Av Helene Andersson
Idag har nog de flesta mer klimatångest än tidigare. Det känns som den enda rimliga reaktionen på att våra nyhetsflöden har fyllts av konkreta exempel på klimatförändringens effekter – från skogsbränder i Sverige till tyfoner i Japan. Känslan av att läget är akut har förstärkts ytterligare efter att FN:s klimatpanel (IPCC) släppte en rapport om effekterna av 1,5 °C global uppvärmning jämfört med förindustriella nivåer och budskapet att någonting måste göras är tydligt. Trots den obevekliga slutsatsen att en omgående omställning måste genomföras på en otroligt omfattande skala, tycks ingen vara riktigt på det klara om vad som ska göras och vilka aktörer som egentligen sitter på makten för att driva förändring. Initiativ som koldioxidskatten, grön tillväxt och vegetariska måndagar tycks tafatta.
Faktiska lösningar förankrade i en förståelse av grundproblemen ter sig långt borta. När en diskussion om flygtrafikens klimatpåverkan och ansvar i miljö- och hållbarhetsfrågor mellan Lena Wennberg –miljöchef på Swedavia (f.d. Luftfartsverket) och Arlanda flygplats – och Maria Gelin – miljöchef på Landvetter flygplats – avslutas med tips om att släcka lamporna när man lämnar rummet och “lämna biffen och välj de gröna bönorna istället” känns det inte alls som att vi kollektivt satt fingret på lösningen och är på väg åt rätt håll.
2018 börjar gå mot sitt slut. Sverige har nog aldrig tidigare haft så många klimatinitiativ; öppna seminarier, människor som äter vegetariskt, företag med hållbarhetsambitioner och demonstrationer för miljön. Trots detta är svenskarnas klimatpåverkan större än den någonsin varit. Vi konsumerar mer än någonsin. Uppenbarligen räcker inte nuvarande strategier.
Problemet ligger i bristen av en fundamental insikt: vi kan inte lösa klimatkrisen utan att sätta begränsningar för vårt ekonomiska system. Konstant tillväxt och fortsatt växande produktion och konsumtion är grundpelare i vår ekonomi, och inte förenliga med våra klimatambitioner. Det ekonomiska systemets natur gör det logiskt med reklam som uppmanar till fler flygresor och försäljning av produkter som snabbt går sönder så att de behöver ersättas med nya. Från ett miljöperspektiv har vi inte råd att leva inom ramarna för detta systemet längre.
En utbredd ståndpunkt verkar vara att aktörerna med makten att genomföra åtgärder för klimatet är våra politiker. Det är mycket möjligt att klimatmålen skulle kunna nås om alla världens beslutsfattare bestämde sig för att anta en politik som grundar sig i vad som faktiskt behövs göras. Frågan är dock vilken politiker som skulle föreslå en inriktning som innebär drastiskt negativa effekter på sitt lands ekonomi, och vilket parlament som skulle släppa igenom det.
Att förstå lägets allvar är centralt för att inse att vår nuvarande politik är svårförenlig med klimatmedvetenhet. Den håller sig inom ramarna för ett ekonomiskt system vars logik står i direkt motsättning till ekologisk hållbarhet – i alla fall så som den ser ut idag. Vilken klimatpolitik länder bedriver spelar så klart enorm roll. Det gör även andra traditionella förslag som individers vanor och namninsamlingar som sätter press på företag. Men de löser dessvärre inte det fundamentala problemet: systemet. På grund av detta måste vi börja leta efter svar någon annanstans och bland andra aktörer. Om vi menar allvar med att vi vill sluta förvärra effekterna av klimatkrisen måste vi hindra vårt system från att fortsätta köra på som vanligt. Vi måste prioritera vårt klimat på bekostnad av vår ekonomi.
Winston Smiths analys att om det finns något hopp, så ligger det hos folket, är fortfarande aktuell. Folkligt motstånd har historiskt spelat en viktig roll i att driva igenom förändring som har stått i opposition till starka ekonomiska och politiska intressen – inte minst inom arbetsrättsliga frågor. Då dessa typer av rörelser tenderar att vara mindre sammanlänkade med näringslivets intresse är de en viktigt aktör i arbete emot det. Medborgare som organiserar sig och gör sig besvärliga för fortsatt “business as usual” är den grupp som sitter på makten för förändring i och med att de inte behöver hålla sig inom vad som är ekonomiskt rationellt på det sätt som företag, politiker och konsumenter behöver göra.
Det är såklart väldigt svårt att organisera protester i den grad att det får slagkraftig påverkan – speciellt om man spekulerar i möjligheten av en global rörelse. Dock rör det sig i alla fall bara om organisatorisk kapacitet och inte om en intern logisk motsättning såsom är fallet om man sätter all sin tro i det nuvarande politiska och ekonomiska systemet. Initiativ som Greta Thunbergs skolstrejk för klimatet och direkt aktion-gruppen Ende Geländes ockupationer av brunkolsgruvor är exempel på aktivism som visar att det finns krafter i samhället som vill göra motstånd.
Forskaren i humanekologi vid Lunds universitet Andreas Malm skrev i DN debatt att “Det är hög tid att gå från protest till motstånd – från att önska sig mindre utsläpp till att fysiskt stoppa dem.” Det kanske är detta som är det sista hoppet att klamra sig fast vid. att folket i ett system med starka incitament för fortsatt produktion, konsumtion och transport till slut själva sätter stopp genom att vara en bromskloss som hindrar allt från att rulla på som vanligt.
Tiden för att bara gå i demonstrationståg måste gå mot sitt slut. Politisk organisering får inte stanna vid att vädja ett system att ändra på sig självt. Även om dessa handlingar hjälper att stilla den egna oron över att ingenting görs, måste den användas mer effektivt. Folket har makten och grupper som vill omvandla klimatångest till handling växer. Det är bara att ansluta sig.
Illustratör: Merle Ecker
