Av Elias El Manira
Den 7 oktober vaknar jag med känslan av att jag inte vet tillräckligt. Det första jag gör varje morgon direkt efter det att jag vaknar är att kolla i mobilen, så jag har nog den känslan varje dag. Jag blir inte alltid klokare av detta, men idag ska jag få lära mig en hel del.
DET HAR BLOSSAT UPP ett nytt krig i världen bara några timmar innan jag vaknat och nyhetsredaktionerna har gått på högvarv sedan dess. Hamas, en terrorstämplad organisation som också fungerar som det styrande partiet på Gazaremsan, har gått till angrepp mot Israel och det är främst civila som utsatts. Oskyldiga människor mördas urskillningslöst och vittnesmål från de som överlevt sprids i medier tillsammans med bilder och videor från massakern. Politiker världen över fördömer attacken och konstaterar att sådan brutalitet mot judar inte förekommit sedan Förintelsen. Det är uppenbart för alla att detta inte borde ses som en isolerad händelse, utan snarare som en ny utveckling i den gamla och komplexa konflikten mellan Israel och Palestina.
I och för sig kan nästan allt politiskt beskrivas som komplext. Bakom varje handling gömmer sig en bakgrund och motiv som kräver ytterligare kunskap för att förstå fullt ut. Jag läser på om varför Hamas gick till attack och varför Israel väljer att besvara attacken som de gör, men ju mer jag lär mig desto mindre användbar blir informationen. Fakta verkar tyna bort och det öppnas en avgrund av rätt och fel där vissa har rätt till ett land och andra inte. Där vissa platser kan bombas och andra inte. Där vissa kan dödas och andra inte. Jag hittar en bild på vad som ser ut att vara ett bränt gummidäck, men läser i bildtexten att det är kvarlevorna av en människa.
Den 27 oktober inleder Israel sin markoffensiv i Gaza. Målet är att utplåna Hamas, men en problematisk faktor i att uppnå detta mål är att deras kommandocentraler finns i tätbefolkade områden och, enligt Israel och USA, under sjukhus. Ska terrorn utplånas kommer det alltså ha förödande konsekvenser för civilbefolkningen, om inte offensiven genomförs med extrem försiktighet. Att Israel då inleder en mediakampanj för att övertyga världen om att Hamas har sitt högkvarter under Al-Shifa sjukhuset bådar inte gott.
I svenska medier har en diskussion vuxit fram om vad vi här hemma kan göra åt konflikten, 3000 km bort. Namninsamlingar och välgörenhetsbössor sprids på Instagramstories tillsammans med inlägg om att Israels krigföring bryter mot internationella lagar, men till min förvåning känner jag mig inte särskilt benägen att skriva under eller läsa på. Konflikten känns för otillgänglig. Från all nyhetsläsning jag gjorde den 7 oktober framgick det att både Israel och Hamas har ideologiska mål snarare än materiella, och att de tänker spela fult för att nå dem. Självklart är det inte förvånande att det pågår fult spel i ett krig – ingen har väl glömt Rysslands trassliga narrativ om att Ukraina styrs av nazister och därför behövde invaderas i självförsvar – men det känns ovant att båda sidor är såhär opålitliga. När varken Hamas eller Israel tar någon hänsyn till civilas liv är det väldigt svårt att se vad mina ord, handlingar eller pengar ska göra åt saken. Jag är långt ifrån neutral i Israel–Palestina-konflikten, men det är svårt att se vad min ställning gör för skillnad i ett blodigt krig.
Medan tusentals liv upphör fortsätter mitt eget helt oförändrat. I min kurs börjar en inlämning om postmodernism närma sig och jag måste lära mig om lokala sanningar och socialt konstruerade verkligheter. I dagens samhälle spenderar vi större delen av våra liv i symbolvärldar som är helt avskilda från den objektiva verkligheten, tydligen. Teorierna känns begripliga när jag läser om dem, men så fort jag måste använda dem själv blir de till total nonsens. För att kunna fokusera på plugget har jag avinstallerat Instagram och på min lediga tid tittar jag mest på serier. Jag har inte sett bilder på sönderbombade hus eller liksäckar på några dagar och kriget i Gaza börjar försvinna från mina tankar.
“Nu kan vi bara se på i skräck när våra ställningstaganden blivit meningslösa.”
Inne på en toalett på campus har någon klottrat ”FREE PALESTINE”. Det irriterar mig, inte för att jag inte håller med utan för att det känns som en konfrontation mot mitt bristande engagemang i kriget. Jag vet vad som är rätt och fel, men att uttrycka det gör väl ingen skillnad för någon annan än mig själv? Tankarna går till när svenska kändisar delade en bild på Instagram med krav om att våldet måste upphöra och att alla parter ska arbeta mot en fredlig lösning. Alla från Stellan Skarsgård till Pernilla Wahlgren till Viktor Frisk har delat inlägget, men är det för att de genuint tror att det gör skillnad eller vill de bara visa att de står på rätt sida? Det börjar bli tröttsamt att folk i väst tror att de lever i samma värld som de i Gaza. Med det menar jag inte att geografiska avstånd eller kulturella skillnader gör det omöjligt för oss att förstå konflikten fullt ut, jag menar att det bara är i våra priviligierade liv som sådana symboliska handlingar spelar någon roll. Förvisso finns det en poäng i att visa makthavare var folket står i en politisk fråga, men nu verkar vår regering bakbunden av någon slags plikt till Israel. Politikers ovilja att agera stänger dörren mellan vår värld och världen där bomberna faller.
Den 7 mars är kriget lika närvarande i media som när det bröt ut för fem månader sedan. Över 30 000 människor har dött nu och världen börjar tröttna på övervåldet. I Israel hålls demonstrationer mot premiärminister Netanyahus hantering av kriget, men det börjar bli uppenbart att han tänker dra ut på kriget så mycket som möjligt. Alla förstår att han kommer bli avsatt så fort det tar slut och troligen väntar han på att Donald Trump ska bli president och rädda honom, högerextremister har ju en tendens att hålla ihop. Den där hopplösa känslan jag hade från i höstas finns kvar, och den växer sig bara starkare av insikten att kriget förvandlats till en spelpjäs i en mans politiska karriär. Inte för att det var någonting annat till att börja med.
Det är speciellt att se hur människor reagerar på maktlöshet. Att direkt hjälpa folket i Gaza är i princip omöjligt och våra politiker verkar inte heller kunna göra någonting när Netanyahu är fast besluten om att kriget ska fortsätta. Den politiska spelplanen som täcker hela världen har gjort att lokala konflikter kan bli till globala frågor, men frågan om Gazakriget är unik i det att världen bara kan se på. Krigföringen har gjort ett Gazaformat hål i den politiska symbolvärld där vi gör oss hörda, och nu kan vi bara se på i skräck när våra ställningstaganden blivit meningslösa. Vi kan inte stoppa Hamas, vi kan inte stoppa Netanyahu, vi kan inte ens stoppa Israel från att delta i Eurovision.
Av: Elias El Manira
Bild: Tomas Munita
