Av Gustav Lekfalk
Efter att den amerikanska militären retirerade från Afghanistan år 2021 har talibanerna återtagit sitt våldsamma envälde över området. Under Afghanistankrigets gång har över 60 000 afghaner emigrerat till Sverige. Många av de som emigrerat lever idag ett liv i limbo då deras uppehållstilståndstatus ännu inte nått permanent status. Många löper därför risken över att behöva återvända till ett Afghanistan som är helt kontrollerat av tyranniska våldsförare. En återvändo för dessa människor skulle därför innebära en livsfara, särskilt om de emigrerat på grund av förföljelse av talibanerna. En sådan person är Zubair Naimi som under år 2015 kom till Sverige.
Zubair Naimi föddes den 1 juni 1982 i Afghanistans huvudstad Kabul. Från ung ålder var Naimi duktig i skolan där han efter fem års universitetsstudier godtog en civilingenjörsexamen i topografi. På grund av sina goda studieinsatser fick Naimi ett högstatusjobb som säkerhetschef för en ingenjörsstab på 300 personer som byggde militär infrastruktur åt den amerikanska staten. Jobbet innebar många förmåner för Naimi då han fick sätta sin examen till bruk vilket vid denna var svårt i Afghanistan på grund av det pågående kriget. Arbetet skulle dock visa sig innebära en enorm fara då Naimi blev föremål för talibanernas förföljelse.
Till en början bestod förföljelsen av till synes tomma hot där Naimi kunde bortförklara anklagelser om att han hjälpte USA att döda oskyldiga afghaner med att han endast jobbade som ingenjör. Då Naimi för det mesta jobbade inom de amerikanskt styrda områdena i Kabul kände han sig säker från vidare aktioner av talibanerna. Förföljelsen eskalerade till en ny nivå när Naimi en dag fick sin bil beskjuten och vält. Med skottskador i bröstet förs Naimi till sjukhuset där han opereras och lyckas överleva attacken.
Härefter går Naimi en längre tid utan ytterligare sammandrabbningar med talibanerna och Naimi känner sig därför säker i att fortsätta sin vardag som vanligt. Hans liv ska dock förändras totalt när Naimi en tidig lördagsmorgon ställs inför sitt livs största vägskäl. Klockan 07:00 vaknar Naimi av att någon knackar hårt mot hans dörr. Naimi stiger raskt upp och öppnar dörren där det vid tröskeln står fyra män som ber att bli bjudna på en kopp té. En något chockerad och nyvaken Naimi välkomnar männen in till sin lägenhet och erbjuder dem att ta plats i hans vardagsrum.
Männen förklarar sedan att de är representanter för talibanerna som kommit för att be honom om hjälp. Männen vill att Naimi ska låta dem sätta en bomb på en lastbil som sedan ska köras in i byggnaden där Naimi jobbar för att döda ingenjörerna och militärerna som arbetar i byggnaden. Om Naimi vägrar utföra dådet kommer de istället mörda honom och hans familj. I rädsla för sitt och sin familjs liv svarar Naimi att han ska utföra dådet.
Senare samma dag vankas det familjemiddag hos Naimis mor som märker av att något inte står rätt till med sin son. Efter ett känslofyllt samtal kommer de fram till att Naimi borde gömma sig hos en gammal skolkamrat som kan hjälpa honom att fly landet. Skolkamraten förklarar att han känner några människosmugglare som för en dyr peng kan ta Naimi till Europa via bil men att han själv måste välja vilket land han vill ta sig till. Efter lite snabbt googlande bestämmer sig Naimi för att han ska ta sig till Sverige då han läst att det är en säker plats för flyktingar och att det svenska folket är snälla mot invandrare.
Efter en tre månaders lång bilresa där Naimi under flera dagars långa perioder behövt leva utan både mat och vatten tar sig Naimi tillslut till Sverige under hösten 2015. Efter att Naimi anlänt till Sverige tar han kontakt med Migrationsverket för att söka asyl, vilket han efter en handläggning får nekat då myndigheten menar att det finns säkra delar av Afghanistan där talibanerna inte styr som Naimi kan återvända till. Naimi beviljas istället ett temporärt uppehållstillstånd på ett år, vilket Naimi lyckas förlänga med två år vid fyra tillfällen.
Idag har Naimi levt nio år i Sverige utan att få sin ansökan om permanent uppehållstillstånd beviljat. På grund av att han inte beviljats permanent boendestatus i Sverige har Naimi inte lyckats få jobb som ingenjör trots sin höga utbildning och tidigare arbetserfarenhet tillstyrkande av chefer hos den amerikanska militären. Naimi jobbar därför som pizzabagare på en restaurang i centrala Uppsala. I oktober 2023 skickade Naimi in sin sista ansökan för att få permanent uppehållstillstånd i Sverige. Om denna ansökan inte beviljas så kommer Naimi bli tvungen att återvända till Afghanistan.
Hotbilden mot Naimi är fortfarande stark då hans halvbror som tidigare varit verksam inom anti-talibanska motsatsstyrkor i Afghanistan nyligen blivit beskjuten av talibaner. Under attacken ska talibanerna frågat honom vart Naimi befann sig och ifall han fortfarande hade någon kontakt med sin bror. Att Naimi skulle behöva återvända till Afghanistan skulle därmed troligen innebära en stor skaderisk för honom och hans närstående. Under vår intervju beskrev Naimi hur han känner en enorm stress över att behöva lämna Sverige och återvända till Afghanistan, hur han vaknar på nätterna av mardrömmar där han är tillbaka i sin gamla lägenhet omringad av beväpnade talibaner. Naimi har fortfarande en stark ambition att jobba som ingenjör i Sverige men har i väntan på sitt uppehållstillståndsbeslut ansökt om asyl i USA där en tidigare arbetskamrat haft ett ingenjörsjobb under en längre tid.
Naimis berättelse visar hur svårt det kan vara för de som flyr från andra länder att integreras i det svenska samhället trots att de har goda kvalifikationer och motivation för att göra gott för sig i Sverige. Det visar också att ett permanent uppehållstillstånd kan vara den avgörande faktorn till ett lyckat liv i ett nytt land och hur en sådan status har en stark emotionell betydelse för de som letar efter ett nytt hemland. Dagens integrationsdebatt präglas till stor del av vad som förväntas av de som kommer hit, men Naimis historia visar på att det fortfarande finns ett behov att se över vad som görs för de som kommer hit.
Av: Gustav Lekfalk
Bild: Ajmal Gharwal
