Vid medelhavets östra kant, inklämt mellan dödsfienden Israel och inbördeskrigets Syrien, ligger det lilla landet Libanon. Många varnar idag att kriget i Syrien ska spilla över in i Libanon, och orsaka ett inbördeskrig mellan Sunni-muslimer och Shia- muslimer i landet. För att ge er en idé av hur situationen i Libanon ser ut idag ska jag ta er till det ett av de ställen där konflikten tydligast känns av – Syria Street.
På grund av hotbilden så har intervjupersonens namn ändrats, Aboudi heter egentligen något annat.
Vi har precis gett oss av mot den Libanesiska staden Tripolis norra utkanter när en militärkontroll uppenbarar sig längst med motorvägen. Vår vän Aboudi som kör ser detta och fiskar blixtsnabbt fram en öl som han knäcker framför den bistra soldaten. Jag och min vän Simon kollar storögt på honom, vill han att vi ska åka fast? Ett ögonblick senare får vi svaret när vi passerat soldaterna och Aboudi tömmer ölen genom fönstret och förklarar:
– Anledningen till att jag gjorde sådär är att militären under senaste dagarna har förhört unga religiösa sunni för att hitta IS-män. Om jag dricker alkohol så kan jag ju knappast vara religiös så då slipper vi problem. Men trots sånt här så är jag ändå glad att armén är här, annars vill jag inte ens föreställa mig hur situationen hade sett ut.
Aboudi jobbar på dagarna i familjens butik och det var där vi lärde känna honom för några veckor sedan. Idag när han är ledig har han gått med på att visa oss den delen av staden där överspillet från konflikten i Syrien är alldra mest kännbar i Libanon – Syrian Street. Ironiskt nog så är detta namnet på den gatan som skiljer det alawitiska området Jabal Mohsen från det Sunnitiska Bab al-Tabaneh i Tripoli.
Konflikt har länge rått mellan de två isolerade områdena men enda sedan inbördeskriget i Syrien bröt ut 2011 har situationen eskalerat tills den nått sin bristningsgräns. Alawiterna, som tillhör vad vissa beskriver som en gren från shiaislam, stöttar Syriens president Bashar al-Assad, även han är alawit medans sunniterna på andra sidan gatan sympatiserar med oppositionen i Syrien, och på senare tid i ökad utsträckning med den fruktade terroristorganisationen IS. Skottlossningen över Syrian Street har under de senaste månaderna varit så hårda att en majoritet av husen förstörts och ersatts med en lång rad av identiska vitmålade hus i det annars så brokiga Tripoli.
Vi börjar med att svänga upp i alawitiska Jabal Mohsen, vi passerar inte mindre än tre militärcheckpoints. Inne i kvarteret syns otaliga soldater och pansarvagnar, de spanar alla på sina fiender på andra sidan gatan. Granatramperna står redo.
– När Assad håller tal på TVn skjuter lokala terrorister från Jabal Mohsen ner i Bab al-Tabaneh, och sedan bryter kaos ut igen. Men det är nästan bara Sunnis som blir arresterade för skjutningar, suckar Aboudi som själv är Sunni muslim med som bor i en annan del av staden. Soldaterna här vaktar bara Jabal Mohsen, de skulle aldrig våga sig in i Bab-al Tabaneh, de är för rädda för IS.
När vi lite senare tar av till höger ner i Bab al-Tabaneh ser vi vad han menar. I mitten av det kaotiska torget vajar en obehagligt bekant svart fana, IS-flaggan. Jag gör ett försök att sticka ut kameran genom de tonade rutorna men hinner inte mer än knäppa av innan någon skriker till och pekar mot bilen. Aboudi gör en u-sväng och sticker i illfart av genom de slingrande gränderna bort från området.
– Här inne finns ingen Libanesisk polis, bara lokala milismän stödda av sin Emir, här kan de göra vad de vill med oss, och de gillar inte publicitet.
På väg tillbaka till centrala Tripoli drar Aboudi sammanbitet ett bloss på sin cigarett och kollar ut genom fönstret.
– Vet ni varför jag inte längre köper några möbler till min lägenhet? Jag ser inte längre min framtid i det här landet. Varje kväll går invånarna i Tripoli och lägger sig och utan att veta vad de kommer att vakna upp till. Kommer det att vara inbördeskrig, eller kommer det att vara IS-soldater på gatorna?
Jag frågar hur situationen såg ut i Tripoli innan inbördeskriget i Syrien bröt ut. Aboudi funderar ett tag men svarar sedan att det inte var stabilt då heller. Det här är konflikter som har funnits i tio-tals år. Han fortsätter med att säga att Libanon som land är för splittrat för att fungera demokratiskt, dagens sekteristiska politik, där man bara röstar på den lokale religiösa ledaren, kommer aldrig att kunna bygga en bestående demokrati.
– Men, säger Aboudi, nu med glimten i ögat, Libanon är ju så mycket mer än konflikten. Och det har han sannerligen rätt i. Sedan inbördeskriget slutade 1990 så har mycket förbättras. Idag lever inte mindre än 18 religiösa grupper sida vid sida i ett land vars yta är mindre än Skåne län. Bortom Tripolis trasiga fasader så tycks huvudstaden Beiruts dansgolv vara mer livliga än någonsin. Kanske är det synen på lugnet som något tillfälligt, ett kort andrum mellan simtagen, innan nästa krig kommer som bidrar till dagens blommande hedonism.
– Fast jag måste medge att situationen har blivit mycket värre sedan inbördeskriget i Syrien startade. Folk har fått ännu en ursäkt att strida. Enligt mig är ett av de stora problemen här att Sunniterna i Tripoli känner sig diskriminerade i Libanon. Sunni är den största religiösa gruppen men ändå kan jag som sunnit varken bli president eller talesman.
Aboudi refererar här till Libanons unika form av konfessionalistiska demokrati, där posterna President, Premiärminister och talesman fördelas efter religionstillhörighet. En annan sak som har rört upp känslor hos vissa grupper av Sunniter senaste tiden är känslan av att Libanons arme ser genom fingrarna när Shiitiska Hezbollakrigare åker till Syrien för att strida medans Sunniter som åker för att stödja oppositionen ses som kriminella. Att de sedan ser soldater vakta enbart det alawitiska Jabal Mohsen gör givetvis inte saken bättre. På så sätt kan man även säga att konflikten mellan Sunniter och Shiiter spiller över till att vara en mellan marginaliserade Sunniter från fattiga områden i norr och den Libanesiska armen. Denna konflikt är en som skapat stora rubriker senast i fredags då två män från Bab al-Tabaneh sköt ihjäl en 19-årig soldat i Tripoli.
Aboudi som själv är Sunni har givetvis en vinklad bild av situationen men faktum är att Libanesiska staten förblir frånvarande i fattiga områden som Bab al-Tabaneh. Varken vägar eller elförsörjning fungerar statligt i sådana områden, och samma trend syns runt om Libanon. Detta problem är långt från unikt för Tripoli då situationen ser likadan ut i andra marginaliserade områden: i allt från Palestinska flyktingläger i Beirut till fattiga shia-områden i söder. De djupa sociala klyftor som ojämlikheterna skapar ses av många som ett av de största utmaningarna Libanons står inför idag. Palestiniernas marginaliserande blev den antändande gnistan under Libanons blodiga inbördeskrig. För att undvika framtida konflikter men även för att hantera hotet från terrorgrupper i Syrien så måste idag klyftorna mellan sunniter och shiiter enligt många öevrbyggas.
Jag avslutar med att fråga Aboudi om han är orolig för framtiden.
– Inte för egen del, jag hittar alltid ett sätt att klara mig på, men jag är ledsen för Libanons skull, för det är ett så vackert land egentligen.
Bild: Pixabay
