Av Linus Wahlberg & Simon Norin
Finns det rätt och fel? Finns det bra och dåliga beslut? Är vissa samhällen bättre än andra? För att påstå att det kan finnas ett sant idealsamhälle, en utopi som alla delar, verkar det som att dessa frågor måste besvaras, för vilket man måste ta sig an uppgiften att strukturera en objektiv moral då annars samma samhälle kan vara den enas utopi och den andras dystopi samtidigt. Kan man då strukturera en objektiv utopi? Många vänder sig mot detta påstående då det som sagt krävs en objektiv moral, något som kan tyckas omöjligt att formulera om man inte hänvisar till metafysiska väsen, argument om gud eller andra religiösa fundament.Vi vill dock föreslå att det är möjligt att strukturera en objektiv utopi genom att hänvisa till en objektiv moral som inte bygger på metafysiska fundament.
Vår mening är att debatten kring vad en objektiv moral är och vilka värden den bör förespråka har argumenterats till ad absurdum, svaret är nästan uppenbart och ligger rakt framför näsan på oss: upplevd positiv och negativ mental stimuli: njutning och lidande. Vi anser att frågan besvarades redan på 1700-talet av Jeremy Bentham:
“Nature has placed mankind under the governance of two sovereign masters, pain and pleasure. It is for them alone to point out what we ought to do, as well as to determine what we shall do.”
Det Bentham förordar är hedonistisk utilitarism, en av de äldsta teorierna om vad som är värdefullt i ett liv. Hedonismen påstår att de enda intrinsikala värdena, de värden som är värdefulla i sig, är mental njutning (pleasure) och lidande (pain). Allt annat, pengar, frihet, rättvisa, kärlek, hälsa etc. är instrumentella värden som får sitt värde av att de är medel för att få njutning och undvika lidande. Pengar anses värdefulla då det kan köpa saker som leder till njutning, frihet då vi har intuitionen att det möjliggör mer njutning än ofrihet och hälsa då det lindrar lidandet. Då dessa värden ofta producerar njutning är de lätt att inbilla sig att dessa har ett värde i sig självt, men det är viktigt att se saken för vad den faktiskt är, ett instrument för att nå det slutgiltiga målet, njutning.
Principen som följer av Benthams påstående är följande: Ett samhälle är en utopi, det bästa tänkbara samhället, om och endast om det samhället maximerar den totala andelen netto-njutning i samhället än alla andra alternativ. Således är ett samhälle en utopi om och endast om det följer denna avgränsade hedoutilitaristiska princip.
Hur bör då en utopi utformas utifrån denna princip? Enkelt sett bör utopin maximera netto-njutningen bland alla dess nuvarande och framtida invånare, vilket skiljer sig från andra förslag till utopier som förespråkar andra värden som intrinsikalt värdefulla. Men är det rimligt för dessa andra föreslagna utopier och medföljande teorier att förespråka andra värden än njutning som intrinsikalt positiva värden? Vad är det som gör rättvisa, jämlikhet eller frihet mer eller lika värdefullt som njutning? Vad föredrar du? Skulle du vilja leva i ett samhälle där du till exempel är totalt jämlik men lever i ständig misär? Eller ett samhälle där du och alla är totalt ojämlika men alla lever i ständig extas? Du kan såklart byta ut värdet jämlikhet med vilket värde (och i vilken grad) du vill, frihet, rättvisa, kunskap och så vidare. I vår mening bör man rimligen alltid föredra samhället där vi har det så bra som möjligt. Detta är ytterligare evidens på att dessa andra föreslagna värden endast är instrumentella värden, de är endast instrument för att nå det högre värdet, njutning.
Detta påstående är dock kontroversiellt; teoretiker som Rawls, Dworkin och Sen har explicit försökt redogöra för problematiken med en utilitaristisk fördelningsprincip men vi biter i kulan och vill påstå att dessa alternativ leder till värre motbjudande slutsatser och ointuitiva reslutat än vårt alternativ. Sanningshalten i vårt påstående går ytterligare att stärka genom ett tankeexperiment: Tänk dig en värld där ingen kan uppleva njutning eller lidande, hur hade vi då uppfattat det normativa värdet på en handling? Detta hade såklart varit omöjligt. Allting hade varit grått, vi hade inte brytt oss om värdet på en handling då vi inte upplever någon njutning eller lidande som helst ifrån konsekvensen (eller intentionen) av handlingen. Hela konceptet av moral hade således inte existerat om vi inte upplever njutning eller lidande. Njutning och lidande är i våran mening lika nödvändiga villkor för konceptet moral som ljuset är för att se. Detta innebär att dessa mentala stimuli har manifesterat hela konceptet vi idag kallar för moral. Således är dessa två värden både grundläggande och uteslutande för det som är moraliskt relevant. Hela konceptet av moral tycks då existera på grund av upplevd njutning eller lidande, därmed måste det följa att Bentham hade rätt.
Trots att olika teoretiker förordar olika metoder för att nå det de tror kommer leda till ett så bra samhälle som möjligt är slutmålet alltid detsamma, att skapa ett samhälle där ens föredragna värde maximeras eller där en avvägning mellan flera värden sker. Dessa teorier är till synes även oense om vad detta värde är, men vi påstår att de i grunden i själva verket inte är det. Alla värden kan i slutändan härledas till att de förespråkas för att maximera njutning och minimera lidande. Varför bejakar libertarianen individuell frihet? Varför bejakar socialisten jämlikhet? Varför bejakar nazismen en homogen ras? Varför bejakar antirasisten en värld utan rasism? Jo, i vår mening, i tron om att detta leder till ett samhälle där njutningen maximeras och lidandet minimeras. Då dessa andra värden ofta brukar producera och leda till en upplevd njutning är det lätt att bli bländad av illusionen om att dessa värden faktiskt har ett värde i sig självt, men den värdefulla njutningen som skapas av dessa, i vår mening, instrumentella värden, göra synen grumlig av vad det är som faktiskt innehar ett värde i sig självt. Det verkar som att konkurrerande teorier endast är oense om hur vi når detta samhällsideal, men idealet är alltid det samma, ett samhälle där netto-njutningen maximeras.
Av Linus Wahlberg & Simon Norin
Illustration: Hilda Hedberg
