Av Alice Axelsson
I år, år 2020, är det sex år sedan jag tog studenten. Då såg jag fram emot att börja jobba och tjäna egna pengar. Det första året hade jag diverse ströjobb, inga höjdarjobb – men tanken var ju inte att jag skulle jobba på någon av platserna för evigt. Mina äldre släktingar gav mig en generös mängd med goda råd om hur jag skulle strukturera mitt liv. Trots att alla råd de gav var av godo, stjälpte det snarare än hjälpte mig. En släkting sa att jag måste rita upp en fast femårsplan – annars skulle mitt liv gå “käpprätt åt helsefyr”. Redan där kände jag rädslan för att hela mitt liv skulle gå åt pipsvängen om jag inte bestämde mig och gjorde upp den där femårsplanen. Problemet var att jag inte ens visste var jag ville vara om fem år.
Det är alltid enklare att se framtiden flera år framöver, men att planera de åren är inte lika lätt. Som barn hade jag målat upp en väldigt enkel, fullkomligt realistisk och genomförbar framtid för mitt tjugofemåriga jag. Jag skulle ha en framgångsrik karriär, hus på landet, vara gift och ha barn. (För att snabbspola till idag kan jag berätta att jag var något frikostig med förväntningarna på mig själv.) Som nittonåring stod jag där, alldeles vuxen och färdig att fatta egna beslut om min kommande framtid, med stora drömmar om vad jag ville bli. Så kom alla de där råden, och det som fick mitt mod att slutligen brista var när en släkting berättade att hon kände en kille som delade min dröm och hade försökt att följa den, men att det “inte blev något av honom”. Efter de orden kändes det som om det var bäst att ge upp min dröm och satsa på något annat.
De vuxna omkring mig under min barndom och tonårstid har alltid värderat arbete över studier, vilket kanske låter konstigt – men det är en fråga om stabilitet. I deras ögon är ett lågavlönat, men fast arbete bättre än att studera, skuldsätta sig och sedan kanske få jobb. Samtidigt har alla pengar jag tjänat på ströjobben tagit slut, och de jobb jag haft har inte varit det jag egentligen sökt efter.
Deras råd gavs i all välmening, men de kom från människor som vigt sina liv åt sin pension. De har gått, och går till arbeten varje dag, för att de föreställt sig själva lyckliga när de en dag slutar jobba för gott. Många av dem har blivit förbittrade av sina arbeten, eller hunnit bli utbrända innan pensionen. Just utbrändhet är något som enligt Arbetsmiljöverket har blivit allt vanligare i Sverige. Utbrändhet beror på för hög och kontinuerlig stress under en längre tid, och har man en gång blivit utbränd är det svårt att återhämta sig. Detta drabbar även fler och fler unga, och antalet unga i utbrändhet har ökat kraftigt de senaste trettio åren. Enligt Världshälsoorganisationen (WHO) beror detta till stor del på att unga idag är så fokuserade på sitt skolarbete. I jämförelse med resten av Norden ligger Sverige sämst till på listan.
Vår mentalitet mot arbete håller dock på att förändras. Idag väljer allt fler unga arbeten som inte enbart leder till en bra lön, utan som även känns värdefulla på ett icke-materiellt sätt. Därmed har ett stort steg tagits från tidigare generationers syn på arbete, där tidigare prioriteringar fokuserade på att tjäna pengar och bygga upp ett hem. Idag, sex år efter alla goda råd som jag egentligen inte behövde, förstår jag hur dessa två världar har krockat. Det enda rådet jag fick från mina släktingar var att tjäna pengar på ett fast jobb, men ingen av dem nämnde att det ska kännas bra att gå till jobbet. Varför de inte nämnt det kan bero på att dåtidens Sverige, och Sverige idag, är två helt olika platser. För bara några decennier sedan såg vardagen väldigt annorlunda ut. Det är två världar som inte förstår varandra för att det helt enkelt har gått för fort. Denna kluvna mentalitet kanske till och med kan vara orsaken till att antalet deprimerade ungdomar ökat de senaste trettio åren.
Det man behöver ha i åtanke är att arbete, ja, till och med drömjobbet, är just ett arbete och inte känns fantastiskt varje dag. Då är det desto viktigare att det man gör är meningsfullt. Annars kvarstår risken att tiden på arbetsplatsen känns som förlorad tid, och pensionen förblir det enda man ser fram emot. Man måste ha i åtanke att varje timme som går ut på att tjäna pengar är en timme förlorad fritid. När jag och min mamma pratar om att följa sina drömmar, brukar hon citera en dikt av Verner von Heidenstam som heter Åkallan och löfte. Den lyder:
”Det är stoltare våga sitt tärningskast,
än tyna med slocknande låge.
Det är skönare lyss till en sträng, som brast,
än att aldrig spänna en båge.”
Illustration: Merle Daliah
Alice Axelsson is from the small town of Eskilstuna, born and bred. She is an animal lover, and unintended plant serial killer. Dogs love her, and cats are indifferent to her despite her best intentions.
