Libertarianism är idén om att människor bör garanteras både omfattande individuella rättigheter samt ha stor ekonomisk frihet. Libertarianismen skiljer sig från liberalismen framförallt i att den ofta är mer radikal. Den största skillnaden mellan liberalism och libertarianism är nog ändå att libertarianismen är vanligare i USA som term. Skälet till detta är att det politiska spektrumet ser annorlunda ut; libertarianerna vill fånga både demokraternas förespråkande för individuella rättigheter – homosexuellas rätt att gifta sig till exempel – samtidigt som de vill begränsa statens möjligheter att lägga sig i människors val av arbete. ”Keep the government out of my bed and out of my pocket!” hör man ofta i libertarianska kretsar.
Att skilja på libertarianer och liberaler är ofta inte nödvändigt i Sverige. I USA är det dock viktigt, då ”liberal” har kommit att betyda vänster och man har ett behov att distansera sig från den rörelsen.
När det kommer till förespråkandet av libertarianism är den ledande institutionen för detta tankesmedjan Cato Institute i Washington DC. Cato sysslar med opinionsbildande och släpper regelbundet böcker, publicerar artiklar och bjuder in till seminarium, diskussioner och föreläsningar. Tillsammans med Institute for Humane Studies, en annan mer bildningsinriktad organisation som är en del av George Mason University, organiserades 5-8 november i år Cato Fall Liberty Seminar. Till det bjöds unga lovande liberaler in. De flesta var studenter på amerikanska universitet, men bland oss fanns även en italienare, två indier och så jag från Sverige.
Det vi hade gemensamt var att vi sökt om praktik vid Cato Institute men inte fått den eller varit tvungna att tacka nej. Vi samlades på Cato Institute för att lyssna på föreläsningar av de libertarianska tänkarna Peter Jaworski, David Boaz, Sean Mulholland med flera och för att diskutera de idéer och tankar som kom upp. Som tidigare aktiv medlem i Liberala Ungdomsförbundet där jag alltid var del av den mest liberala, statskritiska falangen var ett seminarium på Cato Institute lite av en dröm som förverkligades för mig.
Seminariet höll på under tre dagar med föreläsningar och efterföljande diskussioner. De ämnen som täcktes var vad som är libertarianismens grundpelare, vad konstitutionen har för roll i samhället, hur vi legitimerar det faktum att vi överhuvudtaget har en statsmakt (mycket svårt för libertarianer), vilka begränsningar som finns på den fria marknaden och hur inkomstojämlikhet ser ut och vad vi bör göra åt det.
Flera talare lyfte intressanta frågor. Aaron Powell talade om att det inte finns (eller i varje fall är väldigt svårt att hitta) ett sätt att legitimera att vi ens har en stat. Han menar inte för den sakens skulle att vi inte ska ha en stat alls, det finns trots allt stora fördelar med att ha en stat, men att vi ständigt ska vara skeptiska gentemot den. Vi ska ifrågasätta vad den gör men framförallt ska vi inte vara stolta över den. I ett land som USA, där patriotism är åtskilligt många gånger vanligare än i Sverige, var detta perspektiv uppfriskande.
Samtidigt finns idéerna om amerikansk exceptionalism kvar i mycket hög grad inom libertarianismen. Vice ordförande för Cato Institute, David Boaz, höll den avslutande föreläsningen. Han berättar att när han får frågan vilket land som är det mest libertarianska i världen så svarar han USA. Det avslöjar inte bara en okunnighet om frihet i andra länder, utan även en USA-centricism som misslyckas med att vara ödmjuk inför de många problem med just frihet som finns i USA. Boaz menar att libertarianismens största prestation är att man lyckats med att få in staten inom rättssystemet (rule of law). Det må vara sant, men i ett land där afroamerikaner i genomsnitt får ett hårdare straff än vita amerikaner som begått samma brott – där är det tydligt att rättsstaten har en lång väg kvar att gå. Men det är tydligt att David Boaz anser att han har sett sanningen och att andra människor inte har tänkt till tillräckligt mycket. Det är mycket troligt sådant som gör människor skeptiska gentemot libertarianismen.
Det finns flera faktorer som leder till att libertarianismen tappar i trovärdighet. Under ett tre dagar långt seminarium med sju föreläsare var inte en enda kvinna. Av 26 deltagare var 21 män. Boaz svar på den frågan varför det finns så kvinnor inom libertarianismen var att en av USAs mest kända libertarianer, Ayn Rand, faktiskt var kvinna. Några minuter tidigare skämtade han om att det var synd när man inte längre fick anställa flygvärdinnor för att de var snygga – det är mycket troligt att det är skämt som dem, som reducerar kvinnor till sitt utseende, som får kvinnor att känna sig obekväma i libertarianska kretsar.
Det är klart att det inte bara är i libertarianska kretsar som kvinnor får stå ut med sexistiska skämt. Men när det gäller en rörelse som utmålar sig som den rörelse som skyddar individuella rättigheter förefaller det motsägelsefullt att man samtidigt värderar kvinnor inte utifrån deras intellekt och personlighet, men fortfarande utifrån deras utseende. Det är inte heller så att det saknas libertarianska kvinnor – Association of Libertarian Feminists har länge försökt sprida budskapet om att det i grunden är en liberal idé att vara feminist: att det alltför ofta har varit så att staten begränsat kvinnor och minoriteter och därför bör vi vara skeptiska gentemot vad en stor stat kommer att göra med sin makt.
Med det sagt är det tydligt att libertarianismen håller på att förändras. Peter Jaworski vid Georgetown University talar gärna om hur staten missgynnar kvinnor samt afroamerikaner och andra minoriteter. Han talar om ”the ought/state gap”; det finns många saker vi bör göra och har en moralisk plikt att göra. Det betyder inte för den sakens skull att det är staten som bör göra dessa saker: sjukvård, skolgång med mer. Det är tydligt att Jaworski är libertarian därför att han bryr sig om att hjälpa de som har det svårast i livet – inte därför att han oreflekterat vurmar för frihet och tror att människor som inte kan ta hand om sig själva får skylla sig själv. Han tror att folk som är fattiga har haft mer otur i livet men att bästa sättet att råda bot på människors otur är att tillåta fria aktörer, välgörenhet och att individer hjälps åt.
Vidare talade Sean Mulholland från Stonehill College om ojämlikhet i USA vad gäller inkomst, vilken bild media ger och hur det egentligen ser ut. Enligt hans forskning stämmer det inte att de rika blir rikare och de blir fattiga blir fattigare – trots att denna idé är utbrett bland den amerikanska befolkningen. Istället är det så att både de rika och de fattiga blir rikare och rikare. De fattigare blir det dock långsammare än de som redan är rika. Samtidigt är det stor mobilitet från de allra fattigaste i samhället och 93 procent av de som är bland de allra fattigaste blir rikare än sina föräldrar när de växer upp. Mulholland betonar att det inte är alltid är så simpelt som media utmålar verkligheten och det är viktigt att komma ihåg; endast genom att veta hur verkligheten egentligen ser ut kan vi veta hur den ska förbättras.
Det sker alltså en förändring inom libertarianismen som den uttrycks vid Cato Institute. Det finns de, som David Boaz, som verkar övertygade om att de har sett sanningen och alla de som inte gjort det bara inte är smarta nog än. Sedan finns det de libertarianer, som Jaworski och Mulholland, som inte verkar ha svaret på alla frågor men försöker komma dit. De talar inte om att libertarianismen kommer leda oss till en utopi, utan att vi idag lever i den fjärde bästa möjliga världen och med libertarianismens hjälp kan vi kanske leva i den tredje bästa möjliga världen. Kanske försöker dessa libertarianer göra sig av med bilden av att libertarianer är människor som tror att de sett sanningen och alla andra har missat det uppenbara.
Libertarianismen är idén om att statsmakten ska hållas utanför ens sovrum och ens plånbok. I USA handlar det alltför ofta endast om att hålla staten ifrån ens plånbok. Detta blir kanske allra mest tydligt när man ser till att de allra flesta libertarianer jag träffar mycket hellre vill rösta på republikanerna än demokraterna om de måste välja; om det verkligen var så att libertarianismen kämpade lika mycket för både sovrummet och plånboken borde det ju rimligen vara ungefär 50/50. Därför tappar libertarianismen nog lätt i trovärdighet. Det finns många skäl att kritisera den libertarianska rörelsen, avsaknaden av kvinnor och minoriteter verkar framförallt vara ett problem med image – om än ett stort sådant. Men en sak Boaz tryckte på som han även har rätt i: liberatarianer är och ska vara radikala. Libertarianism är en radikal rörelse. Radikal betyder att man går tillbaka till rötterna och det är just det som vi bör göra: gå tillbaka till rötterna för vad en stat faktiskt bör göra och dess relation till medborgarna. Det är därför uppfriskande med de nya idéerna som dyker upp i libertarianismen. Cato Institutes libertarianism bör försvara ekonomisk frihet. Men de bör också fokusera mer på att rättssäkerheten ska skydda minoriteter, att debattklimatet ska vara öppet för kvinnor och att libertarianismen är effektivast på att hjälpa fattiga. Först då kan libertarianismen bli en trovärdig rörelse. Den rörelsen ser jag fram emot att vara en del av.
