltså beroende av hur tydligt personen eller institutionen i fråga har tagit avstånd från Putins invasion, och om de tidigare har haft starka kopplingar till Kreml. Naturligtvis har även detta blivit föremål för debatt. 

Vissa menar att det inte borde vara en operasångerskas eller pianists uppgift att uttala sig kritiskt om sitt hemlands politiska situation. Andra menar att det är orimligt att alla ryska musiker som någon gång har träffat Putin i officiella sammanhang ska bli bannlysta från västvärlden på obestämd tid. Detta gäller särskilt när det handlar om någon som fått ta emot ett fint pris, men som senare har uttalat sig kritiskt om kriget.

Dirigenten Vladimir Jurowski, som tidigare lett anrika orkestrar i Moskva och som nu bor i Tyskland, menar däremot att musik inte kan separeras från politik. Han är en av dem som tagit starkast ställning mot Putins krig, men vill egentligen inte att rysk konst eller ryska musiker ska bli totalt bannlysta. Han tror i stället att det vore bra om det kulturella utbytet kunde fortsätta i viss mån trots att de politiska kontakterna mellan väst och Ryssland har skurits av.

Oavsett vad man må tycka visar denna situation på en uråldrig konflikt: Kan vi, och bör vi, skilja på konsten och konstnären? Kan samhället acceptera en kulturutövare som har kontroversiella åsikter, eller som inte tar explicit avstånd från krig och förtryck som pågår i dennes närhet? Som inte använder sin röst för att göra uppror mot diktatorn i dennes hemland?

En sak är i alla fall säker. Auktoritära regimer kommer alltid fortsätta att använda kultur som ett propagandaverktyg, och det är ytterst upp till var och en av oss att vara kloka nog att inse när vi håller på att bli manipulerade.