Av Nelly Kapurdova
Sofia, Bulgarien, vintern 2013. Omkring hundra tusen demonstranter står utanför parlamentet och på Örnbron, som fortfarande är ett symboliskt monument för folkets frihetslängtan efter socialismens fall på 90-talet. Men i januari 2013 finns ingen frihetskänsla kvar.
Det känns som om ingen tar ansvar för korruptionsskandalerna inom de energirelaterade verksamheterna i landet. I kylan börjar det bulgariska folket protestera i form av självbränning mitt på gatan. Anledningen är de höga elpriserna som tar upp nästan halva lönen för en vanlig person. De utredande medierna upptäcker senare att energimarknaden i allmänhet har hanterats dåligt av de privata företagen. En folkomröstning hålls angående omstart av landets kärnkraftverk, ett projekt som inte är av nationellt intresse, enligt Bivola, en oberoende bulgarisk mediekanal. Väldigt lågt valdeltagande visade att det inte finns någon tillit till de statliga myndigheterna, den demokratiska processen eller de privata utländska energiföretagen.
Syftet med denna artikel är att ge en överblick över hur energiprojekt placerar östeuropeiska länder i en beroendeställning, särskilt gentemot Ryssland. Efter annekteringen av Krim 2014 blev energifrågan prioriterad av NATO och i FN. Tvisterna om gasförsörjning mellan Ryssland och Ukraina resulterade i diplomatisk turbulens även inom EU. Som ett svar på rapporten om klimatkrisen från 2018, Global warming of 1.5 degrees, har FN skrivit att det ska byggas fler kärnkraftverk. Men tanken att det för närvarande är en bra lösning med kärnenergi, eller gas från andra länder, betyder olika saker för Väst- och Östeuropa. För Västeuropa betyder det lägre elpriser och en chans till utveckling mot mer naturvänliga metoder. För Östeuropa ses det snarare som en utländsk intervention som ger ökat utländskt ekonomiskt och geopolitiskt inflytande. Öststaterna måste välja om de ska följa FN:s och EU:s rekommendationer, eller kräva mer självständighet.
Rysslands utrikespolitik strävar efter hegemoni genom energiinflytande, särskilt i Östeuropa. Västeuropa försöker snarare påverka Östeuropas politik genom stora projekt baserade på förhandlingar mellan alla intressenter, såsom civilsamhället och miljöorganisationer, samt genomskinlighet och skydd mot falsk information. En öppen handelsmarknad, bindande kontrakt och gemensamma projekt är EU:s svar på hur man ska få ett slut på det offensiva beteendet från Moskvas håll.
Energiresurser har visat sig vara en nyckelfaktor till starkt ryskt inflytande i Ukraina, vilket exemplifieras av situationen 2014. Kiev planerade energisjälvständighet från Ryssland och anslutning till NATO och EU. Mellan 2011 och 2013 minskade Yanukovychs regering importen av gas från 45 bcm till 28 bcm med planen att slutlingen stoppa rysk gasförsörjning helt. Ukrainas energisjälvständighet var planerad att börja 2035 med hjälp av Krims strategiska gas- och oljebehållare. Men i och med annektering av Krim 2014 tog det ryska gasföretaget Gazprom över det ukrainska företag som kontrollerade den tredje största fyndigheten av gas i Europa. Ukrainas energisituation har således blivit mer prekär.
Bulgarien, beläget strategisk som en gräns mellan Turkiet och EU, och mellan det ryska och europeiska inflytandet, är ett land präglat av bristfällig förvaltning inom energisektorn, och även monopol på gas från öst. Två stora nationella projekt – South Stream och kärnkraftverket Belene – kunde ha blivit realiserade, men på grund av bland annat bristande kvalitetskontroll och stort inflytande från EU-orienterade miljöorganisationer är projekten stillastående. South Stream avslutades helt efter 8 års planering, då det visade sig vara inkompatibelt med det tredje inre marknadspaketet för el och gas, ett lagstiftande paket föreslaget av Europeiska kommissionen 2007 för att säkra en konkurrenskraftig och hållbar energiförsörjning. Paketet skulle tillåta andra aktörer att använda gasrören, och därmed undvika att någon aktör gavs monopol över energisektorn. Denna policy avvisades av Gazprom. Propaganda från pro-ryska aktörer, miljöorganisationer och partimedlemmar är fortfarande vitt utspridd i Bulgarien och innehåller ofta missvisande information. En välinformerad åsikt baserad på fakta är svår att hitta.
Vidare är kärnkraften i Bulgarien ett problem för den statliga ekonomin och civilsamhället på grund av utmaningar med transparens, korruptionsmisstankar och bristfällig statlig förvaltning. Enligt Bulgariens energiminister mellan 2009 och 2012, Traycho Traykov, skulle kärnkraftverket Belene innebära en finansiell katastrof som aldrig skulle kunna betala tillbaka regeringens investeringar. Under åren som minister försökte han förhandla till sig lägre priser på gas från Moskva, och även lägre priser på konstruktionen av kärnkraftverket. Traykov avskedades av premiärministern samma månad som chefen för Bulgariens National Electricity Company Krasimir Parvanov skrev under ett officiellt dokument som band företaget till ett löfte om att betala en viss summa pengar, helt utan Traykovs tillåtelse. Resultatet blev att staten behövde betala omkring 550 miljoner euro efter ett domslut i Geneve. I början av 2019 la Traykov till att Rosatom, ett ryskt statligt bolag, tänkte upprepa situationen i Ukraina genom att investera i ett misslyckat projekt som skulle tvinga den bulgariska staten att betala fakturan med ränta, en skuggig verksamhet som ytterligare skulle skada statens legitimitet.
Östeuropeiska länder som uppvisar särskilt höga nivåer av korruption, bedrägerier i offentliga upphandlingar och bristande demokratiska värden är i fara när det gäller stora projekt med utländska investerare. Detta gäller för alla länder som, likt Ukraina och Bulgarien, är beroende av utländska företag för energi. Dessa energiprojekt är en ny strategi för inflytande på den utrikespolitiska scenen för både Bryssel och Moskva.
Bryssel offrade Ukrainas ekonomiska stabilitet när Gazprom började utpressa Kiev under annekteringen av Krim för att hindra en stegring i aggressionen från Moskva. Sammanfattningsvis bör energi endast vara ett ekonomiskt projekt, och aldrig ett förhandlingsverktyg. Annars kommer det aldrig skapas utrymme för demokratin att växa, och där öststater kan vinna politiskt oberoende.
Nelly Kapurdova did her studies in political sciences at New Bulgarian University, Sciences Po in Grenoble and University of Konstanz. During that period she took interest in youth policies as she wanted to be a part of the civil society in Bulgaria so she became involved in youth work for multiple youth organizations as a volunteer and as an analyst.
Illustration: Nicole Nordström
