Av Cassandra Andersson
Klimatförändringen är vår tids största utmaning. 2015 åkte Sverige till COP21 i Paris med fina siffror som visade på minskade koldioxidutsläpp. Vad många inte visste var att en del av siffrorna kom från ett mycket omdebatterat Clean Development Project (CDM) i Kachung.
Kyotoprotokollet trädde i kraft den 16 februari 2015 och i protokollet finns tre metoder för att nå minskade koldioxidutsläpp. De är utformade dels för att hjälpa Annex II-länder genomföra utsläppsminskningar där det är mest kostnadseffektivt, och dels för att bidra med hållbar utveckling i det land där satsningen sker. I kategorin “Annex II-länder” placeras de länder som har en skyldighet att ställa upp med finansiella resurser för att möjliggöra utvecklingsländers utsläppsminskningar. Två av dem är projektbaserade mekanismer: Clean Development Mechanism (mekanismen för ren utveckling) och Joint Implementation (gemensamt genomförande). Clean Development Projects låter Annex II-länder tjäna Certified Emission Reduction credits (CERs) genom att implementera projekt om utsläppsminskningar i utvecklingsländer.
Sverige är ett av de länder som har valt att minska sina koldioxidutsläpp genom projekt i utvecklingsländer, bland annat genom ett beskogningsprojekt i Kachung, Uganda. Energimyndigheten, en av de ansvariga aktörerna för Sveriges CDM-projekt, framställde projektet i Kachung som fredligt. I november 2014 uppmärksammade dock Oakland Institute i sin rapport The Darker Side of Green: Plantation Forestry and Carbon Violence in Uganda att det fanns brister i anslutning till projektet. Efter att Kalla Fakta sänt ett program på temat i november 2015 blev frågan om Kachungprojektet uppmärksammad medialt i Sverige.
Den svenska regeringen lovade att minska sina koldioxidutsläpp med cirka 365 000 ton i enlighet med Kyotoprotokollet. Till denna minskning kan CDM-projekt från olika platser i världen tillgodoräknas. Regeringen har tidigare beskrivit syftet med dessa CDM-projekt som att bidra med hållbar utveckling i utvecklingsländer. Energimyndigheten skriver på sin hemsida att 10 procent av inkomsten från CDM-projektet i Kachung ska gå till att utveckla närområdet i Kachung. De skriver även att projektet bidrar till utveckling av infrastruktur i området i form av vårdcentraler, vattenresurser och vägar. Projektet “Kachung Forest Project: Afforestation on Degraded Lands” blev godkänt av FN den 11 december 2012. I projektet ingår 2000 hektar degraderad mark som ska beskogas, eftersom träd binder koldioxid och därför fungerar som en kolsänka. Dessa projekt ger temporära utsläppsminskningsenheter och kräver en ny verifiering vart femte år, och den svenska regeringen har ett kontrakt för perioden 2012 till 2032. Under denna period är det tänkt att tallskogen ska förvärva utsläppsminskningar motsvarande cirka 192 000 ton.
Efter självständigheten 1962 var Uganda ett av Afrikas rikaste länder. Sedan dess har landet lidit av problem med politisk instabilitet och 2018 beräknas ungefär 42 procent av invånarna i Uganda leva på mindre än 1,9 dollar per dag. Befolkningen försörjer sig främst på småskalig odling och jordbruk, framförallt inom solrosor, bomull, tobak och sheasmör.
I Kyotoprotokollet artikel 12, punkt 9 framkommer det att CDM-projekt “[…]may involve private and/or public entities[…]” Kachungprojektets ägare är det norskregistrerade plantageföretaget Green Resources som finansieras av aktieägare. Green Resources har plantager i Mozambique, Tanzania och Uganda och är det största företaget i Afrika att arbeta med koldioxidutjämning för skogsbruk, skogsprodukter och förnybar energi. Projektet i Kachung är beläget i ett statligt reservat som är avsett för skogsbruk, och har visat sig begränsa lokalbefolkningens möjligheter att använda marken till odling och som betesmark. I Kalla Faktas dokumentär framkommer det av invånarna i området att de har blivit fråntagna mark, ibland sådan som gått i arv i flera generationer. De uttrycker även en stor oro för att marken kommer att bli obrukbar på grund av bekämpningsmedel som används i projektet. Green Resources var förelagda att genomföra ett stödprogram för lokalbefolkningen i Kachung som skulle hjälpa dem med deras småskaliga jordbruk, något som Energimyndigheten efter ett platsbesök i Uganda konstaterar aldrig skedde. Vidare har det framkommit att väktare anställda hos Green Resources har delat ut böter eller brukat våld mot personer som kommit för nära området, vilket har spridit rädsla. Lokalbefolkningen som påverkas av projektet har gått samman och anlitat en advokat att hjälpa dem i kampen för att få tillbaka sin mark, men denna juridiska process har varit aktiv i flera år utan något resultat.
Dessa problematiska faktorer visar att befolkningen i Kachung saknar många av de fördelar och rättigheter som traditionellt är förknippade med självständighet och ett demokratiskt samhälle. I ett välfungerande demokratiskt samhälle skulle lokalbefolkningens rättsliga process inte ha stått still som den gör i Kachung. Dessutom skulle privata aktörer på marknaden inte kunna börja agera väktare utan rättsliga konsekvenser. Att västerländska stater genomför CDM-projekt i utvecklingsländer och inte tar ansvar för hur det påverkar lokalbefolkningen socioekonomiska välstånd lär sannolikt bara förvärra dessa brister.
Energimyndigheten skriver på sin hemsida att de efter granskningarna har vidtagit åtgärder i Kachung. Bland annat har de bett projektägaren Green Resources att upprätta en handlingsplan för att utreda de missförhållanden som uppdagats. Energimyndigheten trycker även på att de framöver önskar mer öppenhet och information inom projektet, samt att de planerar att själva utföra fler besök i området.
Efter att ha sett Kalla faktas dokumentär kan jag inte låta bli att fundera över, om länder i västvärlden inte måste börja se över hur vi egentligen agerar i kampen för sänkta koldioxidsiffror? Klimatförändringen är vår tids största utmaning, men det finns ingenting som säger att vi inte ska ta ansvar på vägen dit.
Cassandra Andersson is a political science student at Uppsala University with the ambition to make the world a better place. She focuses on international politics and could see herself working abroad in the future. After spending a year in the sunny part of France she has found a new love for the French language and croissants.
Cover photo: Wikimedia Commons
