Av Selma Brodrej
Medikaliseringen av kvinnokroppen har en lång historia som går tillbaka till antikens fysiker och tänkare. Hippokrates, ofta beskriven som läkekonstens fader, förklarade kvinnors ”starka humörsvängningar” som en konsekvens av att livmodern vandrade runt inuti kvinnokroppen. Detta tillstånd benämnde Hippokrates som hysteri, ett begrepp inspirerat av det grekiska ordet för livmoder, hystera. Att hysterin blev så inkorporerad i kvinnligheten kom att leda till att den länge ansågs vara en exklusiv “kvinnosjukdom” som män, fascinerande nog, verkade vara immuna mot.
Hippokrates var inte ensam om att måla upp kvinnans beteende som styrt av hennes kön, utan idén vidareutvecklades bland annat av engelska läkare under senare halvan av 1800-talet. Idéhistorikern Karin Johannisson beskriver i sin bok Den mörka kontinenten, att det ökade medicinska intresset för kvinnokroppen under 1800-talet och framåt bland annat var ett svar på de nya kvinnorörelserna som började mobilisera runtom i Europa: “behovet att i biologiska termer kodifiera kvinnans underordning intensifierades i samma ögonblick som hon började kräva större frihet”. Argument baserade på “vetenskap” blev en effektiv metod för att rättfärdiga patriarkala strukturer. Ett exempel är Edward Clarkes verk Sex in education från 1873, där han argumenterar för att kvinnor bör begränsas från högre utbildning av hälsoskäl.
Detta eskalerade till något Johannisson kallar en gynekologisering av kvinnan. Denna gynekologisering innebar en föreställning om att de så kallade kvinnosjukdomarna, både psykiska och fysiska, direkt eller indirekt gick att förklara gynekologiskt. Hysterin, som redan hade en historisk koppling till livmodern, blev extra populär att behandla med gynekologiska metoder. Dessa behandlingar var ofta aggressiva och involverade kirurgiska ingrepp och elmetoder.
Vad hysteri innebar rent konkret är svårt att säga. Diagnosen var vag och symptomen har varierat beroende på kontext. Klassiska karaktärsdrag hos den hysteriska kvinnan har dock alltid varit kopplade till hennes sexualitet som på olika sätt, beroende på sammanhanget, uppfattats som avvikande från normen. Kvinnans ”okontrollerade känsloliv” har också varit centralt.
Hysteridiagnosens primetime var mellan 1870 och första världskriget. Medan brittiska och franska män koloniserade Afrika, krigade och sålde slavar uppfattades kvinnor i London och Paris som i behov av behandling på grunder som var avsevärt mindre dramatiska. Vilka som diagnostiserades med hysteri berodde inte bara på kön utan var även i högsta grad en klassfråga. De hysteriska patienterna kom ofta från de övre samhällsskikten och sjukdomen hade hög status bland manliga läkare. Neurologen Jean Martin Charcot var en av dem som intresserade sig för sjukdomen. På Salpêtriéresjukhuset i Paris skapade han en klinik för hysteriska kvinnor kring 1880. Charcot utförde experiment på sina kvinnliga patienter där han genom att hypnotisera dem försökte framkalla hysteriattacker. Dessa experiment gjordes ofta framför en publik och var populära attraktioner som lockade framstående akademiker, till exempel ska både Freud och Strindberg ha besökt Charcots experimentella föreställningar. På bilder från dessa shower ser man den sjuka kvinnan, ofta avklädd och i erotiska poser, omringad av män som granskar med skräckblandad fascination.
I London användes andra metoder för att bota hysterin. Det sades bland annat att diagnosen var ett svar på sexuell understimulans och att kvinnorna därför var i behov av orgasmer. Detvar i ljuset av detta som vibratorn uppfanns. Inte som en del av en sexuell frigörelse, utan tvärtom, som ännu ett uttryck för manlig kontroll av den kvinnliga sexualiteten.
Filosofen Michel Foucault argumenterar för att ordens betydelse inte bara beror på vad som sägs utan även vem som säger det och hur saker framställs. Han menar att diskurserna vi rör oss i konstruerar vår uppfattning av verkligheten och att sexualiteten i sig är just en social konstruktion. Enligt Foucault har ”hysteriseringen” av kvinnan historiskt varit en typ av repressivt maktutövande. Än idag finns ett systematiskt förakt för känslor och beteenden som går att koppla till den förlegade hysteridiagnosen. Idealkvinnan ska vara okomplicerad och rationell, inte för krävande eller känslostyrd. Att vara glad framställs ofta som ett permanent personlighetsdrag, något idealkvinnan ska vara konstant, istället för vad det egentligen är: en känsla, ett tillstånd som kommer och går.
Frågan är vad denna förenklade bild gör med oss, vad händer när vi inte lyckas uppnå det? Jag tänker på männen jag swipear förbi på Tinder, sökandes efter “en skön tjej”: finns hon? Kommer de att hitta henne? Är vi inte mer komplexa varelser än så? Ibland lyckliga, härliga, sprudlande men också tvärtom: ledsna, arga, irrationella. Inte det ena eller det andra utan oftast både och. Kvinnokroppen rymmer så mycket mer än vad den förväntas göra. Karin Johannisson menar att den kvinnliga sjukrollen inte bara är intressant i sig utan även speglar ett helt samhälle och en hel kultur. Frågan är vad dagens gränsdragningar mellan det friska och det sjuka, det normala och det avvikande, säger om vår tid?
Av Selma Brodrej
Bild: Melinda Nilsson
