Av Frida Ingemarsson
I mikronationen och Furstendömet Lorenzburg härskar Hans Serena Höghet Prins Freï von Fräähsen. Vid sidan av sitt prinsämbete arbetar han med konstprojekt om individens suveräna rätt till sin egen berättelse och identitet.
– Landet befinner sig i lekdimensionen – i dimensionen ”det var en gång”, förklarar Prinsen. Och med ärtans avgörande kraft som ledstjärna tar han medborgarna framåt i skapandet av en gemensam historia och tradition.
Men vad är egentligen en mikronation? Det finns lika många definitioner som det finns mikrostatsöverhuvuden. Lorenzburg är en mikronation vars gränser sammanfaller med stadsdelen Lorensberg i Karlstad, men nationen gör inga suveräna anspråk på territoriet. I en bred definition av begreppet kan alla utropade stater som inte erkänts av någon annan erkänd stat och vars självständighetsanspråk inte kommer att tas på allvar av världssamfundet inom en överskådlig framtid inräknas. Dessutom bör de vara ytterst små till storleken eller åtminstone inte göra anspråk på något geografiskt område.
Varje dag utropas en ny nation och lika ofta faller en annan i glömska. Seriositetsgraden sträcker sig från faktiska försök till libertarianska fristäder och skatteparadis till statsbildningar av uttråkade nättroll i syfte att ”invadera” en annan nations virtuella territorium. Prins Freï berättar att det inte är helt ovanligt med krigsförklaringar i Lorenzburgs inkorg, oftast från unga killar som kallar sig för kejsare över hela världen och som ibland är tillräckligt duktiga hackers för att lyckas stänga ned hemsidan.
Fenomenet mikronationer kan härledas så långt tillbaka som till 1500-talet och de piratsamhällen som byggdes upp runt norra Afrikas kust.
En av världens äldsta ännu existerande mikronationer är Konungariket Redonda som ska ha utropats redan 1865, då en engelsman krönte sin son till Kung av ön Redonda. Den fysiska platsen, ön Redonda, är dock formellt en del av östaten Antigua och Barbuda i Västindien och mikronationen har snarare figurerat i Kung M. P. Shiels böcker och inom de författarkretsar där kungatiteln vandrat vidare. Idag gör fyra personer anspråk på titeln och 2007 hävdade en pub i Southhampton sig vara Redondas ambassad – allt för att kringgå brittisk lag och därmed undvika det nyligen införda rökförbudet.
En inte fullt så gammal mikronation är det mer välkända Elgaland-Vargaland som skapades 1992 av konstnärsduon Carl Michael von Hausswolff och Leif Elggrens. Samtidigt som de utropade staten annekterade de även alla världens landgränser och ingenmansland däremellan, inklusive territorium där ”en känsla av gränslöshet infinner sig” – till exempel internet och gränslandet mellan sömn och vaket tillstånd.
Lonely Planet gav mikronationer viss status i och med utgivningen av Micronations: The Lonely Planet guide to Home-Made Nations, där 31 mer seriösa mikronationer beskrivs. Bland dem finns liberala Christiania i Köpenhamn och det ökända Sealand. Den sistnämnda utgörs av en havsplattform utanför Storbritanniens ostkust som användes under andra världskriget men övertogs av radiopirater på 60-talet då de utropade en egen stat. Sealand åtalades 1968 för att ha avfyrat skott mot ett brittiskt fartyg men blev friade av domstolen eftersom plattformen ligger utanför den brittiska territorialvattengänsen, där brittisk lag inte gäller. Detta har Sealand tolkat som ett erkännande av den egna staten.
Finns ett mikronationellt världssamfund? Med internets intåg har mikronationer fått lättare att hävda sin suveränitet gentemot varandra, locka medborgare och knyta kontakter. Där utvecklas diplomatiska relationer och intermikronationella samarbeten. Där skrivs klimatavtal och konventioner om mänskliga rättigheter. Där införs sanktioner och bojkotter mot de som inte sköter sig.
– Nationer är ju konstruerade fenomen som konstruerats av människor. Egentligen är de ju bara narrativ och berättelser som människor ligger bakom, då är det inte konstigt att samma problem uppstår i båda världar, säger Prins Freï.
Senast uppstod en konflikt mellan flera mikronationer och The Empire of Pavlov, till största delen beläget i Ukraina. De var uttryckligen rasistiska, sexistiska och homofoba mot andra mikronationer vilket ledde till en stor social bojkott där deras förehavanden möttes av total tystnad.
– De var rikta nättroll helt enkelt, beskriver Prins Freï. Vi firade med bubbel när de försvann, haha.
Efter åtskilliga besök på diverse mikronationers hemsidor kan jag inte undgå att de allra flesta är monarkier och belägna i västerländska demokratier. En av de större samlingsgrupperna på facebook för mikronationer säger sig drivas “diktatoriskt – inte demokratiskt!”, men värnar samtidigt om de mänskliga rättigheterna.
– Mikronationalister är ökänt individualistiska, säger Prins Freï. Att de allra flesta är monarkier beror nog på att det helt enkelt är roligare, tror han.
Men att upprätta en mikronation är inte bara skoj och lek.
Jag har fått många förfrågningar om medborgarskap från folk på flykt som hoppas på ett liv i Europa och sånt måste man hantera väldigt försiktigt. Det finns många mikronationer som accepterar dessa förfrågningar bara för att få upp medborgarantalet.
I boken How to start your own country skriver författaren Erwin Strauss att det fina med att starta sin egen nation är att man inte längre kan hållas ansvarig för något man själv haft liten möjlighet att påverka. På så sätt kan den som startat sitt eget land somna gott om kvällen med vetskapen om att hens land inte säljer vapen till diktaturer, eller liknande.
Prins Freï tycker att en person som utropar en mikronation av den anledningen istället borde fundera på att själv bli politiker. Men hans Lorenzburg är också en smula politiskt, om än inte så påtagligt. Det är en kritik mot det postmoderna samhället, vilket han menar har tömts på värde och mening och där varje människa blir en ö.
Vår stora utmaning är att hitta tillbaka till relation och solidaritet, self compassion och att inte driva sig själv så hårt.
Han påpekar också att den som utropar en mikronation i syfte att förkasta den traditionella staten måste ha i åtanke att det finns människor som gör allt de kan för att få tillhöra en stat. Att utropa en stat bara för att man kan och tycker att det är kul är ett slag i ansiktet för den som står utan stat.
Oavsett vilken intentionen med bildandet av en mikronation är kan man inte undgå att det väcker frågor om statens legitimitet och existens. Kanske kan mikronationer ses som det yttersta uttrycket av demokrati och yttrandefrihet.
Många mikronationella statsöverhuvuden har glimten i ögat, medan andra tar ytterst seriöst på sin roll. Prins Freï ser sig själv som en sorts spelledare av Lorenzburg. Det är svårt att veta hur man ska förhålla sig till mikronationer – är de långvariga lajv eller på riktigt? Kanske är det just det som är poängen; en sorts satir på hur vi förhåller oss till de “riktiga” staterna.
Skribenten Frida Ingemarsson har baserat artikeln på sin intervju med statsöverhuvudet för mikronationen Lorenzburg, Prins Freï von Fräähsen.
