Av Simon Davidson
För 600 år sedan siktades kinesiska fartyg utanför Afrikas kust och det som då var en sensation är i dag en vardagssyn. Då var det kejserliga expeditioner, nu är det en länk i den Nya Sidenvägen, ett gigantiskt infrastrukturprojekt. Kinas historia har under de senaste 2000 åren präglats av olika dynastier men en gemensam nämnare, den har alla varit stormakter i Asien.
Ur ett historiskt perspektiv kan det kinesiska kommunistpartiet ses som en del av en kontinuitet, ännu en dynasti i modern tappning. Xi Jinping är med det synsättet ännu en arvtagare till den mångtusenåriga kejsartiteln. Under majoriteten av Kinas historia har endast grannar i närområdet påverkats av dess inflytande medan omvärlden i stort lämnats orörd. Under de senaste 40 åren har dock kommunistpartiet kunnat projicera makt globalt sedan de lagt om rodret på sin politik. Det finns bara ett historiskt exempel då Kinas maktsfär expanderat på ett liknande sätt som den gör i dag. Det var under de första årtiondena på 1400-talet, då Kina kunde projicera sin makt över ett område som sträckte sig ända till Östafrika. I dagsläget har Kina genomgått en dramatisk förändring och brutit en historisk trend, men trots det är det inte första gången kinesiska fartyg trafikerar världshaven.
Ett sekel innan portugiserna började utforska världshaven öppnade sig Kina och Yongle-kejsaren beordrade ut flera expeditioner för att utforska omvärlden. År 1405 seglade 62 fartyg ut från det kinesiska fastlandet för att utöka rikets influenser till dagens Indonesien och Indien. Den första resan följdes snart av sex ytterligare, varav tre nådde ända till Östafrika och dagens Kenya. På den enorma flottan medföljde tiotusentals män och det kinesiska målet var att upprätta diplomatisk kontakt med riken i omvärlden. Resorna avslutades abrupt år 1433 varefter flottan förföll och Kina slöt sig i en självpåtagen isolering. Intresset för utlandet försvann och kejsarna ansåg att det var den inhemska produktionen snarare än utländsk handel som skulle göra Kina rikt. Under de kommande århundradena var Kina inåtvänt, med en starkt reglerad eller i vissa fall helt förbjuden utrikeshandel. Under en stor del av 1700- och 1800-talet var européer endast tillåtna att handla i en enda kinesisk stad, Kanton. Handeln med omvärlden var ointressant för kejsarna.
Istället var Kina och des kejsare intresserade av bekräftelse och prestige. Från 1300-talet fram till 1800-talet, mellan mongolernas återtåg och européernas intåg i kinesisk politik, var Kina den oemotsagda giganten i Asien. Under denna tid bekräftade de sin maktställning genom att kräva tribut och officiell underdånighet av omgivande stater. Tributsystemet innebar att utländsk ledare erkände kejsarna som överherre och gav gåvor vilket gav kejsarna den självbild de ville ha. Alla riken med diplomatiska kontakter med Kina erkände kejsaren som tributherre. Med den självklara diplomatiska maktställningen krävdes ingen stor våldsanvändning för att projicera respekt. Kejsarens självbild var som den kända världens självklara hegemon, Kina – Mittens rike. Trots denna regionala maktställning har Kinas intresse för världen utanför varit begränsat och framför allt utan ett ekonomiskt fokus. Ett förhållande till omvärlden som de flesta skulle säga står i stark kontrast till Kinas nutida ställning.
Sedan slutet av 1970-talet och ”den öppna dörrens politik” har Kinas ekonomi stegvis liberaliserats och statens monopol på utrikeshandel har till vis del lättats upp. Sedan dess har handeln växt i betydelse för den kinesiska ekonomin samtidigt som Kina har kommit att integreras i världsmarknaden. Efter att de politiska nyporna blivit lösare kring ekonomin har Kina gjort en dramatisk resa och är i dagsläget världens största handelsnation.
Inte långt efter att Xi Jinping tillträtt som det kinesiska kommunistpartiets och hela landets ledare lanserade han megaprojektet, Nya sidenvägen, översatt från kinesiska ”Ett bälte, en väg”. Initiativet är ett program av investeringar i infrastruktur längs handelsvägarna mellan Kina, Afrika och Europa. Projektet har två delar, dels ”bältet” som är tänkt att binda samman Kina med Europa över den eurasiska slätten. Dels ”vägen” som är Kinas maritima initiativ, som innefattar hamnbyggen och utveckling av kustnära infrastruktur mellan Kina, Östafrika och ända till Venedig.
Sidenvägasinitiativet är världens genom tiderna största infrastrukturinvestering. Investeringarna framställs som generösa, med jämförelsevis låg ränta, och utan samma typ av krav som världsbanken har. Trots de till synes billiga lånen har ett flertal länder blivit djupt skuldsatta till kinesiska företag som konsekvens av de enorma byggprojekten. Skulderna gör att länderna hamnar i en beroendeställning gentemot Kina i så kallad skuld-diplomati. Skulderna har gett Kina tillgång till strategiska positioner som till exempel hamnen Hambantot som de byggt på Sri Lanka och som överlåtits till ett kinesiskt statligt företag mot att Sri Lanka fick skriva av delar av sin kinesiska skuld. Den nya sidenvägen säkrar Kinas behov av naturresurser, möjliggör nya kinesiska marknader, ger globala hållpunkter och får världsekonomin att cirkulera kring Kina.
Med den nya sidenvägen gjuter Kina ett betongfundament stadigt nog att bygga ett globalt ekonomiskt imperium på. I djuphavshamnar, broar och landningsbanor ligger kinesisk betong som bygger upp Kina som en stormakt som inte längre är världsekonomins fabrik utan snart världsekonomins nav. De senaste 40 åren har varit helt omvälvande för Kina, aldrig förut har den kinesiska politiken varit så vänt utåt och haft en så stark påverkan på omvärlden. Maos kommunistiska revolution kan ses som ännu ett dynastiskifte, men de senaste årens utrikespolitiska omvälvningar har varit en historisk vändning, ännu en revolution.
Kina har inte bara återtagit sin gamla position utan utökat sitt inflytande. På 1600-talet gav nederländska köpmän formell tribut till kejsaren för att få handla med Kina och underställde därmed Nederländerna som en ceremoniell tributstat till kejsaren. I dag arbetar statliga kinesiska storföretag med investeringar i europeiska hamnar och äger stora delar av nederländska containerterminaler. Spelplanen är omkullkastad och Kina är tillbaka. Kommunistpartiet överträffar Ming och den tidiga Qing dynastins självförtroende och dominans. Den historiska tributen har bytts mot räntor och hungern efter prestige har mättats med ekonomisk dominans. I en modern tappning är Kina tillbaka som Mittens rike, frågan är om det kommer att bestå?
Sidenvägsinitiativet ses av vissa som ett personligt prestigeprojekt av Xi Jinping. På samma sätt var expeditionerna på 1400-talet ett resultat av Yongle-kejsarens personliga drivkraft. Kejsarens efterträdare motsatte sig den utåtvända och kostsamma utrikespolitiken och såg till att Kina åter vände sig in mot närområdet. Det är inte omöjligt att samma mönster skulle upprepas vid Xi Jinpings frånfälle. Skepp kan ruttna och betong kan vittra om det politiska intresset för underhåll försvinner. När länder som Sri Lanka inte kan betala tillbaka sina lån är det inte bara ett ekonomiskt problem för dem utan även för Kina.
Sidenvägsinitiativet är ofantligt dyrt och vissa bedömare menar att investeringarna inte är så lönsamma som Xi Jinping hoppats. Andra menar också att Kinas ekonomiska tillväxt kommer stagnera under de kommande åren. Sidenvägsiniativet har fått konkurrens från EU och USA med deras respektive investeringsprogram som har som mål att försvåra för det kinesiska projektet. I och med att EU presenterat Global Gateway strategin parallellt med att USA och G7 lanserade The Partnership for Global Infrastructure and Investment kommer Kina inte vara ensam på investeringsmarknaden. Framtiden kan rymma både yttre och inre hot mot Kinas nya imperiebygge. Frågan är om Kinas utrikespolitiska expansion kommer att bli ännu en parentes i ett isolationistiskt lands historia eller om Kinas makt bara kommer fortsätta växa. Mittens rike är tillbaka och hur länge det består får framtiden utvisa.
Av: Simon Davidson
Bild: Jeremy Zhu
