Krig sprider sig på den eurasiska kontinenten, men det är inte krig mellan länder. De nya vapenmakterna är extremistgrupper. Västerländska nationalister på ena sidan och islamska extremister på den andra. De eggar på varandra i en våldsspiral och alla vi andra sitter fast emellan, desperat sökande efter en lösning. Så vad gör vi, när våld inte kan kväva våld?
Världen har ställts på ända det senaste decenniet. Den har blivit allt mindre tack vare globaliseringen, men samtidigt mer polariserad. Eller nja, vi har alltid varit väldigt olika, med våra språk, religioner, politiska system, kulturer och historiska bakgrunder. Men först nu, tack vare den nya globaliserade världsordningen, måste vi lära oss att förhålla oss till vandra på ett helt annat sätt. Folk flyger kors och tvärs över planeten för att tvinga igenom sin syn på vad som bör vara norm. I Afghanistan slåss ISAF-styrkorna från väst för att Talibanerna inte ska tvinga sin befolkning att leva enligt en strikt tolkning av islam, samtidigt som svenska muslimer flyger till Syrien för att ta del i det heliga kriget för ett islamskt kalifat. Samtidigt spränger islamister bussar i London, skjuter skolbarn i Pakistan, kidnappar cafébesökare i Sydney och mördar serietecknare i Paris.
De islamistiska rörelserna har växt, spridits och på sina ställen normaliserats runt om i den muslimska världen, utan tvekan som ett svar på västvärldens intervenerande i regionen. Från Nigerias Boko Haram och Somalias Al-Shabaab till Syriens Da’esh (ISIS) och Afghanistans och Pakistans talibaner. Olika grupper med olika agendor, men med några gemensamma nämnare. De vill förgöra västvärldens kulturella och imperialistiska förtryck och i dess ställe ”återinföra” den strikta muslimska kulturen som rådde under de islamska kalifatens storhetstid. När det var, hur det såg ut och huruvida det överensstämmer med dessa gruppers olika visioner kan diskuteras. De skyr i vilket fall få medel för att uppnå sina mål.
Så, miljontals människor tvingas på flykt från krig och många av dem hamnar i Europa. Här möts de av ett minst sagt kyligt mottagande, ty vi har också fått problem med extremister som drömmer om hur det var förr. UKIP, Front National, Gyllene Gryning och oräkneliga motsvarigheter sprider sig som maskrosor över hela Europa. De blommar och blåser över sina frön till grannarländerna, från Italien och Frankrike hela vägen upp till Sverige. Gamla bortglömda nazistiska, fascistiska och rasistiska rörelser har fått nytt liv och en ny fiende – islam.
Frågor om arbetarens rättigheter, länders skattesatser och jordklotets hälsa har fått ge upp sin plats i nyhetsflödet för frågor som begravdes tillsammans med Nazityskland. Inga bygglov för minareter i Schweiz, förbud mot burka i Frankrike och så vidare. I Sverige har inte SD fått så mycket friktion i lagböckerna (än?), men lagförslag har de gott om. Till exempel i höstas föreslog två riksdagsledamöter från SD att invandrare inte ska få ha dubbelt medborgarskap och vara tvungna att svära trohet till konungen och den svenska flaggan. Alla dessa lagar och attityder leder sedan oundvikligen till att minoriteter blir allt mer marginaliserade i samhället tills de når en brytpunkt och vänder sig mot det, och på så vis fortsätter vi kasta ved i våldets eld.
Nu har vi alltså två olika typer av extremistiska minoriteter som i mer än tio år har, med rädsla som bränsle, helt tagit över diskursen för den globala politiska agendan. Hur det blev såhär lämnar jag åt historikerna. Kanske var det vårt fel, troligtvis var det väl det. Nu spelar det ingen roll, för faktum är att FN-konventionen som skulle rädda mänskligheten börjar bli svår att se på horisonten. Det måste helt enkelt lösas!
Smartare människor än jag jobbar på det utan några vidare resultat och jag tänker inte påstå mig ha lösningen på ekvationen, men en variabel måste i min mening vara avhållsamhet. Vi kan inte fortsätta elda på varandra, det gör aldrig något bättre. Titta tillbaka i historien och se på Afghanistan och Iran, ända sedan oljan tog sin plats på världsmarknaden har västvärlden inte lämnat dem ifred. Islamiseringen i länder som dessa är, mer än något annat, en motreaktion på västerländsk imperialism. Därför måste det upphöra. Vi har alla visat oss vara starka och uthålliga krigare. Vi skulle kunna fortsätta kriga för evigt utan att någon för den sakens skull segrar. Lösningen har inte hittats på svärdets klinga, och nu är hög tid att utforska fler alternativ. Jag hoppas för allas skull att Europas folk, företag och inte minst politiker kan finna modet och förnuftet att visa avhållsamhet. Innan det är för sent.
