Varje tid och varje plats på Kuba har ett eget soundtrack. Det är en ström av ljud som aldrig sinar utan bara skiftar färg och form. Det råder ett ständigt liv. Tuppars galande väcker kvarteren till liv medan dagen ännu smyger på tåspetsarna. Barn spelar baseball mellan husväggarna, bilar tutar och musikfragment flimrar förbi likt solkatter smiter runt hörnen. Rörelse, men samtidigt ett lugn över gatorna. Det finns en mjukhet och en trygghet i atmosfären som nästan går att ta på.
Men ändå, en olustkänsla. En känsla som smyger sig på, genom spruckna, pastellfärgade fasader, och inpå skinnet. Det är något som inte stämmer. I allt det varma och livfulla finns också något frustrerat. De flestas ögon lyser varma och stolta, men ibland blixtrar det förbi en glimt av desperation, en blinkning som avslöjar ett flyktigt sökande efter något annat, ett ansikte som vänder sig bort i modfälldhet.
Kubanerna lever i något slags dynamiskt motsatsförhållande. I dubbla världar som bara delvis går ihop. Jag föreställer mig att om man ritat upp regimens föreställning om landet respektive det kubanska folkets vardag som varsin cirkel i ett venndiagram – hade de bara överlappat lite grann. Det man hör på ena platsen motsäger vad som sägs på den andra. Sällan har jag varit tvungen pröva och ompröva min uppfattning så ständigt och så mycket som i Kuba.
Vi befinner oss på myndigheten CENESEX¹ för ett officiellt besök. Vi bemöts varmt och välkomnande. Kvinnan som tar emot oss är vänlig, kompetent och engelsktalande. Arbetet de gör är viktigt, i synnerhet för kvinnor och HBTQ-personer. De håller till i en vacker gammal byggnad omgärdad av växtlighet, och innanför finns en ännu vackrare liten patio med himlen som tak och konstverk utströdda över det mönstrade stengolvet. På toaletten finns ingen dörr, ingen ring, inget toalettpapper och ingen tvål. Spolningen fungerar dåligt.
Den dagen insåg jag inte vilket generiskt exempel detta var den kubanska tillvaron. Rikt i vissa avseenden, fattigt i andra.
Kubanerna är välutbildade, utbildningssystemet är fritt för alla och håller hög nivå. Landet har flest läkare per capita i världen och lägst spädbarnsdödlighet i Latinamerika. Välfärdsystemet är gratis, tryggheten utbredd, kriminaliteten låg. Kulturen blomstrar och verkar lättillgänglig för gemene man. Samtidigt. Allting har ett pris, och man frågar sig vad allt detta är värt när man ställer det i relation till kostnaden för den kubanska regimens socialism.
Fattigdomen är påtaglig. Husen förfallna, trottoarerna spruckna. Bussarna är överfulla och det råder brist på mängder av basvaror, allt från livsmedel och hygienartiklar till pennor och sudd. Det är påfallande tydligt men ändå så svårbegripligt att det inte är en marknadsekonomi vi befinner oss i. Det finns ingen supermarket där du kan hitta vad du letar efter, dra ditt kort, gå hem med dina varor och slänga dina förbrukningsförpackningar för att nästa dag återupprepa proceduren. Men även om det funnits en välfylld supermarket hade det inte gjort någon större skillnad, för även om envar kuban är garanterad arbete av staten betalas de ändå inte en lön som går att leva på. Staten har helt enkelt inte råd. Vi träffar CNN:s korrespondent Patrick Oppmann i Havanna som kärnfullt beskriver den något surrealistiska situationen för oss med orden: One thing cubans say: ”They pretend to pay us and we pretend to work”.
Ett liv inom systemets ramar går inte ihop. Vissa saker får du tag i genom att köa. Köande och väntan är karaktäristiskt för den socialistiska ordningen. Andra saker får du helt enkelt fixa på egen hand, på omvägar. Resolver är ett verb som används flitigt – fixa, greja, klara, lösa. Du måste leva i nuet och ta tillvara på det dagen och tillfället ger dig – en evig väntan och en ständig jakt. Det kubanska systemet är inte beundransvärt, kubanerna är det.
Det sägs att det har skett en stor utveckling i Kuba de senaste åren. Och det är alldeles sant. Sedan den mer pragmatiske av de två bröderna Castro, Raul, tagit makten, har det raskt skett ganska moderata men väldigt betydelsefulla reformer med liberala förtecken. Dessa berör dock främst ekonomin. Yttrandefriheten är fortfarande uppenbart kringskuren, de traditionella mediekanalerna omsorgsfullt kontrollerade och tillgängligheten till internet är kraftigt begränsad. Det kostar nästan en fjärdedels månadslön för en timmes surf. Det är visserligen i viss mån tillåtet att rikta kritik mot specifika samhällsproblem och den som är kreativ kan använda kulturen för att ge uttryck för missnöje, men det går en fin men bestämd linje vid systemkritik. Du får kritisera systemets symptom, men inte systemet i sig självt.
Ekonomiskt sett har det emellertid skett en hel del, en början till avsteg från den fullständiga centralplaneringen. Det har genomförts avregleringar som möjliggjort för kubanerna att öppna upp småskaliga privata verksamheter som restauranger eller casa particulares² i sina hem. Och marknadiseringen har påvisat sin effektivitet. I vissa områden har vart och vartannat hus omvandlats till mer eller mindre genuina små hostel där turister får bo som inneboende i kubanska familjer. Det är knappast förvånande, för de kubaner som har möjlighet att öppna upp sina hem för turister finns pengar att tjäna. Utländsk valuta är hårdvaluta. Turismen är i kraftigt uppsving och håller på att bli en väldigt viktig inkomst i den kubanska ekonomin.
Den kubanska ekonomin är nästan ett helt kapitel för sig, eller snarare en avhandling. För det första har Kuba två separata valutor som används parallellt. Den nationella valutan CUP i vilken kubanerna får sina löner betalda, och den konvertibla valutan CUC som kan växlas mot utländsk valuta och är ungefär 25 gånger mer värd än CUP. Min upplevelse är dock att uppdelningen i två parallella valutor håller på att utvecklas till en dikotomi med två separata ekonomier. En underlig känsla av ekonomisk apartheid, de med tillgång till CUC och de utan.
Hur den ekonomiska situationen på sikt ska lösas, hur valutorna ska kunna harmoniseras och framför allt hur regimen ska hantera konflikten i att den pågående socialistiska revolutionen riskerar bli ett abstrakt paraplynamn för en ekonomi som de facto håller på att konsolidera nya klassklyftor utan att gå i graven – ja allt detta återstår att se, och det ska minst sagt bli intressant.
För att återknyta till rollen som turist i detta vill jag hävda att den är dubbel, som så mycket annat på Kuba. Man känner att man lyfter och att man splittrar. Kapitalet man för med sig bygger något och bryter ned något annat. Valuta flödar in, efterfrågan höjs, ekonomin växer, människor blir rikare, så långt väl. Turismen skapar mängder av nya näringsmöjligheter och möjliggör en direkt inkomstkälla för vanliga kubaner utan staten som mellanhand. Att, som vi gjorde under vår resa, dessutom få chansen att dela hem med en kubansk familj gav en värdefull och genuin inblick i samhället och kulturen. Det gav en känsla av att man faktiskt kunde bidra med något gott och kanske till och med mötas på lika villkor.
Samtidigt går inte att blunda för turismens baksida. Turismen håller redan på att sätta sina spår i samhället och karva ut nya mönster i dess form. På vissa platser, inte det pulserande Havanna, men likväl en i dåsig och välbevarad kolonialstad som Trinidad finns allaredan en något konstgjord atmosfär och en kulisskänsla som på ett tydligt sätt drar en skiljelinje mellan turisterna och den inhemska befolkningen. En osynlig men kännbar barriär som gör att ett möte på samma våglängd känns svårt. Det kanske låter abstrakt, men i klarare ordalag skapar nog fattigdomen och det faktum att kubanerna är i princip landbundna på sin ö (det är mycket svårt och dyrt för kubaner att få möjlighet att resa utomlands) ett asymmetriskt och ojämlikt förhållande mellan den inhemska befolkningen och de besökande turisterna. En maktställning många dessvärre utnyttjar.
Prostitution är ett växande problem och varierar stort mellan direkta sexköp till ganska oskyldiga erbjudanden om sällskap för en bättre middag eller några pesos. Allt mer vanligt förekommande är även de svårdefinierade situationer där unga tjejer (ofta kallade jineteras på kubansk slang) inleder en mer romantisk relation med förhoppning om att mannen kan vara en väg ut från landet. Nu är denna typ av problem givetvis inte unikt för Kuba, och turismens tveeggade karaktär kanske är något som helt enkelt ligger i dess oförblommerade natur. Likväl känns belysandet av turismens dualism pregnant som aldrig förr i den så motsägelsefulla kontext i vilken den blomstrar i Kuba.
Det råder oundvikligen något av en schism mellan de kubaner som stödjer turismens framfart, och de som vänder sig mot den. Detsamma gäller närmandet mellan Kuba och det internationella samfundet i stort, framför allt i relationen till USA. Många välkomnar utvecklingen med öppna armar, som ett efterlängtat slut på en överspelad fejd att kassera till historien. För den yngre generationen framstår bättre relationer till omvärlden och USA som något positivt, något som skingrar de moln som annars skuggar den osäkra kubanska framtiden. En del, och då kanske främst äldre som fortfarande hyser minnen av den tidiga revolutionen, sneglar dock misstänksamt mot närmandet från den store grannen i norr, med tvivel om motiven i deras avsikter – och med fruktan om det är marknadsmöjligheter snarare än välvilja och empati som driver på den nya integrationen.
Vi möter kubanska studenter på universitetet i Havanna. De är ljudliga och engagerade, stolta och optimistiska. Vi ställer mängder av frågor, de svarar glatt men lite defensivt. Stämningen är gemytlig men det uppstår då och då en ofrånkomlig polemik, och från båda sidor en oförståelse – kanske också den ofrånkomlig. Vi försöker visa respekt och göra klart att vi befinner oss på samma våglängd som dem, men ibland ställer vi ändå frågorna uppfordrande, som om det är underförstått att vi förväntar oss ett särskilt svar – ett missnöjt svar.
Det är lätt att komma utifrån och förvänta sig att mötas av missnöje, och om det inte bekräftas, är det ännu lättare att överseende dra den snabba slutsatsen att kubanerna antingen är lurade eller skrämda. Att folket är förda bakom ljuset och inte genomskådar systemet, eller också att de hyser för stor rädsla för regimen för att våga framföra sin berättigade kritik i all offentlighet inför besökare såsom oss själva.
Att mötas av sådan optimism från de unga gör oss lite ställda. Inser de inte att de inte borde vara nöjda? Sen blir jag arg på mig själv. Ifrågasätter mig själv. Varför förväntar vi oss att de ska vara så missnöjda med sina förutsättningar, varför förväntar vi oss att de ska titta sig omkring och se sin omgivning med samma ögon som vi? Som utomstående betraktare. Det är obetänksamt att förvänta sig att de inte skulle vara lika präglade av sin kontext som vi av vår. Förkastar vi helt premisserna för deras tillvaro, avfärdar helt det sammanhang de verkar i – förkastar vi deras mening. Jag tror inte på det socialistiska systemet, men jag tror på folket och jag tror på optimismen. Och jag vill att de ska tro på att deras röst, deras vardag och deras kamp inom ramarna för sitt samhälle har betydelse – den övertygelsen önskar jag alla människor.
Det är hos folket, hos envar person, förändring måste låtas inträda, även om det innebär att det måste ske inom och genom nuvarande system. Inte bara för att det är den mest induktiva och förmodligen mest smärtfria vägen till förändring utan också för att den nitiska konfrontationspolitik som omvärlden med USA i spetsen bedrivit i ett halvsekel visat sig verkningslös. Den drabbade främst människorna och räddade regimen kvar.
Kanske skulle man kunna dra paralleller mellan USA:s handutsträckning till det kubanska folket idag och Willy Brandts initierande av den så kallade ostpolitiken i gentemot Östtyskland i 1970-talets början vilken föranledde diktaturens fall bara två decennier senare.
På sikt skulle den nya öppenheten mot landet och stödet till det kubanska folket kunna bli lika avgörande för den socialistiska regimens öde.
Om man får vara förhoppningsfull.
Kanske skulle de pågående reformerna i Kuba kunna vara ett första steg i riktning mot en fullskalig demokratisering. Ett tecken på att landet är på väg mot en ny epok i vilken folket till slut kan förena sin revolutionära historia med en modern och öppen samhällskonstruktion. Tes, antites, syntes. Värmen och kulturen tvivlar jag inte på att kubanerna kommer bära med sig in i framtiden.
Nåväl. Så vad är kärnan i analysen, essensen, vad är Kuba idag? Jag försöker att distansera mig från allt jag tidigare trodde och allt jag tror att jag vet nu, försöker objektifiera analysen av Kuba som land, se det rationellt och klart, ofärgat av ideologi och patos.
Något som är väldigt speciellt med Kuba är tiden, för är det något kubanerna har i överflöd så är det just tid. I vårt samhälle mäter vi gärna tid i termer av produktion. I Kuba är innebörden något annat. Fördelen med det socialistiska systemet är att det tillåter att värdera människor och allt vi delar och producerar på andra grunder än lönsamhet och kvantitet, nackdelen är att det saknar måttstock och värderingsmekanismer för att ge något ett rättmätigt värde överhuvudtaget.
Idealistiska och kollektivistiska ideal som omvärlden förpassat till det förflutna premieras fortfarande i Kuba, trots uppenbara problem med ineffektivitet, korruption och dysfunktion. Likväl, även om den kubanska samhällskonstruktionen ofta avfärdas som en obsolet kvarleva av historien – och det i flertalet avseenden med rätta – kan jag ändå inte undgå att tänka att det kanske också innebär att kubanerna kommer ihåg vissa värden som vi andra ibland glömmer bort. Värden vi kanske behöver påminnas om.
¹Statlig myndighet vars svenska motsvarighet är ungefär RFSU
²Ungefär Bed & Breakfast
