Internets explosiva framväxt har skapat nya forum för informationsutbyten mellan människor. Det har också förenklat spridning av hemlighetsstämplad information till allmänheten. Infiltratörerna kallar sig själva för visselblåsare – makthavare kallar dem landsförrädare. Är dessa aktivister ledare av en ny revolution?
Krypterade filer, oändliga lösenord och nästintill ogenomträngliga brandväggar. Inga av dessa hindrade menige Bradley Manning, då endast 22 år gammal, från att komma åt några av det amerikanska försvarets mest känsliga hemligheter. Han var fullt medveten om vilka konsekvenser som väntade om han spred det han sett. Ändå var det något, kanske en orubblig tro på demokratisk öppenhet eller ett förakt mot den armé han tjänade, som manade honom att bortse från straffen. Han valde att ta kontakt med Wikileaks, en stor visselblåsarorganisation, för att publicera de komprometterande uppgifterna på internet, till hela världens beskådan.
Dagens nätaktivister, både hyllade och hatade, har den omfattande sekretessapparaten inte räknat med. Enkla tjänstemän med en skicklighet för datorer, en stark ideologisk övertygelse och som inte räds fängelsestraff, är svåra att hantera. Det handlar inte längre om topputbildade agenter som infiltrerar utländska myndigheter med dolda mikrofoner och andra spiontrick – det nya hotet är mycket svårare att upptäcka i tid. I fallet Manning, och nu senast också Edward Snowden som avslöjade amerikanska regeringens omfattande dataspionage, är “förrädaren” en ung driven person som inte arbetar för någon regering, utan för en vision.
Ett osynligt hot
Aldrig har det varit så enkelt att vara visselblåsare, och trenden tyder på att det inte kommer ändras. På den korta tid som internet funnits tillgängligt för allmänt bruk har användarsiffrorna ökat explosionsartat. Även sättet man använder tekniken på har förändrats. Sociala medier har omdefinierat den moderna människans relation till tekniken genom att göra henne oskiljbar från resten av världens händelser. Det innebär att så fort Bradley Mannings filer nått Wikileaks servrar, tar det inte lång tid innan en stor del av världens befolkning också tagit del av dem. Tillgången till denna information, och tekniken att sprida den ohämmat, gör att regeringar världen över mer och mer förlorar greppet om vad deras medborgare får reda på. En sådan förändring andas något väsentligt revolutionärt – en överföring av makten över informationen från eliten till folket, en transparensrevolution.
Samtidigt är elitens fiende, aktivisterna, inte en tydligt urskiljbar grupp. Dessa upprorsmän står inte på stadens torg med facklor och fanor utan kommer från hela världen, från alla samhällsklasser – och organiserar sig transnationellt. En sådan löpeldseffekt gör det extremt svårt för myndigheterna att göra motstånd när informationen väl läckt ut. Att straffa läckan kan verka kontraproduktivt för världens regeringar då sådana åtgärder målar upp aktivisterna som martyrer, och kan uppmana till mer motstånd.
Uppror på djupt vatten
Det kan låta som en positiv utveckling, vilket det i ett visst avseende är. Transparens, folkets insyn i makthavarnas procedurer, är något fundamentalt demokratiskt. På så sätt bör vi tacka tappra själar som Manning och Snowden som sätter sina liv på spel för att öka allmänhetens kunskap om statliga förehavanden. Samtidigt måste en mer filosofisk fråga väckas: Finns det information som bäst bör hållas hemlig? Detta är ståndpunkten hos de som kritiserar de nya aktivisterna, som anser att hemlighetsstämplingen existerar av en anledning.
I och med avslöjanden som Mannings är kontrollen över exakt vilken information som sprids väldigt vag, och följderna kan vara oväntade. Ett exempel på ett sådant fall uppstod när flertalet CIA-agenters hemliga identiteter röjdes av en serie läckta dokument under 2010 – en röjning som innebar att dessa människors liv försattes i direkt fara. Wikileaks hävdade senare att dessa dokument inte var tänkta att publiceras. Problemet med deras valda publikationsmedium, internet, är att det fungerar som en Pandoras ask – så fort något kommit ut, kan det aldrig hämtas tillbaka in igen. På så vis är den nya aktivismen för transparens inte helt riskfri – att ansvaret sedan kan vila i händerna på arga, osäkra och lättsinniga individer gör revolutionen labil.
Både Manning och Snowden har fått känna magnituden av sina handlingar, med den ene fast i en utdragen rättsprocess, och den andre på en världsomspännande flykt från sin regering. Det återstår att se om de blir martyrer för den nya rörelsen, om de kan inspirera fler till att utföra liknande dåd, eller om de kommer glömmas bort. Det är också möjligt att de inspirerar till ännu hårdare kontroll över hemlighetsstämplad information. Denna kamp mellan de som håller i makten och de som lever under den kommer med stor sannolikhet att intensifieras, och ha stort inflytande på den framtida demokratins utformning.
Av: Axel Dalman
Cover: Tung Nguyen
