Av Leonard Bektas
Vad innebär det att vara svensk? Det är en fråga jag ställer mig själv ibland, speciellt med tanke på min bakgrund. Min far är född i sydöstra Turkiet till en syriansk mor och en armenisk far. De tvingades fly Turkiet på grund av etnoreligiöst förtryck och kom så småningom till Sverige. Väl i Sverige träffade han min finsk-svenska mor i Västerås, där jag är uppväxt. Jag skulle kalla mig själv svensk-syrian, för enkelhetens skull, men jag är i och med det också svensk. Jag valde därför att intervjua andra människor i min ålder med bakgrund i Mellanöstern och Nordafrika för att få fler perspektiv på vad det innebär att vara svensk.
Jag pratade med tre kvinnor och tre män om just detta för att få en inblick i deras uppväxt och erfarenheter kring svenskhet och hur det är att vara svensk med annan etnisk bakgrund i Sverige idag. Frågorna jag utgick från var: Kallar du dig själv svensk? Vad innebär det att vara svensk för dig? och hur är det att vara icke-etnisk svensk i Sverige idag?
Ett scenario som de flesta kände igen sig i var att inte ses som svensk i Sverige, men att betraktas som svensk av släkten i det så kallade ”hemlandet”. Något som ganska smart benämndes som mellanförskap av Zakaria, en av de intervjuade. Detta är något jag personligen inte riktigt kan känna igen mig i eftersom hela min släkt flydde samtidigt, vilket lett till att jag inte har några direkta blodsband till Tur Abdin, regionen där min far föddes. Att inte ses som riktig svensk i Sverige kan knytas till något som nästan alla hade upplevt – elefanten i rummet – rasismen. Alla de intervjuade nämnde att de upplevt rasism på ett eller annat sätt.
Detta fick mig att tänka tillbaka på en dag i åttondeklass år 2014. Vi förberedde oss för en klassdebatt på samhällskunskapen och jag satt och lyssnade på en av grupperna vi skulle debattera mot. Plötsligt så vänder sig en kompis mot mig och utbrister ”Vad gör du? Sluta lyssna på oss! Jävla blandras!”. Detta var såklart en referens till mitt blandade ursprung. Hela klassen blev tyst och kollade på honom och någon utbrast ”rasist”. Läraren konfronterade min kompis direkt med ”Nu får du förklara dig”. Han satt där stammande och fick fram något i stil med ”Ehhm, jag skämtade bara, jag menade det inte”. För att förtydliga, jag menar inte att Sverige skulle vara ett så kallat rasistiskt land. Jag menar att det finns rasism i Sverige, som måste konfronteras.
För att summera vill jag poängtera hur glad jag är över att vara svensk, vilket de flesta som jag intervjuade också uttryckte glädje över. Jag är dock stolt över mitt ursprung vilket inte borde ses som en motsättning till min svenska identitet. Under intervjun med Zakaria kom vi fram till att vi borde sträva efter att göra ordet lika inkluderande som ordet amerikan. På samma sätt som man kan vara Italian American så ska man också kunna vara svensk-syrian, svensk-colombian, eller svensk-ivorian.
Avslutningsvis så tror jag inte att vi kommer kunna definiera svenskhet i absoluta termer, och det är det inte meningen att vi ska göra. Jag är dock av övertygelsen att ett land där alla känner sig inkluderade, är ett land där befolkningen mår bättre, vilket i sin tur innebär att landet i sin helhet mår bättre. Denna attityd demonstrerade min lärare och klass under den där samhällskunskapslektionen i åttan år 2014, när de konfronterade rasism och försvarade min värdighet.
Av Leonard Bektas
Illustration: Jonathan Petersson
