By Sakke Teerikoski
2010-talet blev ett minst sagt händelserikt och konfliktfyllt årtionde i Mellanösterns historia. Arabvåren, kriget i Syrien, kriget mot IS, kriget i Jemen och blockaden mot Qatar. Regionens årtionde har ständigt präglats av terrorgruppers uppgång och fall samt av växande spänningar mellan Iran och Saudiarabien. Därtill ökar den utländska militära närvaron i områden med t.ex. en allt mer ökad militär närvaro i regionen av både rysk och turkisk militär. 2020-talet har inte börjat så mycket bättre för den delen. Dödandet av Qasem Soleimani, det iranska nedskjutandet av ett ukrainskt civilt flygplan med 176 dödsoffer som resultat och pågående protester i Libanon har inlett det nya årtiondet.
Medan allt detta har hänt i grannländerna, har konflikten mellan Israel och Palestina nästan stått still. Konflikten har förblivit frusen och olöst, och snarare komplicerats ytterligare under tiden som gått. Det är snart 25 år sedan det andra Osloavtalet skrevs under av Israel och Palestina i Taba i Egypten. Denna överenskommelse skulle, tillsammans med det första Osloavtalet från 1993, resultera i en temporär indelning av territoriell makt mellan Israel och Palestina (mellan staten Israel och den Palestinska myndigheten) medan de båda parterna tillsammans skulle förhandla fram ett slutligt fredsfördrag. Den slutliga fredsöverenskommelsen uteblev och den temporära blev permanent, och har senare försvårats av att det byggts israeliska bosättningar på palestinskt territorium som enligt Osloavtalen tillhör Palestina men kontrolleras av Israel.
På besök i Israel och Palestina
Detta år fick jag möjlighet att själv besöka både den israeliska och den palestinska sidan för att med egna sinnen få en bild av läget på plats. Det är september 2019. I Israel har de fullt upp med ett nyval som senare skulle visa sig resultera i ett nytt politiskt dödläge följt av ett ytterligare nyval i mars 2020.
Jag besöker palestiniernas administrativa huvudstad Ramallah, där jag hör talas om en nyligen utförd opinionsundersökning som genomförts av organisationen Palestinian Center for Policy and Survey Research på Västbanken. En av undersökningens slutsatser är att det finns en märkbar generationsuppdelning mellan palestinier när det kommer till förtroendet för en tvåstatslösning på konflikten med Israel; yngre tenderar att se det som mindre realistiskt än äldre som själva varit unga när Osloprocessen pågick. I ungdomens ögon har hoppet om en tvåstatslösning i Osloprocessens anda övergått till tankar på en enstatslösning som mer återspeglar konfliktens realitet idag. Allteftersom israeliska bosättningar fortsätter att växa på de områden som på israeliskt håll kallas för Judéen och Samarien (dvs. Västbanken, i princip) försvåras en tvåstatslösning enligt Osloprocessens modell, eftersom det antas att det skulle krävas stora utflyttningar av judisk befolkning ur dessa bosättningar om områdena skulle ingå i en av Israel erkänd palestinsk stat. En mer realistiskt förefallande lösning blir då att judar och palestinier fortsätter leva sida vid sida, men under fredliga betingelser.
När jag någon dag senare nämner min observation till en israelisk politiker får jag ett svar som väcker lika många frågor som det besvarar. Nämligen den att en palestinsk vilja till en fredlig lösning bör ses som önsketänkande mot bakgrunden att palestinierna vägrat gå med på tidigare förslag på fredliga tvåstatslösningar och att de inte verkar ha ändrat uppfattning sedan dess. Som konkreta exempel på tidigare fredslösningar nämnde personen Peelkommissionens tvåstatsförslag från år 1937 och FN-säkerhetsrådets resolution nr 181 från år 1947, vars innehåll också var ett förslag på en tvåstatslösning.
Väldigt lång tid har gått sedan 1937 och 1947, och det ter sig konstigt att lyfta exempel från första halvan av det förra århundradet – det är knappast någon av den tidens beslutsfattare som lever idag, och de beslut som då togs speglar knappast någon nutida världsåskådning hos majoriteten av dagens palestinier. Likaså har länderna Israel och Palestina förändrats enormt sedan 1947. Israel är numera förutom en självständig stat också en högteknologisk ekonomisk och militär gigant i Mellanöstern. Samarbete med israeler blir en allt viktigare komponent även i den palestinska ekonomin, och många palestinier jobbar redan idag för israeliska arbetsgivare.
Enstatslösning, tvåstatslösning eller status quo?
För unga palestinier är ett liv i demokrati och frihet de viktigaste politiska målen. Det är inte helt orimligt för en ung palestinier att se en enstatslösning med Israel som en realistisk garant för frihet och demokrati om en sådan stat skulle ge likadana medborgerliga rättigheter för både israeler och palestinier. Palestina har inte haft ett ordentligt presidentval sedan 2005 och inget ordentligt parlamentsval sedan 2006. Det finns således inga tydliga tecken på att en tvåstatslösning effektivt skulle kunna garantera tillkomsten och fortlevnaden av en demokratisk palestinsk stat, och detta faktum är något som i hög grad bekymrar palestinierna själva.
Det värsta som kan hända ur palestinsk synvinkel är tillkomsten av en icke-demokratisk palestinsk stat styrd av islamistiska fundamentalister som agerar efter utländska intressen. Detta är givetvis det värsta tänkbara scenariot även ur ett israeliskt perspektiv – i synnerhet om det utländska inflytandet skulle vara iranskt. Skräckexemplet är inte alltför långsökt i dagens Mellanöstern. Grannlandet Libanon har under 2019 fått erfara hur Iranstödda Hizbollah fått allt mer politiskt inflytande i landets beslutsfattande. Förutom den extremislamistiska ideologin är Hizbollah i Libanon en mycket okonventionell politisk gruppering. De är mer eller mindre som ett politiskt parti med egna beväpnade styrkor.
Status quo, konfliktens nuvarande läge, innebär att konflikten förblir frusen: att Israel fortsätter kontrollera vitala funktioner i palestiniernas vardag, att de israeliska bosättningarna på Västbanken fortsätter att växa och bli fler samt att Gazaremsan förblir isolerad. Det betyder att det israeliska inflytandet på palestinskt område ökar. Sedan i somras innebär status quo också att hotet om en israelisk annektering av Jordandalen hänger i luften, eftersom Israels premiärminister Benjamin Netanyahu gav ett vallöfte om det inför parlamentsvalet i september. Det är inte uteslutet att han återkommer med förslaget inför nyvalet i mars. Det går tryggt att säga att det pågående läget i konflikten just nu gynnar Israels nuvarande politiska linje, eftersom ju längre status quo får pågå desto mer kommer det att vara till Israels fördel om länderna på nytt möts för fredsförhandlingar på ett liknande sätt som i Oslo i början av 1990-talet.
Ungdomens syn på konflikten allt viktigare
För att se en väg framåt i den frusna konflikten mellan Israel och Palestina är det centralt att se på hur unga israeler och palestinier ser på konflikten och hur den rent konkret påverkar deras liv. Denna synvinkel på konflikten blir kanske mer aktuell i år än någonsin, för det pågår en utvärdering över ungas inkludering i fredsprocesser globalt. FN:s säkerhetsråd har genom resolutionerna 2250 och 2419 sedan år 2015 verkat för att implementera en agenda om unga, fred och säkerhet (även kallad agenda 2250), där det centrala elementet är att unga allt mer bör få komma till tals i politiska konfliktlösningsprocesser. Generalsekreterare Antonio Guterres väntas komma med en framstegsrapport under våren detta år.
Det genomsyrande argumentet med agendan för unga, fred och säkerhet är att ju bättre en fredslösning får förankring hos de unga som direkt berörs av den, desto mer hållbar blir freden. Agenda 2250 är kanske speciellt relevant för just Israel-Palestina-konflikten. Om det nu är så att åsikterna om Israel-Palestina-konfliktens tänkbara lösning avviker mellan palestinska unga och äldre palestinier, då borde det finnas ett allt mer växande intresse att låta dessa ungdomar komma till tals.
Detsamma gäller såklart även israeliska ungdomar. Det sägs ibland att en ung person i metropolen Tel Aviv kan leva relativt ovetande om konflikten och om sina palestinska jämnåriga på grund av att de mycket sällan möter palestinier i storstaden, även om konflikten är så nära belägen. De torde dock ändå ha åsikter i frågan. Högst troligen varierar dessa åsikter mellan de olika religiösa grupperna i landet, vilket ännu mer bidrar till det frusna läget.
Cover photo: Sakke Teerikoski
Sakke Teerikoski is a long-time member of UF and is currently the president of the UFS. When he’s not busy writing for Uttryck, he dwells in the realms of space satellites and, previously, EU affairs. Sakke is an engineer, currently based in Uppsala.
