För ett par dagar sedan satt jag och såg på SVT-Forum. Det handlade om immigrationspolitiken, igen. Det där ämnet som är ungefär lika uttjatat som en flerbarnsmorsa på föräldraledighet, och med rätta så. Men till skillnad från den i övrigt ganska förgiftade debatten, som vanligen slutar med att fyra personer förfasas över den femte och enas om hur förfärligt det är att denna kan sympatisera med ett parti som tycker som de tycker, så handlade det denna gång om något annat.
”Det som förloras utåt, skall vinnas inåt”, är titeln på en bok som släpptes nyligen. Sändningen på SVT var direkt från releasen av den här boken, och arrangerades av det liberala Ohlininstitutet. Det som kommer att sägas här är delvis en återgivning av vad som kom till uttryck under sändningen. Boken är skriven av en kvinna vid namn Susanna Birgersson. Hon är en föredetta ledarskribent på Dagens Nyheter såväl som Göteborgsposten, men är numera bosatt i Köpenhamn, Danmark. Ni vet, lillebror i syd. Ett land som på många sätt är och länge har varit föremål för en sådan hatkärlek som bara syskon kan hysa mot varanda; vi svenskar älskar att hata Danmark, och vi hatar att vi älskar dem. Vi tycker att det är befriande att de är så liberala och frispråkiga, och vi chockas över att de är så liberala och frispråkiga. Vi älskar att åka dit för att dricka billig alkohol och njuta av en utpräglad ölkultur utan motstycke, samtidigt som vi förfasas över deras oansvariga alkoholpolitik och sociala missär som följd av detta. Vi tycker att Kristiania, Vesterbro och Istedgade är något av det mest exotiska man kan uppleva i Skandinavien, men vi moraliserar friskt över legaliserad prostitution och liberal inställning till droger. Vi tycker om det vi ofta förknippar med det genuint danska, men spyr galla över deras sätt att slå vakt om det genuint danska. Boken är den första i sitt slag, och ett resultat av Susanna Birgerssons ambition att på ett intellektuellt plan ta sig an uppgiften att söka förklara den avgrund, som sträcker sig långt djupare än Öresund och där tillsynes inga broar ännu byggts eller är på väg att byggas, mellan Sverige och Danmark i fråga om just det: Invandringspolitiken.
Denna skillnad illustrerades väl för någon månad sedan, då SVT-debatt i samarbete med den danska kanalen DR:s motsvarighet, arrangerade en debatt mellan svenska politiker och danska politiker i frågan om just hur man skall förhålla sig till den invandringsvåg båda länder just nu står inför. Det krävdes ingen politisk expertkommentator för att dra slutsatsen att det råder en markant skillnad i såväl retorik som utgångspunkter för ämnet, mellan de svenska och de danska representanterna. När det svenska offentliga och dess följeslagare pratar om dansk immigrationspolitik, så pratar man om den som en sjukdom, som ett smittsamt virus som måste desinficeras. Som ett avskräckande exempel på hur ett högerextremt parti fått inflytande i politiken, och som något som absolut inte får smitta oss. När danska politiker pratar om deras svenska motsvarigeter, så pratar de om åsiktskorridoren och stigmatiserande av de som inte håller med. Vilket naturligtvis bara är käbbel, enligt svenskarna. Alla får komma till uttryck, vissa har bara mer rätt än andra.
När vi svenskar pratar om vårt danska syskon, så speglar vi oss också i hen som vår egen särart. Som den som förvisso på väldigt många sätt är väldigt lik oss själva; vi är ju samma kött och blod, men som på andra sätt också har valt en motsatt väg, som någon som har hamnat snett och kört i diket. För just eftersom att vi är så lika, eftersom att våra samhällen trots allt är så lika och så nära varandra, inte minst geografiskt, så måste det ju vara hen som har fel, och vi som har rätt.
Utan att gå in närmare på detaljerna, så skiljer sig Sverige och Danmark åt på åtminstone två markanta sätt: Danmark har alltsedan 1600-talets mitt lemlästats av kringliggande makter. Om det inte har varit Sverige, så har det varit Tyskland. Den lilla landareal de sex miljoner människor som nu bor i Danmark har kvar att bo på, har föregående generationer slagits med näbbar och klor för att få behålla. Sverige, däremot, har inte på när varit lika utsatt, och vi är fortfarande ett till ytan mycket stort land. I förlängning av historia och geografi, så får vi också skilda förhållningssätt till oss själva.
Jag har själv bott fyra år av mitt liv i Danmark och har kommit den danska kulturen nära. En sak som jag som svensk inte har kunnat undgå att lägga märke till, är hur danskarna – till skillnad från oss svenskar – tillåts prata om sig själva. Eller snarare tillåter sig själva att göra det. Det kan tyckas som ett diffust påstående, men det genomsyrar på ett ganska tydligt sätt det danska samhället. Inte på ett dåligt, överdrivet patriotiskt eller på ett stötande och självförhärligande vis, men på ett sätt som gör att man tydligt märker hur det är okej att ge uttryck för en nationell och kulturell stolthet, utan att det ses med skepsis på. Det tycks råda en relativt stor enighet bland danskarna om vad det innebär att vara dansk, och framför allt så råder det en enighet om att det finns något som innebär ”att vara dansk”, och att det danska samhället står för något som är värt att identifiera sig med. Och om man kan enas om att det samhälle man lever i står för något, så bör man således motsatsvis kunna enas om att det som faller utanför ramen av det samhället, inte kan vara en del av samhället. ”Det som förloras utåt, skall vinnas inåt” genom folklig sammanhållning, gemenskap och kultur. Historien avspeglas i ideerna om vad som skapar sammanhållning i ett land, och inom ramarna för hur politiken skall föras och debatteras.
Statsvetaren Karin Borevi har forskat just i skillnaderna mellan den danska och svenska invandringspolitiken och pekar på något väsentligt just med avseende på detta: i Danmark kommer sammanhållningen underifrån, genom känslan för den danska kulturen och för varandras likheter, medan sammanhållningen i Sverige kommer ovanifrån, från de gemensamma institutionerna och välfärdsstaten. Sverige är mer elitstyrt, om man så vill. Som följd av detta vinner danska politiker sin legitimitet i de breda folkmassorna och genom att de blir representanter för opinionen. Detta i motsats till svenska politiker, som i större utsträckning blir representanter för överheten (staten) och snarare fyller en funktion som opinionsbildare än som representanter. Det här får effekten – särledes i debatten om invandringspolitiken – att det i Danmark är legitimt att ta som utgångspunkt vad som är det bästa för det danska samhället. Det är allmänt accepterat, även i den offentliga debatten, att diskutera vilka förändringar på samhället och det ”essentiellt danska” invandringen för med sig samt hur man skall förhålla sig till dessa förändringar. En legitim jämförelsepunkt är i Danmark alltså hur ett samhälle utan invandring skulle se ut. I Sverige är, kan man lätt få intrycket av, den enda legitima utgångspunkten andra människors behov av hjälp, som vi inte har något annat val än att tillmötesgå villkorslöst.
Vi svenskar har en oerhört stark tilltro till staten, och statens institutioners förmåga att lösa samhällsproblem. Det är bland annat genom dessa institutioner som vi på historisk grund finner vår gemenskap, och hittils så har det har fungerat ganska bra. Men i ljuset av den debatt som förs idag, och inte minst i ljuset av den debatt som för några veckor sedan fördes mellan svenska och danska politiker och mediala representanter i SVT, så blev det på något sätt väldigt tydligt hur den svenska självbilden som problemlösare börjar lossna i fogarna. Vi som tror att vi är så duktiga, och som tror att alla någonstans nog ändå är som oss, vi som anser att inga problem är så stora att de inte går att lösa med rätt skattepengar till rätt grupper, framstår i jämförelse med våra danska grannar alltmer som en chauvinistisk, moraliserande och dikterande storebror. När svenska debattörer står i direktsänd TV och jämför dagens Danmark med trettiotalets Tyskland, så tyder det delvis på en gravt felaktig bild av vad som hände i Tyskland som upprinnelse till andra världskriget och förintelsen, men det tyder också på en pinsamt skamlös självbild och brist på insikt inför sitt eget folks ståndspunkter i frågan som diskuteras. Det tyder också på en okunskap om och en ignorans inför vad som ligger till grund för den danska uppfattningen i frågan.
Kanske är det just därför att vi betraktar oss som syskon, som jämlikar, som vi dömer varandra så hårt. Kanske är det just därför att när vi tar hissen upp i Turning Torso och betraktar Köpenhamns stadssiluett på andra sidan sundet, så ser vi en del av oss själva. Men vad säger det egentligen om oss och om vår egen självbild som problemlösare, när vi speglar oss i vår sydvästra granne? Vad säger det om det debattklimat som råder i Sverige idag, när man trots att vi har 186 utanförskapsområden, trots att oskuldskontroller på svenska offentligt finansierade sjukhus utförs på löpande band, trots att tältläger växer fram utanför Migrationsverkets lokaler och kåkstäder fulla av EU-migranter ställs upp i några av våra största städer utan att myndigheterna kan göra någonting åt det, inte kan yttra sig om detta som något annat än ett resultat av för lite resurser till Migrationsverket, bostadsbrist, bagatellartade systemfel eller växande rasism?
Man kan tycka vad man vill om danskarnas sätt att förhålla sig till invandringen, men det kan vara värt att reflektera över att det som i Sverige länge varit – och fortfarande delvis är – i princip omöjligt att kritisera med utgångspunkt i vissa ståndpunkter utan att stämplas som främlingsfientlig eller till och med rasistisk, i ett av våra närmaste grannländer utgör en respekterad och legitim del av debatten. När man betraktar Sverige utifrån, så kan man kanske få ett intryck av ett land som enhälligt sluter upp bakom en generös invandring. Men när man skrapar på ytan, så blottas snarare en stor klyfta mellan det som är medial representation och det som är verkligheten. Det känns som att vi kanske är lite av ett land i identitetskris, där majoriteten av politiker, etablerade medier och en högt gapande minoritet enträget förnekar något som många upplever som ett problem. Diskrepansen mellan det som utgör Sverige och dess representanter verkar vara större än någonsin. Likt en nyutexaminerad student som frågar sig vem hon är, vad hon egentligen vill göra och vad hon egentligen står för, så verkar det som att vi vacklar inför insikten om att vi måste ta ställning till vilka ideal vi skall stå för, och vilken väg vi skall vandra framöver. Ett land är ett system av regler och lagar, men ett land är minst lika mycket ett resultat av de värderingar, ideal och levnadssätt – kort sagt, vilken kultur – som dess invånare representerar och vill att landet skall stå för, representera och framför allt skydda. Man bör kanske inte underskatta betydelsen av, på ett grundläggande plan, gemensamma värderingar och mål som ett av fundamenten för ett enhetligt och fungerande statsbygge, och man bör kanske inte döma dem som vänder blicken inåt och säger: ”Vänta lite nu, men vi då?” Om vi knappt vet vilka vi själva är, så blir det av allt att döma svårt för någon annan att bli en del av det som skall föreställa oss.
(Utrikespolitiska föreningen i Uppsala är politiskt obundet. Vår publiceringsverksamhet syftar att vara ett forum där olika personer kan, som namnet på vår medlemstidning antyder, ge uttryck för sina perspektiv och åsikter, åsikter som framförs i våra artiklar är således skribenternas och enbart skribenternas.)
