Av Fredrika Andersson
Den andra december började FN:s klimatkonferens COP24 i Katowice, Polen. Sex dagar senare började UF Uppsalas Travel Group sin resa ner mot Ungern, Serbien och Kosovo. Fyra av oss mellanlandade i Warszawa, innan planet lyfte igen mot Budapest. Kanske flög vi över Katowice. Kanske mulnade himlen än lite mer.
Vi tog inte tåget. Vi satt inte två dygn och puttrade ner genom Europa, lärde känna främlingar, läste på inför vår destination, renade våra klimatsamveten. Vi flög. Var det fel av oss? Stod vi bredvid och knuffade planeten i fördärvet, över den tipping point som svenska klimatforskaren Johan Rockström skriver om? Den punkt där vi inte längre kan hindra fortsatt uppvärmning av jorden, oavsett vilka åtgärder vi tar till? Ja, det kan vi nog inte hymla om. Vi valde bekvämlighet, snabb transport – och i vårt fall mer tid åt möten och debatter – framför klimatet.
Veckor tidigare, när vi precis hade bestämt höstens destination, stod vi optimistiska och ritade upp olika scenarier för att hållbart kunna ta oss ner till Budapest med tåg. Stanna i Köpenhamn? Stanna i Berlin? Intervjua passagerare på tågen om deras syn på EU? Undersöka hur det projekt som är Europa faktiskt hänger ihop på ett infrastrukturellt plan? Men ju längre tid som gick desto mer mörknade vår vision. Lägga två dygn på att ta oss till vår första destination, under en sju dagars resa? Betala mer än flygkostnaden? Resa vad som beskrivs som “Europas värsta sträcka mellan två huvudstäder”? Nej, demokratiskt beslutade vi att boka flygbiljetter.
Jag skulle vilja kunna skriva att syftet med denna reseskildring inte är att rentvå våra samveten, men det hade varit falskt. Hela mitt liv är ett försök att blunda för mina egna konsekvenser för klimatet, ett försök att leva med min egen klimatångest. Och jag är inte ensam. En studie från 2013 visade på att 80 % av Sveriges unga har klimatångest och nästan varannan svensk tänker på klimatet med oro minst en gång i veckan. Vi är nog många som stoltserar med att vi äter vegetariskt, handlar second hand, sopsorterar in i absurdum – men ändå sätter oss på ett flyg ner till Europa med dåligt samvete gnagande långt ner i magen. Men var går egentligen gränsen för vad en kan förvänta sig av individen i klimatfrågan?
I Budapest mötte vi Márton Gyöngyösi, gruppledare för det högerextrema partiet Jobbik. De är Ungerns näst största parti, med 20% av väljarstödet. Vi gjorde ett försök att fråga om Márton perspektiv på klimatet – vad tänkte han om vår tids ödesfråga? Svaret vi fick, ackompanjerat av ett lätt hånfullt leende, var: “I wish I lived in a country where climate change was a problem”. Om en politiker med stort inflytande svarar så, hur ska människor motiveras att strunta i bekvämlighet för miljön? Caroline Ringskog Ferrada-Noli har skriviter om förhållandet mellan klimatångest, egoism och förändring: “Konsumentmakt genererar destruktiv introspektion snarare än förändring: man köper kefft kött och hatar sig själv istället för staten”. Kanske visar det på orsaken till vår apati, våra fortsatta felsteg för naturen? Överallt dånar budskapet att det är vi enskilda människor som ska rädda klimatet genom våra val, samtidigt som logiken viskar i vårt öra att vi inte har någon chans att påverka genom en bortvald flygresa. Klimatångesten som skulle sporra oss, förlamar oss. Är det dags att strunta i ångesten och leva ut våra kol-intensiva drömmar samtidigt som vi väntar på att de stora aktörerna faktiskt tar ansvar istället?
Just om hur politiker och makthavare sviker talar Greta Thunberg om inför ledamöterna i Katowice. Hon kommer till annan slutsats – istället för att avsäga oss vår klimatångest bör vi agera på paniken, enas och göra revolt. Hon lyfter också fram att det särskilt gäller oss i rikare delar av världen. Vi står i skuld till andra länder och måste lämna ett vakuum för deras utveckling. För detta har FN:s gröna klimatfond instiftats. Tanken är att rikare länder ska bistå låginkomstländer ekonomiskt att utvecklas utan stora koldioxidutsläpp och rusta sig för konsekvenserna av klimatförändringen. Men hur använder sig en av detta stöd när ens land inte ens är internationellt erkänt? När en inte har någon stol i Katowice, inte kunde sätta sin signatur på Paris-avtalet? Det fick vi erfara i ett annat land under vår resa: Kosovo.
Pristina som vi besökte, är inte bara huvudstad i ett omdiskuterat land, utan har också en av världens sämsta luftkvalitéer. Kolkraft, vedeldad uppvärmning (och stora mängder cigarettrök) i kombination med dess placering i en sänka gör att staden tävlar med jättar som Beijing och Mumbai i antalet partiklar per volymenhet luft. Kosovo är dessutom det land i världen med högst avskogning, berättade UNDP Kosovos chef Ulricha Richardsson för resegruppen. Landet jobbar till viss del själva med FN:s klimatmål, men kan inte bli föremål för bistånd genom Gröna Klimatfonden. Kanske aktualiseras känslan av hopplöshet och panik än mer av att kosovaner fortsatt måste söka visum för att åka till alla andra världens länder – något som i praktiken innebär att de flesta är instängda i sitt territorium, medan röken fortsätter att tjockna. Ett tydligare exempel på att vi mer etablerade länder måste lämna utrymme för andra länder att förorena under sin utveckling är svårt att hitta.
Finns då något hopp? Jo faktiskt, det är inte alls dags för apati än! Forskarna till IPCCs klimatrapport uppskattar våra chanser att klara 1,5 gradersmålet till 66%. Hur krasst det än kan låta så innebär det ändå att det är mer sannolikt att vi klarar det, än att vi inte klarar det. Men det kommer att kräva oss alla; stater så väl som individer. Mest kommer det att kräva av de stater och de individer med mest makt. Och kanske är vi faktiskt på väg åt rätt håll.
Sent lördagen den 15 december, då resegruppen hade sin sista middag tillsammans, lyckades världens länder klubba en överenskommelse för klimatet. Morgonen efter tog vi flyget hem.
Fredrika Andersson fills most of her days studying development studies and being the current Travel Coordinator of UF Uppsala. The rest of her time she tries to beat her own record at the map game Seterra and dreams about barefoot salsa dancing. With a beating environmental heart and a strong dislike for inequality she’s always just a small provocation away from a lively discussion.
Illustration: Holly Marriott Webb
