Statsvetenskapens allra tyngsta verk är kanske Thomas Hobbes Leviathan från 1651. Bokens framsida är nästan lika berömd som innehållet, och föreställer ett gigantiskt vidunder som bär konungens huvud. Själva kroppen utgörs dock av alla de små människor som bor i härskarens rike. Tillsammans bildar de samhällskroppen, en idé som är viktig för att förstå hur vissa stater ser på människorna de styr över. För att samhällskroppen ska må bra och överleva får ingen del infekteras. Händer det ändå måste den infekterade delen skoningslöst kapas av, innan smittan sprider sig.
Det hör till vanligheterna att auktoritära och totalitära stater till varje pris försöker hålla samhällskroppen ren. Med det avses att en regim försöker göra sig av med icke-önskvärda element innan de smittar ned det “rena och fina”, påbjudet av den kollektiva självbild de styrande velat etablera. Ofta är det den verkliga eller inbillade oppositionen som utgör den värsta smittorisken, men alla avvikare, till exempel etniska minoriteter och HBTQ-personer, riskerar att drabbas. Den som bryter mot det nationella projektets ideal måste tillrättavisas, straffas eller i vissa fall till och med elimineras. För allas bästa och överlevnad.
Liknande sjukdomsförebyggande åtgärder står även att finna i demokratiska länder, men de är sällsynta och sällan lika långtgående. Till denna kategori hör den svenska drogpolitiken, med den udda och långtgående visionen om ett narkotikafritt samhälle. Visionen växte fram under 70-talet och i slutet av decenniet fastställde riksdagen att ”knark är främmande för svensk kultur”. Ställningstagandet var en följd av en intensiv retorik om den ”sociala smitthärden” som skulle komma att ”fräta sönder välfärdssamhället” om inget gjordes.
Sverige var tänkt att bli först i världen med att bli kvitt drogproblemet, men fick istället näst högst drogdödlighet i EU. Omvärlden skulle beundra det sociala ingenjörskapet, men idag är politiken en skam som få ansvariga vill kännas vid. I en intervju med Dagens Nyheter säger Björn Fries, före detta narkotikasamordnare för regeringen, att det är ”pinsamt att diskutera svensk narkotikapolitik i internationella sammanhang”. Varför blev det så? Och hur kunde det gå så långt?
Chefsideolog för den narkotikafria visionen var en socialläkare vid namn Nils Bejerot (1921–88). Egentligen är han mest känd för att ha myntat begreppet ”Stockholmssyndromet” under Norrmalmstorgsdramat 1973. Det inflytande han kom att utöva över politiker, medier, och allmänheten kan inte underskattas. Idén han lyckades etablera var att narkomani är en social smitthärd som skulle komma att anta epidemiska proportioner om inte kraftiga åtgärder vidtogs. För att smittan skulle kunna rensas från samhällskroppen krävdes en total konsensus om problemets definition och lösningar. Bejerot framhöll att det ”i praktiken betyder att alla tongivande massmedieorgan måste sluta upp kring politiken”. Och det lyckades, vilket författaren Magnus Linton beskriver såhär i sin bok Knark – En svensk historia: ”Under kommande decennier marscherade hela nationen – alla politiska partier, samtliga tidningar, varenda folkrörelse, hela skolväsendet och varje polis, i takt mot ett och samma mål: det narkotikafria samhället.”
Det är viktigt att förstå att Bejerot sådde sina frön i bördig jordmån. Föreställningen om det galna 60-talet är central för den nya narkotikapolitikens framväxt. Radikalismens vindar hade farit fram som en tromb i den välkrattade välfärdsrabatten. 68-rörelsen hade utmanat många ditintills rådande tabun, och många kände en oro inför den sociala förändring det skulle innebära. Under sådana förutsättningar uppstod en längtan efter ordning och reda, vilket var precis vad Bejerot hade att erbjuda.
Om vi för en stund återgår till idén om det rena och fina, det nationella projektets ideal, kan vi förstå varför narkomanerna utgjorde en så tacksam utgrupp för det svenska vi:et att definiera sig mot. Svensken skulle vara flitig och arbetsam. Hen skulle betala sin skatt och göra rätt för sig. Detta står naturligtvis i bjärt kontrast mot knarkaren, den smittsamma välfärdsparasiten på knarkträskets botten. En bärande idé med välfärdsstaten är förvisso att ta hand om de svaga, men då knarkarens elände är självförvållat ansågs det inte förtjäna omhändertagandets privilegium. Ordet knark har varit centralt i den offentliga diskursen: ett svepande begrepp med samma konnotation existerar överhuvudtaget inte på något annat språk. Knarket och knarkarna utgjorde ett obehagligt och främmande element i den svenska kulturen, och bara krafttag var tillräckliga för att förhindra samhällets förestående sammanbrott.
De flesta kan nog sympatisera med tanken på ett narkotikafritt samhälle. Men som styrningsdoktrin har den fått olyckliga bieffekter. Den allvarligaste är det utbredda, tunga missbruket. Sverige har som sagt det näst högsta antalet drogrelaterade dödsfall inom EU. Främst är det heroinisterna som offrats vid nollvisionens altare, då politiken inte är anpassad för att hjälpa människor i missbruk. De med allra störst behov av vård blir istället bestraffade eller ignorerade.
Alternativet till nollvisionen är skademinimering: åtgärder som syftar till att minska antalet dödsfall genom mer pragmatiska metoder, som till exempel sprutbyten och substitutionsbehandling.
Sprutbyten är ett effektivt sätt att minska spridningen av HIV, hepatit och andra sjukdomar. Det sker genom att narkomaner tillåts lämna in sina använda kanyler i utbyte mot nya. Metoden rekommenderas av WHO, Socialstyrelsen, FN, EU och många fler. Trots det har bara 7 av 290 svenska kommuner idag ett sprutbytesprogram. Anledningen brukar oftast vara att det skulle ”skicka fel signaler”, som om kommunen hjälpte knarkarna att knarka.
Även substitutionsbehandling ses i Sverige som kontroversiellt, trots att det också stöds av en lång rad internationella organisationer. Behandlingen består i att missbrukaren får motta ett legalförskrivet läkemedel (oftast metadon) för att ersätta intaget av olagliga opioider. Fördelarna är att risken för en dödlig utgång minskar samtidigt som narkomanerna lättare kan återgå till sina vanliga liv. Substitutionsbehandlingen finns nu på flera platser i Sverige, men efterfrågan är fortfarande långt större än utbudet.
Det mest anmärkningsvärda med nollvisionen är att man lyckades etablera den konsensus som ansågs vara nödvändig för måluppfyllelsen. Kritiska perspektiv fasades successivt ut, och när retoriken mot narkotika eskalerade till krigshotsnivåer (särskilt under 80-talets HIV-panik) tappade politikerna intresset för vad kritiska forskare hade att säga. De enda relevanta uttolkarna av narkotikaproblemet blev politiker, polisen och nykterhetsrörelsens representanter, som alla fått sina idéer från Bejerot. Fostrad i den miljön är det kanske inte så konstigt att Beatrice Ask, Sveriges justitieminister år 2014, på fullt allvar trodde att 37 människor dött efter första dagen av Colorados cannabislegalisering. Hennes uttalande är nog det närmsta svensk drogpolitik kommer världsberömmelse, för något narkotikafritt samhälle kommer inte gå att uppnå.
Den partipolitiska debatten om narkotika är fortfarande begränsad. Ingen verkar riktigt vilja ta i frågan. Samstämmigheten är blocköverskridande och partierna har varken velat eller kunnat byta linje. Stödet för nolltoleransen ligger fortsatt bergfast, och så länge det inte finns några opinionsmässiga belöningar kommer de stora partierna förmodligen inte driva frågan.
Ytterligare ett talande exempel av svensk narkotikapolitik kan hämtas ur en intervju från 1988 med den dåvarande socialministern Margot Wallström. Wallström konfronterades med fakta om den höga svenska narkotikadödligheten. På frågan om hon skulle kunna överväga en alternativ linje om det räddade liv, svarade hon nej. Det hade inneburit politiskt självmord; hade hon svarat ja hade hon riskerat att uppfattas som “drogliberal”.
Det svenska försöket att rena samhällskroppen innehåller flera besvärande drag. Mest framträdande är den roll som rädslan spelade. När människor upplever sig hotade är de villiga att kompromissa med både förnuftet och medmänskligheten för att eliminera hotet. Det är då kritiska röster behövs som allra mest.
