Av Gustav Elfving
Texten är baserad på en intervju med Sayid, student vid Uppsala universitet, som 2015 flydde från Syrien till Sverige. Sayid heter egentligen något annat.
Yeni Raki-flaskan var nästan tom när kaptenen ropade att det var dags att börja röra på sig. Flaskan skickades runt ett sista varv och kastades sedan åt sidan. Klirret som uppstod när flaskan for i marken dränktes snabbt i havets brus. Sayid och hans sällskap reste på sig och följde efter kaptenen. I andra sammanhang hade det varit en överdrift att kalla den turkiske mannen för kapten, då han snarare var en riskbenägen man som råkade äga en båt. Men det var betydelselöst att ifrågasätta något sådant nu.
Le lite Sayid, det är inte varje dag man åker en sån här påkostad båtresa, sa Sayids kompis med ett påtvingat leende.
Det var sant. Resan hade kostat 1000 dollar. En biljett som var resultatet av hundratals timmar av svartjobb i en turkisk radiofabrik. Båtresan hade alltid varit målet under hans vistelse i Turkiet, men de senaste dagarna hade Sayid blivit allt mer kluven. Havet var inte samma sak på dagen, då det var en plats för bad och fiske, som på natten då det förvandlades till ett oändligt mörkt, brölande odjur. Oron över att behöva bege sig ut där var något som varken hans vänners skämt eller billig turkisk vodka kunde stilla.
Vid strandkanten såg de skuggan av båten. Men båten var inte alls vad de tänkt sig att den skulle vara. Det var en orange gummibåt, ungefär lika lång som två bilar, med en liten Suzuki-båtmotor. Gummit såg inte ut att vara tjockare än en plastpåse. Lyckligtvis var båten skapad för många, runt 15 personer, så det fanns det gott om plats för Sayid och hans sällskap. Kanske skulle det inte så farligt ändå.
Ni får vänta här, de andra kommer snart, sa kaptenen.
De andra? Var det fler som skulle med på båten?
De hade knappt lämnat land förrän det första barnet började gråta. Det efter att barnets keps hade blåst av, landat i vattnet och snabbt försvunnit ner i havet. I båten satt 48 personer hopkurade. Barn, vuxna och äldre. Några höll varandras händer. De flesta stirrade bara tomt ned i båten. Alla hade hört skräckhistorierna om flykten över havet.
Den senaste olyckan hade skett bara några dagar tidigare. Det var på en gummibåt, något större än deras, med 140 passagerare, där båten var så överfull att ett flertal personer hade behövt ligga ned på båtens golv. De hade låtit flera kvinnor lägga sig ned med sina barn, så de kunde vila under den långa resan. Men vinden hade tilltagit och stora vågor slog mot båten. Kaptenen lyckades hålla båten upprätt men panik utbröt. När båten kom i land låg åtta livlösa kroppar på botten av båten. De hade trampats ned och drunknat av vattnet som fanns på båtens golv. Den typen av historier höll varje blivande båtflykting vaken om nätterna. Sedan fanns det ju såklart det andra alternativet: att båten välte. Sayid gjorde bedömningen att det minst var minst två kilometer till land. Tillräckligt långt för att de flesta på båten inte skulle orka simma. Tanken av att se de små barnen drunkna gjorde Sayid yr. Han blundade. Han klarade inte av att titta på dem.
Men Allah hade valt att vara på deras sida idag, Grekland blev större och större. Sayids kompis grät av lycka (något han i efterhand förnekar att han gjorde), och efter en dryg timme till havs bromsades båten upp av stranden. Trots att de var i land ville alla komma av båten så snabbt som möjligt. Alla ville känna den fasta marken under sina fötter. Några ramlade. Det var fortfarande mörkt ute och all tid på havet hade satt balansen ur funktion.
Sayid var en av de sista som klev av båten. När han kände sanden under sina fötter föll han ihop. Inte en chans att han någonsin skulle lämna fastlandet igen. Om han blev utvisad till Syrien skulle han stanna där. Samtidigt förstod han att han bara tagit sig över ett av många hinder. Åtta gränser behövde fortfarande korsas innan han nådde målet, Sverige. Resan hade bara börjat.
Gustav Elfving is currently studying political science at Uppsala University. He has been a member of UF Uppsala for almost a year, where he has been active in radio UF and in Uttryck magazine. In his spare time he likes reading and writing.
Image: Austin Neill