Utvecklingen i Burma fortsätter halta efter valet. Tidigare framsteg har stärkts av påtryckning från omvärlden, och det behövs även för att ta nästa steg framåt.
Burma höll i början av november förra året ett historiskt val. Det var det första sedan militärens (eller Tatmadaw, som Burmas militära styrkor officiellt kallas) kupp 1962 som kan anses demokratiskt, och följde på en serie av reformer från regimens sida som inkluderade frisläppningen av Aung San Suu Kyi – landets hyllade demokratikämpe – från sin 21 år långa husarrest.
Suu Kyis parti National League for Democracy (förkortat NLD) vann en stor majoritet i både parlamentet och senaten, och fick runt 60 procent av sätena i båda. Det är tillräckligt för att bilda en regering, och en enorm framgång för ett parti som kämpat för demokrati i 50 år. Militärjuntans Union and Solidarity Party (USP), som tidigare styrde landet, vann bara ynkliga 7 procent.
Med Tatmadawen tillsynes besegrad, och demokratins förkämpar i regeringsställning, kan det verka som att Burmas framtid som ett fritt och demokratiskt land är säkrad men verkligheten är betydligt mer komplicerad.
Trots USP:s stora nederlag i valet, kommer militären ändå kontrollera nära en tredjedel av parlamentet. Det är tack vare konstitutionen, som automatiskt tilldelar en fjärdedel av platserna i båda kamrar till representanter från Tatmadaw. Konstitutionen hindrar också Aung San Suu Kyi från väljas till president, då hennes söner inte är burmesiska medborgare, och ger militären makt att utse försvars, inrikes, och gränsministern. Officiellt är regeln som hindrar de med utländska barn eller make/a att tillträda presidentposten till för att motverka ”utländska influenser” på landets regering, men den tycks vara som skräddarsydd för Aung San Suu Kyi vars man och barn är brittiska medborgare.
Just de tre ministerposterna som tilldelas militären är mycket viktiga, då den burmesiska staten befinner sig i en långvarig konflikt med minoriteter och separatiströrelser som när som helst kan blossa upp. Utöver det har Tatmadaw en rad andra maktpositioner tilldelade sig – bland annat är Burmas polis direkt underordnad försvarsmakten, och de har rätt att vid ”krissituationer” utropa undantagstillstånd i hela landet.
Systemet för att välja president är komplicerat, och görs ännu mer invecklat av att kandidaten med överväldigande folkligt stöd blockeras från att ställa upp. Suu Kyi och NLD förväntas istället samarbeta med USP, och gemensamt stödja en kandidat – troligtvis den nu sittande presidenten Thein Sein. Kohandlandet med Tatmadaw och USP från NLD:s sida är nödvändigt, för utan militärens ”goodwill” kan det bli väldigt svårt att regera landet.
För att Burmas trevande demokrati ska överleva, måste konstitutionen ändras och militärens makt över den civila staten minskas.
Men här behåller Tatmadaw fortfarande kontrollen – för att ändra konstitutionen krävs mer än 75 procent stöd i parlamentet. Så länge militärens 25 procent röstar emot, är det omöjligt att ändra grundlagen.
Militärjuntan har alltså gjort sitt bästa för att behålla makt även efter man tillåtit fria val. Valet i november gick rätt till, och den utgående regeringen accepterade förlusten, men i någon form av krissituation (och i ett land med så många etniska spänningar är det lätt att tänka sig sådana) kan Tatmadawen enkelt kliva in och återta regeringställningen. Utvecklingen i Thailand, där militären efter en kupp 2014 fortfarande inte visar några tecken på att lämna ifrån sig makten, är ett skrämmande exempel.
Är man cyniskt lagt verkar det nästan som att demokratiseringen endast var ett skynke för att få väst att släppa de sanktioner som försatt landet i en långvarig ekonomisk kris.
Tatmadawen behåller fortfarande de viktigaste ministerposterna – och kanske också presidentposten – och kan om man anser att det behövs återupprätta militärstyret. Fram till dess är det möjligt att blockera alla försök omstöpa landets konstitution till en verkligt demokratisk sådan.
Troligtvis finns det ingen mörk konspiration bakom demokratiseringen, utan ett accepterande av det burmesiska folkets vilja. Men det är först efter ett halvt sekel, och åratal av internationell isolering, som Tatmadawen till slut har lättat det grepp man kopplat om landet. För att Burma ska fortsätta vara framgångsrikt måste västländerna (och här kan Sverige göra en stor skillnad) fortsätta vara uppmärksamma. Man bör stödja landets människorättsorganisationer, intressegrupper och NGO:s, och diplomatiskt pressa och uppmuntra landet till vidare reformer. Man bör inte tveka med att införa sanktioner om landet faller tillbaka i militärdiktatur. Det måste vara klart för de i militären som frestas av att återta makten, att det skulle komma till mycket högt pris.
