Av Jessika Larsson
Alien I
En grön hand sträcker sig efter ett glas vatten. Den gröna handen för vattenglaset till en abnormt stor mun och dricker. De stora ögonen på det stora ovala huvudet stirrar sig omkring. Vart har hen hamnat? Innan var hen ju bland sina vänner och sin familj, nu sitter den stora gröna varelsen istället i ett lite för litet rum, ensam, dricker vatten och känner sig som den mest bortkomna varelsen i universum. Varelsen tittar ut, det ser kallt ut, vita små flingor singlar ner från himlen och landar på den stelfrusna marken. Varelsen har aldrig tidigare sett sådana små vita flingor, det ser fint ut. Två andra varelser rör sig där ute, de liknar inte den gröna varelsen alls, de har en annan hudfärg, deras kroppar ser mindre ut och de håller i konstiga saker, små lysande skärmar. De står bredvid varandra, men de tittar bara på sina lysande skärmar. Vad konstigt, tycker varelsen, varför umgås de inte med varandra? Gillar jordbor inte att prata med varandra? Varelsen har ju läst att de ska vara flockdjur.
Varelsen blir med ens nyfiken och förflyttar sig närmare dörren. Hen grabbar tag i handtaget med sin gröna hand och tar sig ut genom dörren med lite för stora steg. Hen känner med ens kylan komma insipprandes genom de lager av tyg hen har på sig. De kalla små flingorna smälter på det stora gröna ovala huvudet. Varelsen tar några steg för att säga hej till de andra varelserna hen hade sett från det lilla fönstret. Det kommer en vind och de små kalla flingorna virvlar omkring runt varelsen, varelsen försöker le och vinkar. De andra små varelserna ser den gröna varelsen komma och får med ens skräck i sina små ögon, skriker till och springer iväg i ilande fart. Varelsen sänker sakta sin gröna hand, leendet försvinner och ner trillar tårar stora som tefat. Varelsen ville ju bara prata med någon, med de andra blev tydligen rädda för hen. Ordet som varelsen hade hört de skrika ekade i huvudet: “Alien”. Vad än nu en Alien var för något så är det något hemskt förstod den gröna varelsen. Tydligen var den gröna varelsen hemsk. Varelsen står stilla och låter de små kalla flingorna falla omkring sig allt snabbare, kylan blir allt mer påträngande och de stora tårarna har fryst till is längst kinderna. Varelsen suckar djupt och vänder sig om och går in i den förfallna byggnaden igen. Varför blir det alltid så här, varför blir alla rädda för hen, hen är faktiskt inte farlig, bara annorlunda.
Alien II
Varelsen sitter i en nedgången byggnad med graffiti på, en betongbyggnad lika grå och tråkig som vädret. Hon har nyligen kommit till vårt kalla land från ett annat land utanför Europa, men ibland känns det som om hon lika gärna kunde kommit från yttre rymden. När hon pratar med folk i vårt land tittar alla bara sig besvärat omkring, varför pratar denna flicka med bruten svenska med mig? Sedan tittar de ner på sina mobiltelefoner igen, scrollar Instagram. Vissa stirrar till och med på hennes hud, ser anklagande ut, kastar ur sig diverse glåpord. Hon känner sig ovälkommen och till besvär här, inte alls vad hon är van vid.
Hon tittar upp mot himlen och försöker föreställa sig sitt förra hem, där människor umgicks och sjöng med varandra, där det fanns färger, kryddor, lukter, men där det också föll bomber istället för snö. Hon hade nog inte levt om hon inte hade flytt, det vet hon. Flytt genom öknen, bergen och havet. Men till vilket pris? Hon vill bara känna att hon hör hemma, hon trodde så starkt att hon skulle höra hemma. Hon hade hört om vårt land där alla har det bra, där inga bomber faller och där frihet och jämlikhet är ett måste. Men hon passar inte in och hon vet inte riktigt när eller om hon kommer att göra det i vårt land. I ett land där människorna är lika kalla och likgiltiga som stenar, där ingen bryr sig om någon annan än sig själv. Hon ses inte ens som mänsklig i sann bemärkelse här. Hon ses som en belastning, en siffra, något jobbigt, hotfullt, kriminellt. Hon hade lika gärna kunnat vara en Alien från en annan planet, nedsänd hit för att förstöra vårt land. Det är i alla fall så det känns ibland. Varelsen suckar och stirrar ut igen, snöflingorna faller obarmhärtigt ner på marken, lika kalla som vårt land, lika kalla som världen.
Illustration: Merle Ecker
Skribent: Jessika Larsson
