Av Linus Wahlberg & Simon Norin
Väpnade konflikter och ett försämrat klimat har försatt miljontals människor på flykt. Saker utanför deras kontroll har försatt dem i limbo mellan stater i form av statslöshet då de förlorar sitt medborgarskap och saknar både möjligheten och rätten till ett nytt. Att vara statslös, ett tillstånd som Hannah Arendt benämner bare human, är enligt Arendt det farligaste tillståndet en människa kan befinna sig i då hon inte har ett medborgarskap som garant för att hennes rättigheter respekteras. Med medborgarskap avses ett kontrakt mellan en individ och stat som reglerar vilka rättigheter och skyldigheter de två parterna har gentemot varandra där statens skyldighet att skydda sina medborgare är central. Ett ytterligare problem inom ramen för medborgerliga rättigheter presenteras av Ludvig Beckman. Han pekar på att många politiska beslut idag tas över huvudet på världens befolkning; att individer påverkas av beslut de inte har någon rätt att influera. Således finns det två stora problem kring dagens nationsbundna definition av medborgarskap. Som lösning vill vi föreslå att bestämmanderätten förflyttas från medborgarskap till ett mer universellt koncept.
Vi börjar med statslöshet, något som Arendt själv blev när hon som judinna tvingades fly från 1930-talets Tyskland. Under flykten identifierade hon uppkomsten av en ny typ av människa: den statslösa individen. Utan en nation som värnar för individers rättigheter och värdighet är de utlämnade åt andras nåd, vilket var en faktor som möjliggjorde förintelsen då nazisterna var säkra på att ingen nation skulle göra anspråk på judarna för att värna om deras rättigheter och värdighet. Trots att statslösa lever inom stater och tvingas underkasta sig deras lagar saknar de en grundläggande rätt till politiska- och sociala rättigheter. Världens stater har lagt under sig all jordens yta och för att starta ett nytt liv måste de bli välkomnade in i en ny stat, vilket kan vara en problematisk om inte omöjlig process. Det råder således en asymmetri mellan upphävandet och införskaffandet av medborgarskap; rätten att avsäga sitt medborgarskap innefattar inte rätten till ett nytt. Denna asymmetri gör att vi idag ser miljontals bare humans.
Utöver situationen med statslösa människor finns det ytterligare ett problem som berör oss alla: beslut som tas av en stat har konsekvenser som påverkar individer utanför statens gränser. Enligt IDMC påverkas individer på Bangladesh kuster mer av miljöpolitiska beslut som tas i Europa än européerna själva. Att de som påverkas av besluten, speciellt de som drabbas mest, inte får vara med och influera är djupt orättvist utifrån den sedvanliga och intuitiva liberala uppfattningen av rättvisa.
För att förhindra dessa två problem, att statslösa människor blir utlämnade åt andras nåd och att människor inte har rätt att influera besluten de påverkas av vill vi argumentera för en ny typ av medborgarskap. Vår modell bygger på att de som påverkas av beslut, oavsett vart i världen de befinner sig eller vilken status de har, ska ha en grundläggande rätt att influera besluten. Istället för rådande syn på rätt till inflytande via medborgarskap har vi utformat en ny princip med inspiration från Beckmans berörandeprincip angående vilka som ska ha rätt till inflytande. Vi föreslår ett system där endast de människor som påverkas av besluten ska ha rätt att influera beslutsprocessen, något som vi kallar för påverkansprincipen.
Varför ska vi, om vi bejakar självbestämmande, inte låta människor utöva inflytande över beslut som påverkar deras liv? Bör inte en bangladeshier vars liv är beroende av att hennes levnadsbröd inte blir dränkt av ett stigande hav ha minst lika rätt att delta i miljöbeslut fattade i Europa som européerna vars liv i liten, om någon mån, påverkas av besluten? Utifrån detta anser vi att om en individ påverkas av ett beslut är detta ett tillräckligt villkor för politiskt inflytande i beslutet i fråga.
Ett sätt att förverkliga detta på är genom att införa ett system där endast ens medfödda mänsklighet avgör om man är kvalificerad att inneha politiska rättigheter. Dock är det inte detta som avgör om en person har rätten att influera specifika beslut utan detta ska avgöras om hon påverkas av beslutet i fråga. Detta system skulle även lindra problemet med att ingen stat bejakar statslösa människors liv och lösa problemet att människor som blir påverkade av beslut inte har rätt till deltagande i beslutsfattandet. Detta implicerar dock ett införande av någon form av global transnationell auktoritet som kan upprätthålla dessa politiska rättigheter i likhet med FN fast med juridiskt bindande makt över världens stater. Detta löser tyvärr inte hela problemet med avsaknaden av sociala rättigheter bland statslösa, men det gör att dessa bare humans har rätt till politisk inflytande i den mån de påverkas, vilket innebär någon form av erkännande och mänskligt beaktande.
Dock ska alla som påverkas av ett beslut, oavsett till vilken grad, ha lika inflytande över beslutet. Detta då alternativet leder till två problem: först skulle vi behöva bemöta omöjligheten i att avgöra vem som berörs mest och i vilken grad dessa skulle ha rätt till inflytande. Vidare skulle ledarna för världens konglomerater ha rätt till enormt inflytande då deras kapital rent kvantitativt leder till att de påverkas mest i princip alla beslut. Detta skulle då leda till en pluto- eller oligarki vilket vi inte anser eftersträvansvärt. Därmed ska alla som påverkas ha rätt till inflytande i lika utsträckning, varken mer eller mindre.
Påverkansprincipen leder tyvärr även den till problem som bör belysas. Många skulle påstå att principen är för radikal: Vem ska avgöra om någon påverkas? Frågan skulle kunna
lösas av vår ovannämnda transnationella organisation; men detta löser inte det ytterligare problemet om hur vi vet vilka som påverkas. Påverkas inte alla jordens människor i någon mån av alla politiska beslut som tas? Detta problem bejakar vi och en lösning skulle vara att påverkanssambandet måste kunna bevisas under samma förutsättningar som i exempelvis en rättegång. Vi vill inte påstå att vår modell är den bästa möjliga, men modellen vill vi likna till påståendet som Churchill gjorde angående demokrati: det är det bästa av de sämsta alternativen. Vi uppmanar läsaren att hitta lösningar på presenterade och ytterligare problem.
Av Linus Wahlberg & Simon Norin
Illustration: Susie Hazelwood
